Killar och tjejer i samma hockeylag – hur länge gynnar det utvecklingen?

Klart hon är bra, hon har ju tränat med killar.” Det är en kommentar jag hör förvånansvärt ofta när svensk flickhockey diskuteras. Den dyker upp i tv-sändningar under landskamper, den viskas i ishallarnas korridorer och den lyfts i ledarrummen. Det finns en djupt rotad tro på att killmiljön är den enda sanna vägen till framgång – att den gör tjejer tuffare, snabbare och bättre. Men stämmer det verkligen, eller riskerar den här inställningen att skrämma bort fler talanger än den faktiskt utvecklar?

Från hockeyskolan till verkligheten

Grunden läggs där allt börjar – i Tre Kronors Hockeyskola (TKH). När barnen tar sina allra första skär fungerar det alldeles utmärkt och naturligt att blanda killar och tjejer. I den åldern är fysiken, musklerna och spelförståelsen i stort sett identiska. Men ju äldre tjejerna blir, desto viktigare blir det att slussa vidare dem till renodlade flicklag och därefter till juniorlag.

Det här upplägget att stanna kvar i killmiljön blir nämligen svårt för majoriteten i längden. Ute i hallarna har jag sett båda sidor, visst finns det tjejer som fixar det galant, som tar för sig och stormtrivs hela vägen upp. Men jag har också sett motsatsen – de som helt tappar glädjen och slutar.

Det handlar sällan om att killarna blir fysiologiskt starkare i de tidiga tonåren. Det handlar om den sociala dynamiken. Att som ensam tjej navigera i båset eller i ett omklädningsrum fyllt av hormonstinna tonårsgrabbar är långt ifrån optimalt för spelarutvecklingen. Det är helt enkelt inte en naturlig miljö för en ung tjej som bara vill spela hockey, att tvingas dela rum med halvnakna grabbar – eller ännu värre, de som ”inte bryr sig” utan bara klär av sig utan hänsyn. Ofta skämtar vi vuxna bort det med kommentarer som ”det är bara grabbar, det får man stå ut med och ha lite skinn på näsan för att bli bättre”. Men är det verkligen rimligt? Utan den naturliga lagkänslan och tryggheten försvinner lätt det allra viktigaste: modet att våga misslyckas för att kunna växa som hockeyspelare.

När vuxenvärldens prestige sätter krokben

Om vi ska vara helt ärliga så styrs det här ibland av oss föräldrar. Ofta är det vi pappor som så gärna vill att våra döttrar ska få de tuffaste verktygen, och placerar dem i den miljö vi själva känner till – killhockeyn. Det görs i absolut bästa välmening.

Men det finns en annan, mindre vacker sida av denna miljö som jag själv har upplevt på nära håll. När tjejerna faktiskt lyckas bra, tar för sig och presterar på isen, väcker det tyvärr ibland en tråkig prestige hos andra föräldrar i pojklaget. Jag har hört vuxna tala ner tjejernas prestationer enbart för att lyfta sina egna barn. Plötsligt hamnar skulden på tjejen. Kommentarer som att hon ”tar en plats” från killarna, eller suckar om att ”de har ju faktiskt egna lag”, letar sig in i korridorerna.

När vuxenvärldens attityder blir ett hinder, då är det inte längre en optimal utvecklingsmiljö för en ung hockeyspelare. Vi måste våga fråga oss om det är värt att låta våra döttrar navigera i den typen av motvind på sin fritid.

Vad gör vi när tjejerna inte räcker till för ett eget lag?

Men låt oss vara realistiska. Vi möter ofta argumentet: ”Det finns ju inte tillräckligt med tjejer för att starta ett eget lag här.” Det är en krass verklighet i många mindre föreningar. Men svaret får aldrig bli att vi rycker på axlarna och lämnar tjejerna ensamma i pojklagen tills de lägger av.

Här vilar ett enormt ansvar på oss vuxna – tränare, ledare och föräldrar – att sätta ner foten. Vi måste skapa en kompromisslöst trygg miljö runt tjejerna. Det innebär nolltolerans mot alla former av kränkande beteenden, sexistisk jargong eller nedvärderande språk i och runt omklädningsrummen.

