Välkommen till den moderna trafikplaneringen – där varje korsning är ett nytt Dollarstore-släpp

Om smarta appar, stadsplanerare med livlig fantasi och varför en vanlig tisdagskö får folk att bete sig som om det vore gratis sköljmedel.

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

Eller ja, ”vänt” är fel ord. Jag blev stående i en bilkö som hade fått kön till Systembolaget dagen före midsommar att framstå som en glesbygd.

Själv är jag absolut ingen bakåtsträvare. Jag kör elbil sedan en tid tillbaka och älskar den moderna tekniken. Det är knäpptyst i kupén och bilen sköter köandet nästan helt på egen hand med sina smarta sensorer. Jag har dessutom GPS-kartan i gång på den stora skärmen som färgmarkerar vägarna i realtid – grönt betyder fritt fram, gult betyder ”ta det lugnt” och rött betyder att stadsplanerarna har haft kommunal visionsdag igen. Jag tycker det är fantastiskt att ligga i framkant och låta tekniken göra jobbet.

Men det som fascinerar mig är hur folk runt omkring mig reagerar så fort det blir lite trångt på asfalten. Det är som om allt sunt förnuft rinner ur medtrafikanterna i samma sekund som bromsljusen tänds framför dem.

Häromdagen skulle jag passera den uppdaterade förbifartsleden som går förbi det nya bostadsområdet som mynnar ut vid ett av de stora handelsområdena. Våra lokala trafikplanerare har ju en närmast religiös kärlek till cirkulationsplatser. Vi har snart fler rondeller här på hemmaplan än vad det finns invånare, och den här nya kräver att man har gått en högskolekurs i geometri för att överhuvudtaget förstå. Man hinner knappt blinka ut ur en kurva innan man möts av en ny avsmalnande fil, en cykelöverfart och en ny rad med bromsljus.

När kön väl stannade till tittade jag på gubben i bensinbilen bredvid. Han hade drabbats av total panik. Motorn hans brummade, han satt och trummade febrilt på ratten, flyttade blicken hysteriskt mellan backspeglarna och försökte kasta sig mellan filerna i hopp om att tjäna trettio centimeter i kön. Det var exakt samma febriga stämning som när en ny Dollarstore-butik ska öppna på orten och folk slåss i entrén för att säkra en hink med billigt sköljmedel eller ett storpack foppatofflor. Det är som om folk tror att asfalten kommer att ta slut om de inte kommer först!

Själv tog jag det helt lugnt. Jag lutade mig bara tillbaka i tystnaden, lät elbilen rulla framåt i ett mjukt och harmoniskt tempo på egen hand, och lade märke till hur min live-karta snällt guidade mig runt det värsta kaoset via en smart liten sidoväg.

Det är märkligt hur rädda folk är för att bara följa med i utvecklingen. Om stadsplaneringen och bilarna nu har blivit moderna och digitala, då får man ju använda de verktyg som finns stället för att sitta och få hjärtklappning och varva motorn i onödan. Att köra bil i dag kräver faktiskt att man har huvudet med sig, inte bara gasfoten.

Till alla er som fortfarande vägrar slå på trafikinfon i telefonen och som får akut stressyndrom så fort en fil smalnar av: Andas i fyrkant. Världen är digital nu. Och under tiden sitter jag här på stubben, med fri sikt och noll köer, och tycker synd om er som fortfarande tror att trafiken är en tävling.

Det finns två sorters förare idag: De som tror att varje bilkö är ett personligt påhopp och beter sig som om de ska hämta sista plattan Norrlands Guld på Systemet, och vi som har appen i gång, elbilen på rull och fattar att framtiden kräver lite finess.