Det är ett fascinerande tekniskt mirakel vi har skapat. Ingenjörer har tillbringat årtusenden med att räkna på fysikens lagar, utveckla aktiva motljud och finjustera frekvenser för att helt radera ut världen runtomkring oss. Resultatet? Ett par brusreducerande hörlurar som låter dig sitta mitt i ett kokande pendeltåg och tro att du är ensam i en ombonad katedral av total tystnad.

Låt oss vara ärliga ett ögonblick, för som inbiten tekniknerd måste man ändå kapitulera inför genialiteten. Själva ingenjörskonsten bakom aktiv brusreducering (ANC) är ju inget mindre än ett mästerverk. Att mikrofoner snappar upp det omgivande oljudet, inverterar vågformen i realtid och skapar en motfrekvens som helt släcker ut bullret – det är ren och skär trollkonst i kretskortsform. När man sitter på ett dånande flygplan eller ett skramlande tåg är det en fantastisk uppfinning som skapar ett lugn för skallen.

Men, som med all god teknik, lyckades vi förvandla ett genialiskt verktyg för själslig ro till ett vapen för kollektiv ansvarslöshet i vardagen.

Sätt på dig dem, vrid på den digitala tystnaden och vips så har du avsagt dig allt medborgerligt ansvar. Du behöver inte flytta på dina väskor för att någon ska få sitta. Du behöver inte möta den gamla damens blick när hon undrar om ni är framme vid rätt station. Och du behöver absolut inte bry dig om att hålla upp dörren – för i din lilla ljudbubbla existerar ingen annan än du själv och sommarprataren i dina öron.

Samhällsfenomenet: När alla lever i sitt eget interaktiva spel

Och det stannar ju inte ens på perrongen. Fenomenet har krupit in i bilar, på cykelbanor och mitt i mataffären.

Människor rör sig genom tillvaron som om de vore huvudpersoner i ett interaktivt VR-spel där alla andra bara är dåligt programmerade statister. Man kliver ut i cykelbanan med blicken djupt inborrad i skärmen och lurar fastkilade i öronen, övertygad om att cyklisten som panikbromsar bara är en läskig bugg i spelet.

”Men herregud”, tänker man ibland när man står bakom någon som har stannat tvärt mitt i rulltrappans utgång med luren på max. ”Tror de att de är ensamma i en simulerad verklighet?”

Ja, det är precis det de tror. Vi har skapat en teknik vars främste syfte inte är att leverera bra ljud, utan att fungera som en sköld mot resten av mänskligheten. Ett tekniskt skydd mot att behöva möta en annan människas blick och inse att vi faktiskt delar samma syre.

Folk betalar tusentals kronor för att stänga ute allt levande. Själv sitter jag hellre på stubben och lyssnar på fåglarna, vinden i trädkronorna och skogens eget brus. Det är värt så mycket mer än en artificiell, knäpptyst miljö och en strömmande ljudbok. Naturens egna frekvenser kräver nämligen ingen batteriladdning, och de försöker sällan lura på dig en prenumeration på en krönika.

När ingenjörerna tvingas uppfinna verkligheten igen

Det mest ironiska i kråksången är ju att konsekvenserna av vår totala ljudisolerade isolering nu har blivit så uppenbara att teknikbolagen tvingas backa bandet. Eftersom folk fullständigt har slutat höra omgivningen, experimenteras det nu för fullt med smarta ”passthrough”-lägen och AI-filter som ska släppa igenom vissa utvalda ljud genom lagret av tystnad.

Man har alltså skapat en avancerad spärr mot verkligheten – bara för att nu panikartat programmera in små digitala bakdörrar så att folk inte ska bli överkörda av spårvagnar. Vi betalar dyrt för att stänga av världen, och ännu dyrare för att få en algoritm som avgör vilka sirener och panikskrik som vi faktiskt tillåts höra.

Vilket för oss in på det klassiska problemet för oss som tillhör den gamla skolan. Själv är jag en inbiten ringklocke-entusiast som alltid har trott på det klassiska, trevliga plinget som ett smidigt smörjmedel i vardagstrafiken. Men hur plingar man på någon vars avancerade processor är upptagen med att filtrera bort allt som inte låter som en akut samhällsfara?

En traditionell ringklocka förutsätter ju att mottagaren faktiskt har sina biologiska hörselorgan inkopplade på systemet. I dag är den strategin lika effektiv som att försöka kommunicera med en rymdsond i Andromedagalaxen med en rökkanal.

Strategin behöver alltså uppgraderas. Det räcker inte längre med pling. Vi pratar om att komplettera cykelstyret med blinkande stroboskopljus, lättare elstötar via handtaget eller helt enkelt en mindre drönare som flyger före och projicerar ett stort gult utropstecken i luften framför personens näsa.

Snart sitter vi väl med både VR-glasögon och hörlurar på samma gång, blint navigerande genom tillvaron med en duns in i närmaste elskåp, medan vi undrar varför alla andra är så sjukt i vägen.

Nej, tills teknikindustrin uppfunner en direktkopplad skamvissla som bryter igenom den digitala betongen, får man väl göra som vanligt. Ställa sig ganska nära, titta dem djupt i de livlösa ögonen och vänta på att simulationen laggar tillräckligt mycket för att de ska upptäcka att det faktiskt står en levande människa i vägen.

Tills dess drar jag mig tillbaka till stubben. Där slipper man i alla fall trängas med folk vars hörlurar just nu analyserar om mitt muttrande klassas som ett hot eller bara normalt gnäll.

Inlägget VR-bubblan på heltid: När de brusreducerande hörlurarna blev en sköld mot samhället dök först upp på Cirtap.se.

