Framtidens vinnare: Hur vi lyfter svensk damhockey till den absoluta världstoppen

Det bubblar av en alldeles unik energi i svensk damhockey just nu. Runt om i landet ser vi en ny generation spelare kliva fram – unga atleter födda efter 2000 som besitter en teknisk ryggsäck, kreativitet och en modern skridskoåkning som vi knappt har skådat tidigare. Med starka centrala initiativ som Svensk ishockeys dam- och flicksatsning 2021–2030 och elitsatsningen Olympisk Offensiv har svensk hockey lagt en stabil grundplatta. Visionerna och resurserna finns där. Potentialen är total.

Men för att denna fantastiska talangvåg ska bära hela vägen till de mästerskapsmedaljer och den guldglans som SOK och Svenska Ishockeyförbundet officiellt har satt upp som mål, behöver vi våga kalibrera kompassen. Att rikta en kritisk och analytisk blick mot landslaget efter OS i Milano och den senaste VM-turneringen handlar inte om att misströsta. Tvärtom – det handlar om att vi har så stor tro på våra spelares kapacitet att vi vill kräva en organisation som matchar deras nivå.

Sluta prata utveckling – börja tro på seger

Vägen till den absoluta världstoppen handlar om att våga tro på svensk damhockey här och nu. Idag finns det en tendens till att organisationen har fastnat i ordet ”utveckla” – en retorik som tyvärr utstrålar en misstro till vår egen omedelbara förmåga. När landslaget förvandlas till en utvecklingsplattform för framtiden glömmer man bort att ett seniorlandslags främsta uppgift faktiskt är att vinna matcher i nutid.

Vi behöver en tvådelad plan som löper parallellt: en långsiktig strategi för att bredda basen ute i klubbarna, kombinerad med ett landslag som drivs med det enda raka målet att leverera resultat i nästa byte. Ofta hörs argumentet från förbundshåll att den svenska spelarbasen på elitnivå är för tunn. Men det är ett bekvämt tunnelseende. Problemet är inte antalet spelare, utan att ledningen sätter färdiga seniorspelares kapacitet i fasta, stela fack alldeles för tidigt.

Våra etablerade spelare är inga halvfärdiga projekt som behöver fostras på landslagsbänken; de är mogna, skickliga atleter som är redo att ta ett enormt ansvar om de bara får förtroendet. Ett vinnande landslag byggs inte genom att pressa in spelare i stela, förutbestämda mallar under parollen att de ska ”lära sig”. Det byggs genom att lita på den kapacitet som redan finns och skapa en dynamik där spelarnas faktiska spetsegenskaper får chansen att avgöra matcher.

Ett landslag för leverans – med klubbarna som motor

De svenska spelarna är fantastiska hockeyspelare. De drar på sig landslagströjan med en enorm stolthet och offrar allt i varje byte. Det är hos organisationen runt omkring som vi har chansen att skruva på detaljerna för att få hela pusslet att gå ihop.

Enligt förbundets eget centrala dokument Strategi 2030 ska landslagsverksamheten utgöra spetsen av en sammanhållen pyramid. Det betyder att det måste finnas en obruten röd tråd mellan vardagen och mästerskapen. Landslagets uppgift är att samla ihop färdiga spetsegenskaper och få dem att leverera – inte att sköta grundutbildningen. Som jag tidigare har lyft fram här på Cirtap.se i artikeln om att SDHL och NDHL är elitligor och inte utbildningsplatser, så måste den dagliga utvecklingen ske ute i föreningarna. När landslagsledningen litar på klubbarnas arbete slipper toppspelare från SDHL ställas om till stela, checkande roller i en landslagströja. Då kan de istället fortsätta att vara de matchvinnare de faktiskt är utbildade till att vara.

Det är utanför rinken som de stora visionerna formas. OS-ikonen Maria Rooth i samtal med en ung tjej i vimlet under NDHL Allstar 2025. Bilden påminner oss om att vi måste lyfta blicken bredare och titta på organisationen runt sporten – jämställdhet och framgång bygger på personliga möten och rätt förutsättningar i vardagen.

Inga studiebesök – vi reser för att vinna

Svensk idrott har en lång tradition av att skicka unga talanger till stora turneringar med den bekväma stämpeln och klyschan att de är där för att ”se och lära”. Men i ett seniorlandslag med starka resurser och höga ambitioner ska vi inte åka på studiebesök. Att använda generationsskiften som en krockkudde för resultatkraven gör bara sporten en otjänst, och det blir snabbt en sköld för ledningen att gömma sig bakom när det blåser.