När vi istället bygger på tjejers egna villkor, frigör vi en enorm idrottslig kvalitet som svensk hockey inte har råd att gå miste om. Killarna har minst 50 års försprång i uppbyggda strukturer, resurser och traditioner inom svensk ishockey. Riktig jämlikhet handlar därför inte om att tjejer till varje pris ska tvingas spela med killar i alla lägen och anpassa sig efter deras villkor. Jämlikhet handlar om att ge tjejerna rätt förutsättningar att spela ishockey på sina villkor.

Här måste vi lyfta blicken från den enskilda klubbens förutsättningar. Vilket ansvar har våra distrikt, regioner och Svenska Ishockeyförbundet (SIF)? Det är deras skyldighet att rita om kartan och skapa regionala arenas och nätverk. Om en enskild förening bara har tre tjejer i en viss åldersgrupp, måste distrikten aktivt kliva in och samordna fasta tjejpooler, gemensamma träningsträffar, kombinationslag och återkommande cuper. Tjejerna behöver få träffa och spela med andra tjejer regelbundet – även om de till vardags tränar på hemmaplan. Förbundet och regionerna måste sluta se tjejhockeyn som ett lokalt problem för enskilda eldsjälar att lösa och istället bygga de strukturer som krävs för att ingen tjej ska lämnas ensam.

Vad säger forskningen? Myten om ”den grabbiga tempomiljön”

Det korta svaret är nej – det finns ingenting i modern idrottsforskning som visar att tjejer utvecklas bättre rent hockeymässigt eller biologiskt av att fostras i en grabbig miljö. Det traditionella argumentet om att tjejer måste spela med killar för att bli bättre är i själva verket ett strukturellt symptom, inte ett fysiologiskt faktum.

Det handlar alltså inte om könet på spelarna runt omkring, utan om hur ledarna tränar med tjejerna, hur man tävlar och hur man ställer krav. Om vi ställer samma höga krav, ger samma resurser och bygger samma tävlingskultur i ett tjejlag som i ett pojklag, blir utvecklingen minst lika bra.

Inspiration från USA: Trygghet ger sportslig framgång

Sneglar vi på USA, som ligger i absolut framkant när det gäller spelarutveckling, ser vi en helt annan modell. Genom sin American Development Model har USA Hockey insett denna viktiga nyckel: tjejer blommar ut, tar för sig mer och utvecklas betydligt bättre när de får spela i renodlade tjejmiljöer med sina jämnåriga. Där är tjejhockeyn normen, inte ett bihang. Det är också i dessa renodlade tjejserier och cuper som tränarna från NCAA-college scoutar sina framtida stjärnor.Möjligheterna framåt för svensk flickhockey.

Möjligheterna framåt för svensk flickhockey

Det är just därför steget från hockeyskolan till egna flicklag, och sedermera välstrukturerade juniorlag behövs. Inte för att tjejerna inte klarar av tempot – utan för att de förtjänar en miljö där de hyllas för sina framgångar utan förbehåll, och där vuxnas prestige inte sätter krokben för deras drömmar.

Det är denna stabila, trygga bas som också lägger fundamentet för hela den svenska seriepyramiden. När vi lyckas slussa spelarna genom välfungerande flick- och juniormiljöer, har vi också rätt förutsättningar för att Damtvåan ska kunna fungera som den livsviktiga brygga till seniorhockeyn den är tänkt att vara.

Genom att erbjuda tjejerna renodlade miljöer med hög kravställning från start utbildar vi färdiga hockeyspelare. Då slipper våra högsta elitligor, SDHL och NDHL, agera grundläggande utbildningsplatser och kan istället renodlas till de kompromisslösa serier av absolut högsta toppklass som svensk damhockey förtjänar.

Genom att bygga starka, trygga och renodlade tjejmiljöer i våra föreningar skapar vi den perfekta plattformen. Det är där vi på riktigt låser upp den enorma potentialen!

Vad tror du? Har du upplevt hur ledarskap och vuxenattityder påverkar tjejers utveckling i ishallarna? Slå dig ner och dela gärna dina tankar i kommentarsfältet!