Den här gången har man fått förmånen att roa sig med hur SJ bedriver sin lilla gästvård på linjen mellan Stockholm och Göteborg via Örebro, numera förnäm nog att kallas SJ Intercity vilket man kommer undan med genom att presentera tåglinjen som Stockholm–Västerås–Örebro(–Göteborg).

Med en far som en gång i tiden inledde sin bana som hovmästare på tåget mellan Malmö och Stockholm – där han faktiskt lyckades charma min mor så pass grundligt att jag blev till – ligger tåghistorien varmt om hjärtat. Men det är bara att erkänna att svensk järnväg har rört sig i en högst egen riktning sedan dess. Hur SJ lyckas betrakta sina moderna äventyr genom glasklara optimistglasögon och landa i att tåget har blivit bättre är en gåta för finansiella akrobater.

SJ Intercity mellan Stockholm och Göteborg: En resa i tågtider

Miljöargumentet köper jag för all del rakt av, för tåg ska vi ju åka när tillfälle ges. Men nog kunde väl SJ kosta på sig att följa med resten av tåget in i 2000-talet och erbjuda lite service på köpet? Det hela inleddes ju redan på perrongen med både vänliga skyltar och en toppmodern app som till och med visade exakt var på perrongen jag skulle stå – service i absolut världsklass, om det bara hade stämt. Men när tåget gled in möttes jag i stället av vagn två längst ner, vilket utlöste en stunds panikartad sprint uppåt längs spåret. Där dök vagn ett upp, tätt följd av trean, sedan femman, och allra längst fram i tåget tronade till slut vagn fyra. Hur i all sin dar ett jättetåg som rullar hela vägen mellan Stockholm och Göteborg plötsligt har förvandlats till ett så kallat regionalt tåg är för övrigt en gåta vars logik är precis lika glasklar som den där appstyrda skattjakten.

Gubben som dryg 1:a klass resenär

Nu riskerar jag väl att låta som en riktigt snobbig Gubbe, men med tanke på att man faktiskt vill ha lite arbetsro och ett uns av utrymme brukar jag normalt sett välja första klass. Fast på ett så kallat regionaltåg visar det sig att skillnaden mellan klasserna mest inskränker sig till en liten gul skylt med texten första klass pekandes till övervåningen. Väl på plats är skillnaden i praktiken obefintlig, och det är väl knappast passagerarnas fel att de med fel biljetter hamnar här också men kaoset är ett faktum i ivern att hitta en plats att sitta på.

Det blir ju inte heller bättre av att man placeras efter principen ”klart du vill lära känna andra passagerare i vagnen”. Hela tillställningen toppas av att man sitter hopträngd i ena halvan av vagnen, medan den andra halvan gapar helt tom eftersom SJ uppenbarligen har helt andra kosmiska planer för just de stolarna. Om det är någon som råkar sitta på några goda kontakter inåt SJ:s hemliga korridorer mottages en vetenskaplig förklaring till den geniala logiken tacksamt.

Service ombord på tåget: Egen matsäck gäller

Väl ombord inser man snart att detta Intercity är SJ:s finurliga ord för ett mellanting där man slipper alla betungande detaljer som service. Om man sätter sig in i gästens situation – något vi skolats i sedan restaurangskolan – inser man att en resa (enligt tidtabell 5 timmar och 14 minuter) över antingen lunch eller middag helt utan mat och dryck är ett storverk i sparsamhet. Någon frasande kypare eller ens en trött varuautomat bjuds det inte på; här uppmanas man i stället till gemytlig utflykt med egen matsäck. Det är ju ändå en fin gest att man slipper släpa med sig picknickfilt, bara för att man råkat boka en sittplats.

Stationer längs vägen och tågresans ceremonier

Själva tågresan har dessutom sina härliga ceremonier. Först rullar man in till Örebro C för en djupsinnig och synnerligen lång paus på 30 minuter, bara för att strax efter tåget börjat rulla höra Örebro södra nästa och mindre än minuten senare stannar tåget igen. Vips sitter man där med ett blodsocker på fallrepet och en ostmacka som svettas i sin plastpåse medan tåget äntligen lämnar Örebro och landskapet glider förbi i maklig takt.

Hade man drivit krog med samma avslappnade inställning till gästens välbefinnande hade man fått dra ner rullgardinen redan innan förmiddagskaffet svalnat. Men SJ sitter tryggt på sin kant och räknar på marginaler i stället för matsedlar. Nästa gång stannar jag nog på stubben. Där vet man i all fall var vagnarna står, kaffet kokar man själv, och ingen försöker lura i en att det rör sig om kontinental lyx. Fast då har vi förresten inte ens nuddat vid SJ:s filosofiska syn på tid och förseningar – men det ämnet förtjänar sannerligen ett helt eget inlägg framöver.

Inlägget SJ Intercity – picknick i farten och en sällsam skattjakt på perrongen dök först upp på Cirtap.se.

Sätt dig ner på stubben, ta en klunk av det där varma kaffet och låt oss reflektera över en av vardagens mest underbara men ack så missförstådda uppfinningar: den moderna biltekniken.

Jag brukar sitta här och fundera över hur vi människor fungerar. Jag är själv en obotlig teknikfantast. Ge mig prylar, sensorer, självkörande finesser och digitala underverk så är jag som ett barn på julafton. Just därför blir jag lika fascinerad varje gång jag möter trafiken och inser hur många som frivilligt väljer att stänga av allt det där som ingenjörerna har skapat för att göra våra liv både enklare och säkrare.

Tänk efter lite. Dagens bilar är ju i princip rullande rymdskepp. De har adaptiv farthållare som mjukt och fint känner av om bilen framför saktar in, filhållningsassistans som försiktigt påminner en om var strecken går, och inte minst genialiska handsfreesystem som gör att man kan ha ett helt samtal utan att behöva hålla i telefonen. Det är ju fantastiskt! Det är som att ha en egen liten hjälpreda i baksätet som viskar: ”Ta det lugnt, jag har koll på grejerna”.