Vi ska inte stirra oss blinda på framtidsprojekt och i farten glömma bort det livsviktiga mellanskiktet av spelare mellan 22 och 27 år. Det är dessa atleter som är i sin fysiska prime och besitter den internationella rutinen. Tittar vi på giganterna USA och Kanada skickar de inga halvfärdiga projekt till mästerskapen för att titta på – de skickar färdigutbildade vinnare som är redo att leverera direkt.

Det dolda systemfelet: Den förtidiga pensioneringen

Det finns en djupt oroande sanning i svensk damhockey: våra toppspelare lägger av alldeles för tidigt. Det är inte ovanligt att se etablerade landslagsstjärnor avsluta karriären runt 24–26 års ålder – precis när en atlet fysiologiskt kliver in i sin absoluta prime. Varför blir det så? Svaret är tvådelat.

Dels har vår ”tunna” spelarbas gjort att talanger kastas in i SDHL redan som 14–15-åringar; när de är 24 har de redan gjort tio stenhårda seniorsäsonger och drabbats av en mental mättnad. Dels handlar det om ekonomi och landslagets signaler. När miljonerna från Olympisk Offensiv hamnar i centrala förbundsprojekt istället för att säkra att seniorspelares vardag går runt ekonomiskt, tvingas spelare välja den civila karriären. Om landslagsledningen dessutom signalerar och visar att seniora spelare väljs bort till förmån för yngre ”se och lära”-projekt, släcker man den sista moroten. Vi utvecklar spelare till bristningsgränsen i unga år, bara för att tappa dem när de är som allra bäst. Det är ett resursslöseri utan dess like.

Lita på den unika svenska modellen

Det finns ibland en utbredd idé om att räddningen för svensk hockey är att outsourca våra största talanger till det nordamerikanska collegesystemet (NCAA). Men som jag har skrivit om i tidigare inlägg, handlar sann framgång om att tro på vår egen kärnverksamhet och vår egen struktur.

Titta på herrsidan – anledningen till att Sverige är en av världens främsta exportörer av elitspelare beror på den unika svenska modellen. Våra spelare är taktiskt smarta, spelförståelsen är enorm och skridskotekniken är i absolut världsklass.

Wilma Sjölund i aktion. Med sin sylvassa skridskoåkning och moderna teknik är Luleåforwarden en perfekt symbol för den nya generationen svenska spelare födda efter 2000 – fostrad i den unika svenska modellen i stället för det nordamerikanska mallsystemet.

Använder vi resurserna rätt för att låta spelarna behålla sin ledande status i SDHL och förfina vår egen unika spelarutbildning – den där röda tråden som förbundet faktiskt har skrivit ner på papperet – då skapar vi ett spelsystem som USA och Kanada kommer att få extremt svårt att läsa sönder.

En ny vinnarmentalitet är nyckeln

Den allra viktigaste och mest spännande förändringen ligger i vår mentala inställning. Vi måste kasta bort idén om att Nordamerikas dominans är en naturlag som vi bara har att acceptera. Att nöja sig med ”hedervärda förluster” skapar bara mentala spärrar. Vi ska bygga en kollektiv vinnarmentalitet där målet är att fälla jättarna med svensk finess och modern fart.

Det är precis därför det känns så otroligt hoppfullt och strategiskt rätt att Erika Holst leder laget in i säsongen 2026/2027. Inför det stundande världsmästerskapet i november 2026 får hon en omedelbar rivstart, och hon om någon vet hur man river barriärer, kastar bort stela fack och svetsar samman ett lag för att utmana om de ädlaste medaljerna.

Vi har de officiella måldokumenten och framför allt har vi seniora spelare som är redo att vinna här och nu. Nu är det upp till organisationen att sluta fega, våga släppa handbromsen, visa att man faktiskt tror på svensk damhockey och ge våra spelare friheten att vinna. Framtiden tillhör oss!

Vad tror du krävs för att svensk hockey ska börja lita på sin egen verksamhet och sluta förlita sig på outsourcing till NCAA? Har landslaget blivit ett eget isolerat projekt? Lämna en kommentar och berätta!