Menu

Svensk flickhockey: Funderingar från gräsroten om en hållbar väg framåt

Med ett brons för Tre Kronor Dam finns en gyllene möjlighet att ännu fler unga tjejer får upp ögonen för sporten och vill börja spela hockey. Det är en drivkraft vi verkligen behöver ta vara på – och där fokus i grunden måste vara det allra enklaste och viktigaste: att få spela hockey.

Jag har varit inne på det här spåret tidigare, och nu har tankarna om svensk flickhockey kommit tillbaka till mig på allvar. Jag har fått både meddelanden och kommentarer i olika samtal och diskussioner kring hur det fungerar i praktiken, och när det dyker upp från flera håll kändes det som något jag behövde reflektera lite djupare kring. När man hör samma resonemang från flera olika håll ute i verksamheten, och jag är övertygad om att det finns tydliga sanningar i det som lyfts, blir det påtagligt att vi pratar om en reell utmaning.

Samtidigt märker man i dialoger med Region Öst – som är den enda region som faktiskt har gett mig en inblick i hur de resonerar kring de här frågorna – att ämnet finns under lupp och att viljan att göra rätt finns där. Svenska Ishockeyförbundet har å sin sida sin strategi och vision mot 2030, och jag vet att det pågår ett arbete med en halvtidsuppföljning kring den. När det gäller övriga regioner har jag däremot ingen insyn i hur tankarna går, eftersom de inte har återkopplat.

Ändå kan jag tycka att det ibland är svårt att veta hur långt arbetet faktiskt har kommit i praktiken. Ser man till visionen mot 2030 borde frågan stå högt på agendan, och det tysta ordet – att inte bemöta eller föra en öppen dialog – hör inte riktigt hemma år 2026 utan snarare i det förgångna. Det finns en genuin oro bland föräldrar och ledare kring var döttrarna ska få spela framöver och hur vägen framåt egentligen ser ut.

Det pratas ofta med all rätt om vikten av att bredda rekryteringen och få fler att upptäcka ishockeyn, vilket förstås är helt avgörande. Men när man lyssnar på föreningar och ledare ute på gräsrotsnivå landar man ganska snabbt i en paradox: vad hjälper det att locka fler spelare om organisationen i grunden har svårt att behålla dem när de blir äldre?

En vardag präglad av små trupper och logistiska pussel

Runt om i landet kämpar många flicklag i en tuff verklighet. Spelare tvingas byta förening, ibland flera gånger under sin ungdomstid, inte för att de söker nya sportsliga utmaningar utan helt enkelt för att över huvud taget ha ett lag att spela i. Föräldrar försöker få ihop ett nästan omöjligt pussel med skjutsar, sena kvällar, skolgång och arbete, medan föreningarna sliter med små trupper och en ständig nervositet inför nästa säsong. Det handlar sällan om bristande vilja eller engagemang hos dem som ställer upp, utan snarare om att de organisatoriska ramarna inte matchar verkligheten.

Mycket av det här bottnar i att flickhockeyn ofta förväntas rulla på inom samma strukturella mall som pojkhockeyn. När ett pojklag har tjugo spelare och en stor föräldragrupp finns det marginaler för att hantera sjukdomar eller sena återbud. När ett flicklag däremot har tio spelare på listan kan ett par återbud innebära att man knappt kan genomföra en match. Förutsättningarna blir inte rättvisa bara för att reglerna är exakt likadana på pappret – samma villkor får i stället helt olika konsekvenser beroende på spelarunderlaget. Ett tydligt exempel är hur matchscheman och tidiga vardagsmatcher med långa resvägar slår hårt mot lag där spelarna varken kan lämna skolan hur som helst eller förväntas köra bil själva.

Skolan, förväntningarna och verkligheten vi behöver förhålla oss till

Här finns också en social dimension som vi sällan pratar högt om, men som idrottsforskningen faktiskt pekar på. I samhället i stort betraktas det ofta som helt naturligt att en kille ”satsar” fullt ut på hockeyn redan i unga år, medan tjejer i högre grad förväntas hålla en tydligare balans och prioritera skolan som den trygga huvudlinjen. Det handlar förstås också om helt olika ekonomiska och yrkesmässiga framtidsutsikter inom sporten.