Men vad händer ute på vägarna? Jo, där ser man ibland förare som sitter spända som fiolsträngar, knogarna vita runt ratten och kisar mot horisonten som om de styrde en diligens över prärien utan bromsar.

Och så har vi ju det där eviga gisslet med hastigheten. Antingen har vi dem som har lika svårt att hålla en stabil fart – där det pendlar vilt mellan att bromsa in till närmast snigelfart och att rulla på. Eller så har vi paradnumret: de som kommer farande i ett moln av egenkomponerad självgodhet som om de dundrade fram i en Formel 1-bil på startlinjen, och kastar sig in i baken på en så nära att det nästan känns som att de har krupit in i baksätet för att inspektera ens nackstöd. Och gud förlåta dig om du inte flyttar på dig på stört, för då tänds helljuset som en julgran i protest.

Allt detta medan bilen de sitter i faktiskt är utrustad med både radar som håller avståndet, farthållare som sätter stopp för det ryckiga gungandet och en filhållare som sköter kurvorna som självaste Ingemar Stenmark i sina glansdagar. Istället för att bara trycka på prylarna och låta teknikens under göra jobbet, ska det gasas, bromsas, rattas och hetsas som om körkortet hängde på en skör tråd.

Varför köper man en bil fullproppad med den finaste teknik samtiden har att erbjuda om man sedan väljer att köra som på stenåldern? Det är ju lite som att köpa en fullutrustad kaffemaskin med skummare, kvarn och digital display – för att sedan ändå koka snabbkaffe i en rostig kastrull på vedspisen.

Tekniken finns ju där för vår skull. Den vill oss väl. Den är till för att ta udden av den där onödiga stressen efter en lång arbetsdag, så att vi kommer hem lite piggare, lite tryggare och med axlarna nere vid öronen i stället för uppe i nacken. Så nästa gång du sätter dig bakom ratten – tryck på knapparna, låt tekniken göra jobbet och njut av färden.

Själv lämnar jag asfalten, stänger av motorbullret för en stund och lufsar tillbaka till min trygga lilla stubbe. Här behövs varken radar eller filhållning – bara en stubbe, kaffekoppen och lugnet.

Ha en riktigt fin dag, och använd varenda liten hjälpfunktion där ute på vägarna!

Inlägget Teknikens under finns ju där – varför väljer folk att köra som om de kör häst och vagn? dök först upp på Cirtap.se.

Det digitala samhället har nämligen skapat en helt egen livsform, och de sprider sig i tid och otid likt myror i en sommartuva: den ständiga tumme-upp-hetsen. Ja ni vet, den där apparaten som står vid utgången, eller mobilen som plingar så fort man andas på fel håll.

Det spelar ingen roll vad du gör längre. Du kan inte röra dig en meter i det här landet utan att någon skriker efter en tumme upp eller kräver att få veta exakt vad du tyckte.

Ta en så enkel sak som att göra det heroiskt nödvändiga besöket på den lokala tobaksaffären för att hämta ut ett paket. Man klämmer sig förbi tre grabbar som diskuterar snussorter, parerar ett ställ med plastglasögon för tjugonio kronor, blippar mobilen mot terminalen och tar emot sin kartong. Man tar tre steg mot dörren, trycker ner telefonen i fickan – och pling. Frågan dök till och med upp innan man ens hann ut på gatan: ”Hur upplever du leveransen av ditt paket?”

Och om man mot förmodan klarar sig ut genom dörren utan att mobilen plingar, så står den där på väggen: den lilla plastlådan med fyra smileys i olika färger som kräver ett omedelbart ställningstagande. Man trycker på den gröna gubben med ett glatt flin, eller funderar på vad som faktiskt händer om man skulle dänga fingret i den arga, röda gubben med nedåtgående mungipor. Kommer det springande ett butiksbiträde i full karriär med larmpuck och brandsläckare? Eller vad i hela fridens namn gör man med det svaret? Någon sitter väl i en källare och räknar prickar på skärmen.

Men det stannar ju inte där. Myrorna har tagit över hela stigen.

• Vaccineringen: Du sätter dig på vårdcentralen, drar upp tröjan, får ett stick i armen, betalar i luckan och sätter dig i bilen. Knappt har du vridit om nyckeln förrän det plingar till: ”Hur upplever du ditt besök hos vaccinationsmottagningen? Sätt betyg 1–10.” Jodå, sticket i armen var väl en nia, om man gillar nålar.
• Supporten: Du ringer till elbolaget för att fråga varför fakturan ser ut som ett lån på en mindre sommarstuga. Du sitter i kö i tjugo minuter, pratar med en trött handläggare och lägger på luren. Tre minuter senare: ”Hur vill du betygsätta din supportupplevelse idag?”
• Restaurangbesöket: Man går ut för att äta en bit mat, slår sig ned med förväntan – och upptäcker att menyn har ersatts av en liten QR-kod inklämd bredvid saltkaret. Man skannar, klickar sig igenom en digital meny i mobilen, hämtar drickan själv i baren och ropas upp vid köksluckan för att hämta sin egen tallrik. Och när man sedan ska avsluta notan i mobilen? Då dyker frågan om dricks upp! Allvarligt talat, jag har själv jobbat på krogen och ger gärna dricks för genuina, mänskliga insatser – men här förväntas man dricksa en app som man själv har skött åttondelarna åt.

Det går inte att freda sig. Man kan inte köpa en liter mjölk, gå till tandläkaren, laga bilen eller äta en bit mat utan att någon står beredd med håven och kräver ett omdöme.

