Det här är egentligen inte den typ av inlägg jag brinner för att skriva. Men jag följde nyss en tråd på sociala medier där folk hyllar, jublar och delar glädjen över att damidrotten växer och når ut till en bred publik.
Men mitt bland de positiva rösterna händer det igen. De som inte har fattat någonting – de namnlösa, anonyma rösterna – kryper fram ur sina hålor för att göra det de gör bäst: spotta ur sig nedvärderande kommentarer, förminska prestationer och göra allt för att förlöjliga kvinnor som utövar sin sport.
Tyvärr handlar det inte om någon engångsföreteelse. Samma typer syns gång på gång i olika trådar. Jag ser dem i andra flöden och jag hör idrottare berätta om hur de möts av samma sak. Hatet och föraktet i dagens kommentarsfält är inte några isolerade utbrott; det är ett direkt eko av samma strukturer som historiskt har stängt dörrarna för kvinnor. Jag förstår bara inte varför.
Egentligen är det nästan för snällt att kalla dem för nättroll. Ett ”troll” har åtminstone en viss roll i sagor; det har en identitet, hur ful den än är. Men det som kryper fram ur sina hålor för att gömma sig bakom anonyma skärmar är ärligt talat inte ens värt ett namn. Det är bara en ynklig, ansiktslös svans av småskuren bitterhet som inte förtjänar varken utrymme eller överseende.
För att vara tydlig: det här handlar inte om det sunda, nyanserade samtalet där man ibland är överens och ibland inte, men där det finns en gemensam önskan om en sund utveckling. Den typen av meningsutbyte är bara av hälsosamt intresse. Men den där namnlösa massan av förakt är en helt annan historia.
Den historiska uppförbacken och det svenska arvet
Den uppförbacke som damidrotten har tvingats kämpa mot har inte skett av en olyckshändelse – den är resultatet av manliga strukturer som historiskt har stängt dörrarna.
Det antika grekiska arvet skapade ett manligt försprång inom idrotten som har tagit århundraden att utmana. Genom att koppla fysisk fostran till militär krigföring och manlig medborgarstatus, cementerade grekerna idrotten som en exklusivt manlig arena. Kvinnor exkluderades från de stora arenorna och reducerades till åskådare eller helt osynliggjordes, med undantag för strikt funktionella syften som i Sparta.
När den moderna idrottsrörelsen växte fram under 1800- och 1900-talen institutionaliserades denna ojämlikhet. Grundaren av de moderna olympiska spelen, Pierre de Coubertin, kopierade antikens ideal och motarbetade aktivt kvinnlig medverkan.
Därtill kom religionens roll som ett effektivt moraliskt hinder. Under lång tid användes religiösa påbud och dogmer som sköld för att hävda att kvinnokroppen var helig, skör eller att det anstod kvinnor att hålla sig till hemmet snarare än att svettas på en idrottsarena. Den fysiska aktiviteten stämplades regelbundet som onaturlig eller rent av syndig.
Detta historiska och religiösa monopol innebar att män fick ett enormt försprång i form av resurser, infrastruktur, träningsmetoder och status. Tittar vi på Sverige möttes kvinnor som ville idrotta av stenhårda murar. När den första offentliga damfotbollsmatchen spelades i Stockholm 1918 dömdes den ut i tidningar som fullkomligt olämplig, och Svenska Fotbollförbundet vägrade länge att ta in damerna i det organiserade seriespelet. Långt in på 1900-talet behandlades kvinnors idrottande som ett hot eller en bisak, där de konsekvent hänvisades till slitna grusplaner i utkanterna medan herrlagen lade beslag på gräsplaner och resurser.
Det byggdes ett system som exkluderade kvinnor och berövade dem decennier av strukturell support – för att sedan, decennier senare, sitta bakom ett tangentbord eller i ett styrelserum och vifta med att ”efterfrågan inte finns”. Det är en historisk aningslöshet som blottlägger en enorm brist på självinsikt. Man sätter krokben för någon, knuffar ner den i ett djupt hål, och när den sedan kämpar sig upp på egen hand står man och hånar den för att den har lera på skorna.
