När tunga experter som Maria Rooth analyserar svensk damhockey i SVT Sports hockeystudio ekar i stort sett alltid samma budskap till unga tjejer: ”Det är en möjlighet de inte kan missa… den absolut bästa utbildningen man kan få inom ishockeyn.”
Låt mig börja med att säga att jag har full respekt för Maria Rooth, för allt hon gör och för allt hon har lyckats med under sin karriär. Hennes resa i slutet av 1990-talet var banbrytande, öppnade dörrar för generationer och visade att svenska tjejer kunde dominera i USA.
För de tjejer som vill, kan och får chansen att åka över för att plugga och spela hockey är det självklart en fantastisk möjlighet. Öppnar sig den dörren är det bara att stiga in med stolthet och må bra över det – det är ett fantastiskt äventyr.
Men det som är en drömresa för individen kan inte fortsätta att vara en oemotsagd sanning för ett helt landslagsystem. När gårdagens unika framgångssaga förvandlas till ett absolut måste som sprids i tv helt utan kritiskt filter uppstår problem. I vår iver att hylla det amerikanska collegesystemet håller vi på att göra om samma historiska misstag som herrishockeyn gjorde med TV-pucken under decennier. Vi skapar en illusion i sändning efter sändning av att det bara finns en enda, smal väg till framgång – och att de som inte tar den är dömda att misslyckas.
Den nya, globala gallringen inom damhockey
Förr i tiden var TV-pucken för 15-åriga killar det stora nålsögat. Missade du det tåget kändes det som att din hockeykarriär var över innan den ens började. Idag vet svensk hockey bättre. Vi vet att spelare utvecklas i olika takt och att det är direkt skadligt och för tidigt att gallra bort talanger i tidig ålder.
Ändå har damhockeyn skapat sitt eget, globalt utsträckta TV-puckskomplex. Genom att ständigt utmåla NCAA (amerikansk collegehockey) som ett absolut måste på tv under sändning efter sändning och i diverse andra medier, utsätter vi 16- och 17-åriga tjejer för en enorm mental press. Tjejer som av olika skäl inte vill, kan eller vågar flytta till andra sidan jorden som tonåringar får känslan av att ”loppet är kört”.
Här måste vi vända på perspektivet: För de spelare som stannar hemma är den svenska vägen precis lika bra om man vill utvecklas. För många unga tjejer skulle jag till och med vilja påstå att det är ett betydligt bättre alternativ än att stressa iväg till USA.
Verkligheten bakom tv-bilderna och NCAA
Det pratas ofta väldigt ensidigt i medierna om de fantastiska stipendierna och äventyret på andra sidan Atlanten. Men det som sällan lyfts i TV-sändningarna är den sportsliga, mentala och ekonomiska baksidan. Det finns ett stort tabu kring att collegehockey sällan är helt gratis; dolda utgifter och partiella stipendier gör att familjer ofta tvingas skjuta till mellan 50 000 och 150 000 kronor om året ur egen ficka.
Samtidigt är konkurrensen i NCAA Division 1 mördande. Flera unga svenska talanger som varit stjärnor i sina svenska klubblag upptäcker snabbt att de hamnar i en stenhård hierarki. De fastnar i en fjärdekedja eller som ”redshirts” (spelare som sitter ut en hel säsong utan att spela match).
Att kombinera tunga universitetsstudier på ett främmande språk med elithockey – samtidigt som man förväntas prestera under enorm press för att inte förlora sin plats – leder inte sällan till utmattning och att spelare slutar med ishockey långt i förtid. Det är just därför tryggheten, speltiden och förtroendet hemma i Sverige ofta är ett mycket bättre val för den långsiktiga utvecklingen.
Hur spelarflykten dränerar SDHL damhockey
Det är djupt problematiskt att svensk herrhockey gör allt för att skydda sin produkt och behålla spelare i SHL och Hockeyallsvenskan, medan damhockeyns främsta ansikten utåt i tv-rutan fungerar som gratisagenter för det amerikanska skolsystemet.
Varje år tappar SDHL (Svenska Damhockeyligan) unga talanger som väljer att lämna Sverige. Vi dränerar vår egen inhemska liga på de största svenska framtidshoppen precis när de ska ta steget och bli publika profiler här hemma. Istället för att bygga ligan kring unga, lokala stjärnor gör vi oss beroende av utländska importer, vilket i sin tur hämmar publiktillväxten och sponsorintresset på sikt. Klubbar som satsat resurser på att fostra spelarna från skridskoskolan står kvar med tomma händer.
Framtiden för svensk damhockey: ”Den svenska vägen”
Världen ser annorlunda ut nu. Det som var rätt väg för tjugofem år sedan är inte längre den enda vägen till att bli en hockeyspelare i världsklass. Vi måste våga prata om, och investera i, en alternativ framtid för svensk damhockey på hemmaplan.
- Lansera ”Den svenska vägen”: Att stanna i Sverige till 22–23 års ålder ger en spelare chansen att mogna fysiskt och mentalt i en trygg miljö. Via Riksidrottsförbundets Elitidrottsvänliga lärosäten (EVL) erbjuder svenska universitet fantastiska möjligheter att plugga på deltid och anpassa studierna efter hockeyn i en välbekant miljö.
- Skifta fokus från gallring till tålamod: Din karriär avgörs inte när du är 16 eller 18 år. Flickor drabbas ofta hårdare av tidig gallring eftersom juniorstrukturen är så gles. Budskapet till unga tjejer måste vara: Det är okej att spela i NDHL (Division 1) eller i ett samarbetslag under tonåren. Det är en utvecklingsfas, inte ett misslyckande.
- Sätt press på TV-experterna och media: Media har ett enormt ansvar. Experter ska analysera sporten, inte agera säljare åt amerikanska universitet. Vi måste utmana tv-studion att börja nyansera bilden. Hylla självklart pionjärerna och deras fantastiska framgångar, men visa också upp de spelare som faktiskt väljer att utvecklas i lugn och ro i Sverige och lyckas ta sig till Damkronorna den vägen.
Med den nya proffsligan PWHL har spelplanen dessutom ritats om radikalt. Det går numera utmärkt och ibland till och med bättre att utvecklas i den europeiska toppmiljö som SDHL faktiskt utgör, för att sedan ta steget direkt till proffslivet eller den nordamerikanska draften som en mogen, färdigutvecklad seniorspelare. College är inte längre det obligatoriska mellanspelet.
Vi måste börja förändra hur vi pratar om svensk damhockey i media – så att vi tillsammans bygger en hållbar, tillgänglig och sportsligt rättvis juniorstruktur på hemmaplan. Först när vi slutar sälja in idén om att den enda vägen till framgång går via en flygbiljett över Atlanten kan hockeyn bli en sport där alla får chansen att blomma ut på sina egna villkor.
Vad tycker du? Upplever du också att tv-bevakningen ger en ensidig bild av att man ”måste” åka till USA, eller har du sett exempel på spelare som blommat ut bäst genom att stanna i Sverige? Lämna gärna en kommentar eller skicka ett meddelande.