Det statliga tågbolaget vet hur man ställer frågor – men vad leder det till?

Och kronjuvelen i det hela är ju mästarna själva. Ni vet vilka. Det där välkända, riksbekanta tågbolaget som har gjort det till en paradgren att hålla folk på sträckbänken.

Så fort man har klivit av ett tåg som var tjugo minuter sent, stått och huttrat på en ödslig perrong eller tvingats trängas i korridoren för att vagnen var avstängd, så plingar det till i mobilen. De vill veta exakt hur man upplevde resan. Man sitter där med väskan i handen, smått frustrerad och frusen, och förväntas spela rollen som glada lekmanna-utredare åt trafikledningen.

• ”Hej! Hur nöjd är du med din tågresa idag på en skala från 1 till 5?”
• ”Hur upplever du tågvärdens bemötande när informationen om att vi stod stilla i Mjölby i en timme uteblev?”

Och vad leder det till? Exakt ingenting.

Min absoluta favoritteori är att det här käcka betygstrycket inte är till för att förbättra någonting alls. De är bara till för att fungera som en digital tryckkokare. Om vi konsumenter får skriva av oss lite ilska i ett textfält slipper vi kanske ringa in och skrika på kundtjänst.

För om det faktiskt satt någon och lyssnade på våra svar, då hade väl samhället sett annorlunda ut. Om tågbolag, vårdcentraler och andra giganter hade brytt sig om all samlad feedback, så hade väl tågen gått som urverk och växlarna slutat strejka. Sanningen är nog bara den att vi människor gillar att tycka till om sånt vi egentligen inte har med att göra – och företagen älskar att låtsas som att de bryr sig.

Stubben har i alla fall noll åsikter

Själv sitter jag kvar här på stubben. Telefonen ligger i fickan, men den är tyst – mest för att den inte har täckning här ute, men också för att stubben inte har anslutits till någon molntjänst eller något betalsystem. Ingen har någonsin skickat ett sms eller satt upp en plastdosa med ledsna gubbar för att fråga: ”Hur upplever du myrornas marsch över barken idag?”

Och det är så himla skönt. Stubben bara står där, den kräver inga lösenord, den har inget swish-nummer, och den skickar inga betygskrav. Den bara är.

Det är i alla fall en kundrelation jag klarar av att hantera.

Inlägget Tumme-upp-hetsen kryper fram som myror i tuvan – nu duggar de tätare än någonsin dök först upp på Cirtap.se.

Det har dykt upp en ny folksjukdom. Det är jag säker på. Den drabbar en så fort man kliver innanför dörren till ett kök och ställs öga mot öga med dagens livsmedelsindustri. Varför har mänskligheten, med all vår artificiella intelligens, kvantdatorer och rymdforskning, bestämt att frukosten ska förseglas som om den innehöll statshemligheter?

Man står där i morgonrocken och stirrar på en liten vit pil. En liten, oskyldig pil som pekar på ett hörn och liksom viskar: ”Dra här, så blir det trevligt.” Det är ju fällornas fälla. Det är psykologisk krigföring utförd av en ingenjör som aldrig någonsin ätit en macka själv. Man drar. Fliken går av med ett litet hånfullt snärtljud, och helt plötsligt står man där beväpnad med både kökssax, morakniv och ett mindre släggtog för att operera ut ett paket pålägg som om det gällde en hjärttransplantation.

Och samma sak är det med den där veritabla mardrömmen till plastpåse i kassan. Man står där och slickar på fingrarna, gnuggar tummen mot plasten tills skinnet bränner, i ett desperat försök att hitta den mystiska änden som uppenbarligen är osynlig för blotta ögat. När man till slut ger upp och biter hål på skiten känner man sig som en grottmänniska som har förlorat alla illusioner om sin egen intelligens.

Högteknologiskt köksdrama med hacker-känsla

Men just där, i stridens hetta, förvandlas köket till ett högteknologiskt cyberdrama. När man till slut, efter tjugo minuters svettigt bändande med knivspetsen, lyckas tvinga upp den sista svetsfogen på förpackningen… ja, då infinner sig en alldeles unik känsla.

Likt en härdad datahacker som efter timmars kamp har rundat landets hårdaste brandväggar, sitter man där med pulsen i taket och känner sig gränslöst stolt. Man har besegrat systemet! Man har fått dit en ensam, ganska ledsen skiva pålägg på mackan!

Fast när man har torkat svetten ur pannan och landat igen, inser man ju hur absurt det har blivit.

Lugnet på stubben

Så man tar med sig kaffekoppen, kliver ut genom dörren och sätter sig här på stubben i stället.

Här finns det inga pilar som ljuger. Ingen plast som kräver specialverktyg, brandväggar eller svetslåga. Om en tallkotte vill öppna sig i solskenet så gör den alldeles själv, helt utan krångel. Världen blir så oändligt mycket enklare så fort man inser att det är vi som har komplicerat tillvaron. Pålägget må kräva elitkompetens för att nå, men kaffet smakar varmt, stubben står stadigt – och här är det banne mig ingen som sätter upp några digitala spärrar.

Inlägget Dagens match: Människa mot plasten på frukostbordet dök först upp på Cirtap.se.

Den här gången tvingades jag titta lite extra djupt i backspegeln längs vägarna. Inte för att kontrollera om gubbhåret lagt sig rätt – den striden är sedan länge förlorad – utan för att jag plötsligt har insett att jag har fått en fripassagerare. Eller ja, i alla fall en medtrafikant som ligger så nära min bakre kofångare att jag numera kan avgöra om hen behöver boka tid hos tandhygienisten eller inte.

Vad är det som händer med vår trafiksäkerhet egentligen? När blev ett lagstadgat säkerhetsavstånd en personlig kränkning?

