Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Den här gången har man fått förmånen att roa sig med hur SJ bedriver sin lilla gästvård på linjen mellan Stockholm och Göteborg via Örebro, numera förnäm nog att kallas SJ Intercity vilket man kommer undan med genom att presentera tåglinjen som Stockholm–Västerås–Örebro(–Göteborg).
Med en far som en gång i tiden inledde sin bana som hovmästare på tåget mellan Malmö och Stockholm – där han faktiskt lyckades charma min mor så pass grundligt att jag blev till – ligger tåghistorien varmt om hjärtat. Men det är bara att erkänna att svensk järnväg har rört sig i en högst egen riktning sedan dess. Hur SJ lyckas betrakta sina moderna äventyr genom glasklara optimistglasögon och landa i att tåget har blivit bättre är en gåta för finansiella akrobater.
SJ Intercity mellan Stockholm och Göteborg: En resa i tågtider
Miljöargumentet köper jag för all del rakt av, för tåg ska vi ju åka när tillfälle ges. Men nog kunde väl SJ kosta på sig att följa med resten av tåget in i 2000-talet och erbjuda lite service på köpet? Det hela inleddes ju redan på perrongen med både vänliga skyltar och en toppmodern app som till och med visade exakt var på perrongen jag skulle stå – service i absolut världsklass, om det bara hade stämt. Men när tåget gled in möttes jag i stället av vagn två längst ner, vilket utlöste en stunds panikartad sprint uppåt längs spåret. Där dök vagn ett upp, tätt följd av trean, sedan femman, och allra längst fram i tåget tronade till slut vagn fyra. Hur i all sin dar ett jättetåg som rullar hela vägen mellan Stockholm och Göteborg plötsligt har förvandlats till ett så kallat regionalt tåg är för övrigt en gåta vars logik är precis lika glasklar som den där appstyrda skattjakten.
Gubben som dryg 1:a klass resenär
Nu riskerar jag väl att låta som en riktigt snobbig Gubbe, men med tanke på att man faktiskt vill ha lite arbetsro och ett uns av utrymme brukar jag normalt sett välja första klass. Fast på ett så kallat regionaltåg visar det sig att skillnaden mellan klasserna mest inskränker sig till en liten gul skylt med texten första klass pekandes till övervåningen. Väl på plats är skillnaden i praktiken obefintlig, och det är väl knappast passagerarnas fel att de med fel biljetter hamnar här också men kaoset är ett faktum i ivern att hitta en plats att sitta på.
Det blir ju inte heller bättre av att man placeras efter principen ”klart du vill lära känna andra passagerare i vagnen”. Hela tillställningen toppas av att man sitter hopträngd i ena halvan av vagnen, medan den andra halvan gapar helt tom eftersom SJ uppenbarligen har helt andra kosmiska planer för just de stolarna. Om det är någon som råkar sitta på några goda kontakter inåt SJ:s hemliga korridorer mottages en vetenskaplig förklaring till den geniala logiken tacksamt.
Service ombord på tåget: Egen matsäck gäller
Väl ombord inser man snart att detta Intercity är SJ:s finurliga ord för ett mellanting där man slipper alla betungande detaljer som service. Om man sätter sig in i gästens situation – något vi skolats i sedan restaurangskolan – inser man att en resa (enligt tidtabell 5 timmar och 14 minuter) över antingen lunch eller middag helt utan mat och dryck är ett storverk i sparsamhet. Någon frasande kypare eller ens en trött varuautomat bjuds det inte på; här uppmanas man i stället till gemytlig utflykt med egen matsäck. Det är ju ändå en fin gest att man slipper släpa med sig picknickfilt, bara för att man råkat boka en sittplats.
Stationer längs vägen och tågresans ceremonier
Själva tågresan har dessutom sina härliga ceremonier. Först rullar man in till Örebro C för en djupsinnig och synnerligen lång paus på 30 minuter, bara för att strax efter tåget börjat rulla höra Örebro södra nästa och mindre än minuten senare stannar tåget igen. Vips sitter man där med ett blodsocker på fallrepet och en ostmacka som svettas i sin plastpåse medan tåget äntligen lämnar Örebro och landskapet glider förbi i maklig takt.
Hade man drivit krog med samma avslappnade inställning till gästens välbefinnande hade man fått dra ner rullgardinen redan innan förmiddagskaffet svalnat. Men SJ sitter tryggt på sin kant och räknar på marginaler i stället för matsedlar. Nästa gång stannar jag nog på stubben. Där vet man i all fall var vagnarna står, kaffet kokar man själv, och ingen försöker lura i en att det rör sig om kontinental lyx. Fast då har vi förresten inte ens nuddat vid SJ:s filosofiska syn på tid och förseningar – men det ämnet förtjänar sannerligen ett helt eget inlägg framöver.