Den här djupt rotade samhällsnormen är knappast något som svensk ishockey på egen hand kommer att kunna ändra på – och kanske är det inte heller den kampen vi ska ta. Snarare borde vi förhålla oss pragmatiskt till att den verkligheten ser ut som den gör. När tjejernas idrottsvardag utformas med tidiga vardagsmatcher, långa resor och stelbenta krav som direkt krockar med skolarbetet, blir det tyvärr hockeyn som tvingas ge vika först. Om vi i stället bygger strukturer som respekterar och underlättar den här balansen ger vi betydligt fler chansen att stanna kvar.

Behöver föreningssamarbeten bli den nya normalen?

Det väcker tankar kring hur vi bygger upp verksamheten långsiktigt. När tjejerna blir äldre räcker underlaget sällan till för att varje enskild lokal förening ska kunna hålla egna fulla lag i alla åldrar. Skulle inte föreningssamarbeten behöva bli en självklar och smidig regel snarare än ett krångligt undantag som kräver specialdispenser och tunga administrativa processer? Det centrala kan rimligen inte vara att varje förening till varje pris ska kunna redovisa ett eget isolerat lag i statistiken, utan att spelarna faktiskt ges en realistisk chans att fortsätta spela tillsammans.

Varje vår upprepar sig samma mönster: en stor oro hos både spelare och familjer kring om laget överlever, vilka kompisar som blir kvar och var träningarna ska hållas nästa säsong. Den sociala tryggheten och gemenskapen riskerar att nötas sönder av administration och stelbenta strukturer.

Osäkerheten kring matcher och ett regelverk i otakt med verkligheten

Den ständiga osäkerheten som möter spelare, föräldrar och ledare – att aldrig riktigt veta om det ens kommer att bli några matcher att spela eller hur säsongen ska gå ihop – tar på krafterna. När regelverken är dåligt anpassade för den faktiska vardagen ute i föreningarna skapas en grogrund för frustration.

Det är i det vakuumet som risken blir stor att man till slut tappar sugen och väljer andra vägar utanför ishockeyn. I en verksamhet som redan har ett begränsat spelarunderlag har vi helt enkelt inte råd med den typen av avhopp, utan behöver i stället se dem som ett tydligt tecken på att systemen inte riktigt hänger med.

Var landar ansvaret i strukturen?

Det här leder osökt in på en fundering kring hur svensk ishockey är organiserad och var ansvaret egentligen hör hemma. Är det ute i klubbarna som fastnar i en isolerad vardag där de kämpar för att driva allt på egen hand? Är det i distrikten som sätter de närmaste tävlingsbestämmelserna och ofta sitter på de administrativa trösklarna? Ligger det på regionerna – där just Region Öst sticker ut genom att ha delat med sig av hur de tänker, medan övriga regioners tankar förblir okända eftersom de valt att inte svara – som har en samordnande roll för serier över större geografiska ytor? Eller är det hos Svenska Ishockeyförbundet nationellt som sätter de övergripande ramarna genom sin vision 2030 och den pågående halvtidsuppföljningen?

Någonstans handlar det om att förstå hur alla dessa nivåer samspelar för att överbrygga glappet mellan de uppsatta målen och verkligheten ute på isen.

En tankeställare om hur jag själv såg på det förr

När jag tänker tillbaka på hur det var för några år sedan när jag själv stod där i båset, och sedan hör hur problematiken fortfarande lever kvar, är det lätt att känna igen sig. Ibland kan välmenande regelsystem få en märklig baksida där de – trots ett gott syfte – nästan motverkar sig själva.

Med den bredare bild jag har idag ser jag på det på ett helt annat sätt än då. På den tiden kunde jag irritera mig och stirra mig blind på när motståndarna hade löst laguppställningen med dispenser eller kanske ställde en kille i målet. Idag inser jag att det fokuset var helt fel – det primära var ju faktiskt att matchen blev av och att tjejerna fick komma ut på isen och spela.

Min övertygelse är att det knappt finns någon ute i föreningarna som vill utnyttja systemet för sakens skull; man vill bara få ihop vardagen så att tjejerna får spela hockey.

Öppna dörrar och blicken framåt

Tjejerna visar prov på ett enormt engagemang och en genuin vilja att spela ute på isen varje vecka. Viljan finns där ute i hela hockeysverige – nu handlar det om att vi öppnar dörrarna lite mer, är lyhörda åt alla håll och vågar vara transparanta med både möjligheter och utmaningar. Vi vet att svensk flickhockey och damhockeyn kommer att växa när vi gör rätt, och framåt väntar dessutom en spännande och ljus framtid på den internationella arenan.


Subscribe
Notify of
guest

0 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted

0
Skulle uppskatta dina funderingar, kommentera tack..x
()
x