Själv kör jag numera en ordentlig, modern elbil. Den är tyst, den är tung, och den har en bakruta stor som ett skyltfönster. Ändå verkar det ha brutit ut en kollektiv epidemi av akut, kronisk brådska där ute. Så fort man håller hastighetsbegränsningen dyker de upp. Stressflåsarna. De som har så bråttom och ska krypa upp i rumpan på en, som om min tysta elbil vore en personlig eskortbil som ska röja fri lejd genom landskapet. Att ha mer bråttom än mig är tydligen inte bara en känsla hos dem, det verkar betraktas som en grundlagsskyddad mänsklig rättighet. Nyhetsflit: Det är det inte.

När proffsen glömmer bort fysikens lagar

Det som skrämmer mig mest nuförtiden är inte bara de stressade privatchaufförerna eller hormonstinna tonåringarna i sina sänkta småbilar. Nej, det är yrkestrafiken. De som faktiskt har betalt för att rulla på våra vägar, men som verkar ha lämnat både vett och etikett på fikarummet.

Studier från VTI visar att stressade yrkesförare ofta pressas av orimliga scheman och tajta hålltider, vilket tyvärr går ut över säkerheten på vägarna. Man har de mindre skåpbilarna och budbilarna som zick-zackar som skållade råttor för att hinna leverera ett paket med e-handelsvaror tre sekunder snabbare. Sedan har vi de större tjänstebilarna och mellancheferna i sina flotta suvar, som ligger så nära att de i princip smeker min kofångare.

Värst av allt är ändå när man får en gigantisk, tung långtradare i nacken. Trots att krockar med tunga lastbilar ofta får förödande konsekvenser, verkar vissa chaufförer helt strunta i bromssträckor. Att ha sextio ton stål liggande fem meter bakom sin elbil i nittio knyck är inte en rolig upplevelse. Det spelar ingen roll hur stor och säker min bil är – mot en långtradare är man ändå bara en liten munsbit om det skulle ta tvärstopp.

Rysk roulette på våra 2+1-vägar

Särskilt spännande blir det vid våra älskade 2+1-vägar. Denna moderna stadsplanerings kronjuvel, där vajerräcket står som en järnridå mellan liv och död. Här ska det spelas rysk roulette på nylagd asfalt. Man ser dem i backspegeln, sittande på helspänn med vitnande knogar, redo att kasta sig ut som hungriga geparder sekunden tvåfilerssystemet öppnar sig. De ska om.

Men vänta, det har kommit en ny, raffinerad gren i denna extremsport: omkörning på insidan, eller ”insides-slalomen” som jag kallar den.

Numera räcker det inte med att ligga i vänsterfilen och blinka hysteriskt. Nej, nu ska man gasa upp på insidan, i högerfilen, för att i absolut sista millisekunden – precis innan filerna smälter samman och vajerräcket hotar att amputera halva bilen – kasta sig in i en lucka som inte ens en moped hade fått plats i.

Det är en fascinerande uppvisning i brist på självbevarelsedrift. Huvudregeln i Sverige är glasklar: omkörning ska ske till vänster. Att zick-zacka på fel sida är inte bara olagligt på motorväg och landsväg, det är ren dumhet. Ändå sitter man där och håller andan medan de trycker sig fram mellan två bilar i hundratio knyck, allt för att vinna tre sekunder och hamna först i kön fram till nästa avfart.

Kamikazekörning mellan Västerås och Hudiksvall: Vad vinner man?

Låt oss ta ett konkret räkneexempel för att verkligen förstå nivån på det matematiska geniet bakom denna hetsjakt. Säg att du ska sätta dig i bilen och köra de drygt 27 milen från Västerås upp till Hudiksvall. En klassisk resa som tar dig via riksväg 56 över Sala och Gävle, för att sedan rulla ut på E4:ans böljande sträckor.

Enligt navigatorn tar den här trippen ungefär 3 timmar och 10 minuter om du faktiskt följer trafikreglerna och håller hastigheten. Det är en ganska trevlig resa. Man hinner lyssna på ett par intressanta poddar, titta på den svenskaste av alla utsikter – tallskog, tallskog och lite mer tallskog – och kanske stanna för en kaffe.

Men så har vi vår vän kamikazepiloten. Hen har nämligen inte tid med poddar eller tallskogar. Hen har drabbats av akut ”måste-till-Glada-Hudik-sekunden-innan-alla-andra”-feber.

Så fort vägen smalnar av efter Sala ligger hen och slickar min bakre kofångare. Hen gör sina halsbrytande insides-omkörningar precis när filerna går ihop utanför Gävle, zick-zackar mellan bilarna i tvåfilerssystemet, och pressar sin stackars bil i 110 km/h där det faktiskt står 90 på skyltarna. Hen svettas, hen svär, hen blinkar med helljusen och hen utsätter ett tjugotal medtrafikanter för ren livsfara.

Och vad blir det stora, fantastiska slutresultatet när vi båda svänger in i Hudiksvall?

Om vi räknar på Trafikverkets egna siffror om restid och hastighet, så har vår stressade vän lyckats spara in ungefär 12 minuter på hela den här långa resan. Tolv minuter.

När jag rullar in på parkeringen i Hudik har kamikazepiloten alltså haft ett försprång som precis har räckt till att gå på toaletten och kanske börja skrolla på mobilen. Det är allt. För den lilla, skrattretande tidsvinsten har hen alltså haft maximalt blodtryck i över tre timmar, bränt betydligt mycket mer energi, och riskerat att förvandla både min bil och sin egen till dragspel vid första bästa tvärnit.

Det absolut bästa med hela den här teatern? Det är att man i nio fall av tio ändå möts vid samma rödljus eller vägbygge precis innan stadsgränsen. Där sitter man då, gubbe mot gubbe, tittar på varandra och undrar om de där tolv minuterna verkligen var värda risken att hamna i diket.