När historien avslöjar sanningen om intresset
Tjatet om att damidrotten ”inte har tillräckligt intresse” blir ännu dummare när man tittar i backspegeln. Under första världskriget, när de engelska männen var vid fronten, klev kvinnorna fram och lät damfotbollen växa till en veritabel publiksuccé. När lag som Dick, Kerr Ladies fyllde arenor med över 50 000 åskådare – fler än många herrmatcher på den tiden – fick etablissemanget panik. När kriget var slut och männen kom hem slog det engelska fotbollsförbundet till 1921 med ett totalt förbud mot damer på anläggningarna, en blockad som hölls intakt i 50 år. Man släckte ner ljuset, stängde dörrarna och slängde bort nyckeln – för att decennier senare stå bakom skärmarna och gasta om att ”efterfrågan ju inte finns”.
Okunskapen som sitter i väggarna
Det mest sorgliga är att den här historiska aningslösheten inte bara stannar bland anonyma skribenter i kommentarsfälten. Den sitter fortfarande djupt rotad i väggarna hos vissa klubbstyrelser runt om i landet.
När föreningar väljer att bromsa, avvakta eller nedprioritera sina dam- och tjejverksamheter med exakt samma trötta floskler – ”det finns inget intresse”, ”ekonomin håller inte” eller ”vi avvaktar tills efterfrågan ökar” – då lånar de baksidan av samma mynt som trollen. De glömmer bort att intresse inte är en statisk siffra som man bara väntar på; det är någonting man är med och bygger genom att satsa likvärdiga resurser och öppna dörrarna. Att som beslutsfattare gömma sig bakom samma ursäkter som nättrollen är att svika både sin förening och idrottens grundläggande idé.
Vad forskningen faktiskt visar – och varför myten spricker
För att punktera de här argumenten kan vi titta på vad idrottsforskningen faktiskt säger. När kvinnor ges samma organisatoriska förutsättningar – som professionella tränare, bra träningsförhållanden, ordentliga resurser och möjlighet att satsa helhjärtat – visar studier av lagsporter att sporten håller en oerhört hög, skicklig och teknisk nivå som engagerar på exakt samma premisser. Forskningen visar att prestationen i sporter som ishockey och fotboll handlar om spelförståelse, taktik och skicklighet, och att idrotten i sig är precis lika bra och underhållande bara förutsättningarna är de rätta.
Sug på den och fundera på var problemet egentligen sitter?
Föraktet som blottar tomheten
När kvinnor tar plats på idrottsscenen, visar skicklighet och driver utvecklingen framåt, rubbas en skör ordning som de anonyma skribenterna desperat vill bevara. Men tjejerna på isen, planen och banan fortsätter att leverera, utvecklas och erövra nya marker – helt oavsett hur högt bruset låter i mörka hörn eller i tröga styrelserum.
Det är dags att sluta vifta bort det här som ”bara åsikter” och i stället rikta ljuset dit det hör hemma: på den egna fullständiga ofullkomligheten hos dem som väljer att bromsa. Näthatet och de eviga ursäkterna handlar varken om idrott eller analys, utan om en intern rädsla för att bli omsprungen av en utveckling som har sprungit förbi dem för länge sedan.
Men historien lär oss också någonting hoppfullt: när vi förstår varför mönstren ser ut som de gör, kan vi också bryta dem. Vi får heller aldrig glömma alla dem som faktiskt vill, gör och kämpar på åt rätt håll varje dag.
I grund och botten handlar nämligen inte detta om politik eller religion, utan om något mycket enklare och mer grundläggande: grundläggande värderingar om allas lika värde och ett civiliserat bemötande mellan medmänniskor.
Genom att alla vi som faktiskt gillar idrott hjälps åt att lyfta damidrotten, ger vi den den sista drivkraften som behövs för att komma ikapp ordentligt – och trycker samtidigt tillbaka de namnlösa rösterna djupt ner i de hålor de kom ifrån.