Att hålla avstånd i trafiken är ingen rekommendation

Förr i tiden fick man lära sig något så omodernt som att hålla avstånd till framförvarande fordon. Trafikpolisen brukar tjata om tresekundersregeln, och det var faktiskt inte ett vänligt förslag från en välmenande myndighet. Det var en livförsäkring.

Faktum är att för kort avstånd historiskt sett alltid har varit en av de absolut vanligaste orsakerna till uppnhinnandeolyckor och krockar på våra vägar enligt olycksstatistiken. Den mänskliga faktorn, ni vet. Den där lilla detaljen är att det tar ungefär en sekund för en gubbhjärna (eller vilken hjärna som helst för den delen) att ens flytta foten till bromspedalen om bilen framför plötsligt bromsar in.

Själv har jag en helt radikal inställning till bilkörning: jag prioriterar faktiskt att komma fram helskinnad. Jag har inget behov av att spela rysk roulette eller testa bilens krockkuddar bara för att någon annan har glömt att ställa väckarklockan på morgonen. Om det gör mig till en tråkig, laglydig bromskloss i trafiken, så bjuder jag på det.

Så till dig som ligger och flåsar mig i nacken nästa tisdag, eller försöker pressa dig förbi på insidan: Backa undan lite. Det finns ingen kaffeautomat i min baklucka, och de där fyrtio sekunderna per mil du försöker stjäla av döden är faktiskt inte värda en olycka.

Vad tycker du? Har du också suttit och räknat på de ”sekundvinster” som folk riskerar livet för på vägarna? Eller har du kanske själv haft panikbråttom till Hudiksvall någon gång? Lämna gärna en kommentar här vid stubben – men håll avståndet även i texten!

Inlägget Att ha bråttom är en mänsklig rättighet – och andra sagor från min baklucka dök först upp på Cirtap.se.

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

Eller ja, ”vänt” är fel ord. Jag blev stående i en bilkö som hade fått kön till Systembolaget dagen före midsommar att framstå som en glesbygd.

Själv är jag absolut ingen bakåtsträvare. Jag kör elbil sedan en tid tillbaka och älskar den moderna tekniken. Det är knäpptyst i kupén och bilen sköter köandet nästan helt på egen hand med sina smarta sensorer. Jag har dessutom GPS-kartan i gång på den stora skärmen som färgmarkerar vägarna i realtid – grönt betyder fritt fram, gult betyder ”ta det lugnt” och rött betyder att stadsplanerarna har haft kommunal visionsdag igen. Jag tycker det är fantastiskt att ligga i framkant och låta tekniken göra jobbet.

Men det som fascinerar mig är hur folk runt omkring mig reagerar så fort det blir lite trångt på asfalten. Det är som om allt sunt förnuft rinner ur medtrafikanterna i samma sekund som bromsljusen tänds framför dem.

Häromdagen skulle jag passera den uppdaterade förbifartsleden som går förbi det nya bostadsområdet som mynnar ut vid ett av de stora handelsområdena. Våra lokala trafikplanerare har ju en närmast religiös kärlek till cirkulationsplatser. Vi har snart fler rondeller här på hemmaplan än vad det finns invånare, och den här nya kräver att man har gått en högskolekurs i geometri för att överhuvudtaget förstå. Man hinner knappt blinka ut ur en kurva innan man möts av en ny avsmalnande fil, en cykelöverfart och en ny rad med bromsljus.

När kön väl stannade till tittade jag på gubben i bensinbilen bredvid. Han hade drabbats av total panik. Motorn hans brummade, han satt och trummade febrilt på ratten, flyttade blicken hysteriskt mellan backspeglarna och försökte kasta sig mellan filerna i hopp om att tjäna trettio centimeter i kön. Det var exakt samma febriga stämning som när en ny Dollarstore-butik ska öppna på orten och folk slåss i entrén för att säkra en hink med billigt sköljmedel eller ett storpack foppatofflor. Det är som om folk tror att asfalten kommer att ta slut om de inte kommer först!

Själv tog jag det helt lugnt. Jag lutade mig bara tillbaka i tystnaden, lät elbilen rulla framåt i ett mjukt och harmoniskt tempo på egen hand, och lade märke till hur min live-karta snällt guidade mig runt det värsta kaoset via en smart liten sidoväg.

Det är märkligt hur rädda folk är för att bara följa med i utvecklingen. Om stadsplaneringen och bilarna nu har blivit moderna och digitala, då får man ju använda de verktyg som finns stället för att sitta och få hjärtklappning och varva motorn i onödan. Att köra bil i dag kräver faktiskt att man har huvudet med sig, inte bara gasfoten.

Till alla er som fortfarande vägrar slå på trafikinfon i telefonen och som får akut stressyndrom så fort en fil smalnar av: Andas i fyrkant. Världen är digital nu. Och under tiden sitter jag här på stubben, med fri sikt och noll köer, och tycker synd om er som fortfarande tror att trafiken är en tävling.

Det finns två sorters förare idag: De som tror att varje bilkö är ett personligt påhopp och beter sig som om de ska hämta sista plattan Norrlands Guld på Systemet, och vi som har appen i gång, elbilen på rull och fattar att framtiden kräver lite finess.

Inlägget Välkommen till den moderna trafikplaneringen – där varje korsning är ett nytt Dollarstore-släpp dök först upp på Cirtap.se.

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

Den här gången fick jag kasta mig i diket. Jag var ute på en helt vanlig, laglydig promenad när det plötsligt svischade förbi en elsparkcykel i tjugo knyck. Ljudlös som en rymdsond.

De där maskinerna dräller ju överallt numera. De ligger slängda som ett gigantiskt plockepinn över trottoarer, cykelbanor och i värsta fall mitt i folks syrenhäckar. Det är lätt att stå här på stubben och muttra om att ungdomarna har blivit för lata för att använda sina egna ben. Min första instinkt är naturligtvis att kräva ett totalförbud och skriva en arg insändare till lokaltidningen.

Men om jag ska vara helt ärlig med er, så handlar min totalvägran inte om irritation. Det handlar om ren och skär självbevarelsedrift.

Sanningen är den att jag vägrar sätta min fot på en elskoter eftersom jag med hundra procents säkerhet vet vad som skulle hända – jag skulle älska det.

Och hur i hela friden skulle det se ut?

Tänk er synen. En fullvuxen, stadig gubbe som swishar fram längs Storgatan på en liten eldriven platta. Säkerheten först, så jag skulle naturligtvis ha min gamla hederliga, stenhårda cykelhjälm fastspänd under hakan. Där skulle jag komma rullande, med båda händerna krampaktigt parkerade på styret, hjälmen stadigt på svaj, ett brett, fånigt leende över hela ansiktet och vind i det lilla håret som sticker ut under kanten. Jag skulle antagligen börja swisha förbi mina egna grannar och ropa ”titta här då!” medan jag tar kurvorna i en våghalsig lutning.

Innan veckan var slut skulle jag väl ha laddat ner tre olika appar, börjat färgmatcha min hjälm med skoterns logga och glömt bort hur man promenerar överhuvudtaget. Min inre Luke Skywalker från ICA-butiken skulle ta över helt och hållet. Jag skulle börja se varje trottoarkant som en ramp på Dödsstjärnan, med hjälmen som min trogna pilotutrustning.

Det går bara inte. En gubbe har principer att hålla på med. Vår uppgift i samhällskroppen är att stå på behörigt avstånd, skaka på huvudet och muttra om ”dagens ungdom”. Om vi också börjar rulla runt på eldrivna leksaker, faller ju hela systemet ihop. Vem ska då stå för det sunda förnuftet?

Så nej. Jag fortsätter att gå. Jag fortsätter att lyfta undan dem som ligger slängda på fel ställen och jag fortsätter att se arg ut när de kör förbi. Men djupt, djupt där inne vet jag. Om jag väl kliver upp på den där plattan, knäpper hjälmen och trycker ner gasen med tummen… då kliver jag aldrig av igen.

”Det krävs en stark karaktär för att motstå frestelsen av tjugo kilometer i timmen på en eldriven bräda. Jag räddar inte planeten, jag räddar min sista gnutta värdighet – även om jag hade varit bäst i stan på att bära upp en cykelhjälm i farten.”

Inlägget Jag vägrar kliva upp på elskotern – av rent säkerhetsskäl för min egen värdighet dök först upp på Cirtap.se.

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

Eller ja, jag fick snarare kasta mij upp på trottoarkanten för att inte bli överkörd av en liten vit personbil som kom flygande i hundra knyck runt hörnet. På taket hade den en lysande låda. Det var ingen taxi, och det var definitivt inte polisen. Det var en modern matleverans. Vi ska ju rädda planeten i det här samhället, men när hungern slår till upphör uppenbarligen alla miljömål att gälla. Idag levereras det ju mat på bred front dygnet runt – till frukost, lunch och nattamat – och då är det tydligen helt okej att logistiken bygger på fossilbovar som spyr ut blårök och har fler bucklor än en plåtbrevlåda vid vägkanten efter en lördagskväll med busiga tonåringar.

Själv är jag som bekant absolut ingen teknikmotståndare. Jag har apparna i telefonen, jag kör elbil och jag låter roboten Hicke klippa gräsmattan. Så till slut föll jag faktiskt till föga och testade en sån där hemleverans av mat en kväll. Man måste ju prova innan man dömer.

Men jisses, vilket fiasko. För det första tog det mycket längre tid än om jag bara hade satt mig i min tysta elbil, rullat ner till pizzerian och ätit på plats eller tagit med mig maten hem själv. För det andra blev det självfallet helt fel i beställningen. Och om jag säger att maten var ljummen när den väl landade på köksbordet så tar jag i från tårna.

Det är här den stora ironien uppenbarar sig. Dagens unga generation kan starta smärre uppror och skriva spaltmeter i tidningen om skolmaten råkar vara det minsta oinspirerad eller hålla fel temperatur. Då är det kris i folkhemmet. Men att betala dyra pengar för att få hem en iskall hamburgare med helt fel tillbehör i en svampig papperspåse från en bucklig skrotbil – nej, det är tydligen helt i sin ordning. Då tuggar man tyst i sig eländet utan att blinka. Jag får inte ihop logiken.

Det är därför jag har så djupt, djupt svårt att begripa hur de här bilarna tillåts förvandla stadsbilden till en akututryckning. Det verkar ha instiftats en helt ny paragraf i trafikförordningen som säger: ”Om du har en hamburgare i baksätet upphör alla existerande lagar att gälla.”

De här förarna kör som om det handlade om ett akut hjärtstopp, när det i själva verket handlar om att en tonåring tre gator bort har drabbats av akut fredagsmys. De kastar sig mellan filerna, struntar i högerregeln och verkar se varje cirkulationsplats som en personlig utmaning i att hålla farten uppe.

Och parkeringen ska vi inte bara tala om. Varningsblinkers har blivit en universell magisk knapp som ger dig rätt att parkera precis var som helst. Mitt på övergångsstället? Slå på varningsblinkers, rullen ska ut! Blockera hela infarten till bussen eller på trottoaren? Varningsblinkers, cheeseburgaren väntar inte! De ställer sig på tvären mitt i gatan, lämnar dörren öppen och springer iväg som om de vore med i en actionfilm.

Man kan ju undra om den här generationen överhuvudtaget har ätit en riktig pizza? Har de någonsin fått in en platta direkt från ugnen – rykande het, bubblande och så där underbart eldig så att man bränner sig på osten i gommen vid första tuggan? Det är ju en helt annan värld! Det är så kolsyran i pizzaläsken nästan gör ont i halsen för att maten är så het. Att sitta hemma i soffan och tugga på en svampig, iskall deg som har åkt rally genom halva stan i en plastlåda går ju inte ens att jämföra.

Jag har faktiskt väldigt svårt att tro att det här systemet kommer att fungera i längden. Man kan inte bygga en hel bransch på att hundratals förare ska leka ambulans med kalla och sladdriga pommes frites i bagageluckan.

Så jag tog saken i egna händer. Man måste ju ligga i framkant och utnyttja de moderniteter som faktiskt fungerar. Numera huserar jag därför en alldeles egen, toppmodern pizzaugn uppvärmd med ved från skogen och på säkert avstånd precis bredvid min stubbe. Den kommer upp i över fyrahundra grader på ett kick. När jag blir sugen på fredagsmys slår jag igång den, bakar ut degen och skickar in den i elden. Några minuter senare har jag en rykande het, napolitansk historia med bubblande ost framför mig – helt utan felbeställningar, kalla kartonger eller trafikfarliga utryckningar.

Här ute på stubben är det absolut parkeringsförbud för matleveranser, men min egen ugn levererar i världsklass. Och bäst av allt? Jag bränner gommen varje gång, precis som det ska vara.

”Det finns två sorters människor idag: De som riskerar livet på sina medmänniskor för att få en iskall pizza levererad i en bucklig gammal skrotbil, och vi som har appen i gång, elbilen på laddning och en egen rykande het pizzaugn redo bredvid stubben.”

Inlägget Din matleverans – som blivit det nya blåljuset dök först upp på Cirtap.se.

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

Men hör och häpna, den här gången vände jag faktiskt med ett leende på läpparna. Numera använder jag självskanningen konstant. Det är min fasta rutin. Varje gång jag går in i butiken styr jag stegen direkt mot väggen med de digitala apparaterna. Jag kan faktiskt inte förstå hur folk fortfarande orkar köa i de vanliga kassorna.

När man plockar upp den där lilla skannern händer det nämligen något med en gubbe. Den ser ut som en sämre rymdpistol från tidiga avsnitt av Star Trek, och plötsligt slungas man tillbaka till när man var grabb och satt i en biosalong för att se Star Wars för allra första gången. Man var helt tagen av lasersvärd, blinkande paneler och futuristiska vapen.

Och vet ni vad? Varje gång jag handlar står jag där i butiken och lever min pojkdröm.

När jag lyfter skannern känner jag mig inte alls som en gubbe som ska köpa laktosfri yoghurt. Jag är Luke Skywalker. Jag siktar på en rågknäcke, trycker av, och maskinen säger PIIP samtidigt som en röd laserstråle skjuter ut över paketet. Det är ren magi. Jag letar efter streckkoder med samma intensitet som om jag letade efter svagheter på Dödsstjärnan. ”Där är den!” tänker jag, siktar mot kaffepaketet och trycker av. Träff!

Det är ett herrans flyt i min inre rymdfilm ända fram till slutskärmen. Då blinkar det till. ”Avstämning. Vänligen vänta på personal.”

I en sekund hinner den griniga gubben i mig vakna, men sen inser jag att det bara är handlingen som tätnar. Killen från mejeridisken som kommer gående för att kontrollera mina varor är ju i själva verket Han Solo, och han har kommit för att inspektera mitt rymdskepp. Han gräver rutinerat runt i min perfekt packade kasse, räknar konserverna och kollar så att jag inte har gömt någon illegal rymdsnubbe under hushållspappret.

När han trycker på sin lilla huvudnyckel och maskinen piper grönt, nickar jag hemlighetsfullt mot honom. Kraften är med mig idag. Jag har godkänts av rebellalliansen.

Innan jag packar ner det sista och går, kastar jag en blick bort mot den vanliga kassakön som sträcker sig långt bak i butiken. Där står de. Människorna som ännu inte har sett ljuset. De står tysta, tålmodiga och muttrande på den mörka sidan, fastlåsta vid rullbandet medan tiden rinner iväg. Jag tycker nästan synd om dem. De har missat hela äventyret.

Det bästa med det här moderna rymdlivet är ju att man kan fortsätta sitt uppdrag på fler ställen. Livsmedelsbranschen har ju kört igång ett rejält breddinförande av de här bärbara apparaterna, så det spelar ingen roll vilken matbutik man kliver in i numera – nästan överallt får man en rymdpistol direkt i näven när man går genom entrén. Det har gått så långt att jag nästan blir besviken om jag hamnar i en butik som bara har vanliga fasta kassor vid utgången. Jag vill ju gå runt och skjuta ner min laktosfria yoghurt med en röd ljusstråle längs gångarna. Det är bara att tacka och ta emot; handelslandskapet har förvandlats till en enda stor intergalaktisk lekplats för oss gubbar som vägrar växa upp.

Man kan säga vad man vill om teknikens utveckling, och visst gör jag butikens jobb helt gratis. Men så länge jag får gå runt och leka rymdhjälte med en laserpistol bland falukorvarna tänker jag faktiskt inte klaga. Det är den billigaste biobiljetten jag köpt på decennier.

”Man blir inte äldre än man gör sig. Vissa ser en stressig matbutik – jag ser ett galaktiskt äventyr där minsta kaffepaket kan bekämpas med en laserstråle.”

Inlägget Välkommen till självskanningen – där en gubbe får leka Luke Skywalker dök först upp på Cirtap.se.