Sluta jämför damidrotten med herridrotten – mät efter tid, inte tradition

Varje gång damidrotten kommer på tal dras gamla, trötta jämförelser fram om publiksiffror och hur spelet ser ut. Men att ställa två idrotter mot varandra som har helt olika förutsättningar på startlinjen blir bara fel. Det blir lite som att döma ut en ny stadsdel bara för att den inte har lika stora träd som den gamla stadskärnan – trots att den precis har börjat byggas.

Den enda rättvisa måttstocken för damidrottens utveckling är tid – hur länge kvinnor faktiskt har tillåtits att vara med, bygga upp och utveckla sina sporter.

Historien om den utestängda kroppen

När en herrsport firar 150 år av stolta traditioner är det lätt att glömma en sak: när en sport firar 150 år är det tyvärr inte alla som varit med från början. Den moderna idrotten startade som en plats där killar och män fick chansen direkt, medan tjejer och kvinnor länge fick stå vid sidlinjen på grund av gamla idéer om vad som ansågs ”lämpligt”:

• Myten om skörheten: Förr i tiden trodde man felaktigt att tjejer skulle ta skada av att svettas och tävla. Det fanns till och med experter som hävdade att livmodern skulle ramla ur vid för hård ansträngning! Det var därför kvinnor helt enkelt nekades att delta i de långa loppen – vilket ledde till den absurda verkligheten att kvinnor inte tilläts springa maraton i OS förrän 1984.
• Kampen på löparbanan: Långt innan dess fick kvinnor ta till egna metoder för att över huvud taget få delta. År 1966 gömde sig Bobbi Gibb i buskarna längs banan och sprang i hemlighet hela Boston Marathon, eftersom arrangörerna vägrade släppa in henne. Året därpå, 1967, anmälde sig Kathrine Switzer med initialerna K.V. Switzer. När tävlingsledaren upptäckte att det var en kvinna mitt i klungan flög han på henne i full fart för att slita av nummerlappen (här är ett kort klipp om händelsen) – en händelse som i dag är ett perfekt bevis på hur desperat det gamla gardet ville hålla sporten mansdominerad.
• Det brittiska damfotbollsförbudet: När damfotbollen i England under första världskriget lockade jättepubliker och fyllde läktarna, svarade det engelska fotbollsförbundet (FA) med panik. År 1921 bannlyste de damfotbollen från alla anslutna planer med motiveringar som att spelet var ”olämpligt för kvinnor”. Förbudet gällde i hela femtio år och slog sönder en hel generations framväxande sportkultur.
• Den svenska maktstrukturen: I Sverige slapp vi visserligen ett lika öppet förbud, men möttes i stället av en stel, nästan militäriskt disciplinerad idrottsstruktur. Riksidrottsförbundet och förbunden byggdes upp som toppstyrda hierarkier där gubbarna i kostym vaktade portarna. När tjejerna ville in möttes de av byråkratiska korridorer, kalla handen och en kultur som betraktade kvinnlig idrott som ett störande förbipasserande moment. Det var därför det dröjde till 1973 innan Svenska Fotbollförbundet motvilligt tog över damfotbollen på riktigt.
• Tidsglappet i ishallen: Herrarnas VM i ishockey startade 1920. För damerna dröjde det till 1990 – ett historiskt försprång för herrsidan på hela 70 år av träningstid, tv-sidor och uppbyggnad.

Där tiden är lika är skillnaden borta

Att det bara handlar om tid – och inte om talang eller vilja – syns tydligt i de sporter som öppnade dörrarna tidigare:

• Ridsport: Där har kvinnor och men tävlat på exakt samma villkor i OS i årtionden. Resultatet? Full jämställdhet och fantastiska framgångar för tjejerna i toppen.
• Curling: Dam-VM startade redan 1979, och det svenska damlandslaget har i generationer haft samma fantastiska folkliga stöd och tv-tid som herrlaget.
• Längdskidåkning: Med tidigmästerskap i ryggen drar damlandslaget i dag ofta större tv-publik och skapar precis samma glädje och engagemang.

Världsmästare i föreningsdemokrati – men ibland lite glömska

Det är ju det som är så fascinerande. I Sverige är vi ju världsmästare på ordning, reda och stolta föreningsprinciper som slår fast att alla medlemmar har lika värde och rätt till samma grundläggande villkor. Det är nästan så man vill fira med en extra kopp kaffe i sekretariatet.

Sverige är ganska unikt med vår starka demokratiska föreningsmodell. Men det är samtidigt smått skrämmande (och lite komiskt) att se hur enkelt vissa klubbstyrelser kan manövrera förbi dessa vackra principer med hjälp av gamla, ingrodda fördomar. Med en beundransvärd akrobatisk förmåga lyckas man vifta bort halva medlemskåren genom att hävda att ”det inte riktigt bär sig” – utan att ens ha provat att ge damlaget samma verktyg, tider och resurser från start. Det blir lite som att klaga på att nybörjaren på skridskor inte hinner ikapp den som har åkt i tre timmar, och därför beslutar att nybörjaren nog ska få vänta i omklädningsrummet. Men med en kärleksfull påminnelse om vad föreningsprincipen faktiskt innebär brukar det gå att få ordning på tankarna!

”Handen på hjärtat: det handlar förmodligen sällan om någon ond elakhet i dag. Ingen sitter direkt i ett mörkt rum och konspirerar mot tjejerna. Men den gamla kulturen och ryggmärgsbeteendet dröjer sig envist kvar i väggarna…”

Hyllning till föregångarna – de som visar vägen

Som tur är blåser det härliga, friska vindar! Vi har ju fantastiska föreningar som faktiskt lever som de lärt och visar precis hur fantastiskt det blir när man gör rätt från början.

• Det finns klubbar som helhjärtat integrerar sina representationslag, delar stolt på rampljuset och ger tjejerna samma fina förutsättningar i hallarna och på träningarna.
• De bevisar att när man slutar krångla och i stället satsar helhjärtat på båda lagen, så exploderar både engagemanget och glädjen. Det är modiga eldsjälar som visar att framtiden tillhör dem som vågar tänka nytt!

Ut ur fållan – samma klubb, samma plattform

Att prata om ”herrlag” och ”damlag” som två helt skilda världar inom samma förening känns därför lite omodernt. En riktig idrottsklubb har ett klubbmärke, en gemensam hjärtesak och två representationslag som bär fanan högt i respektive högsta serie.

När vi pratar om att dela plattform handlar det om status, struktur och självklarhet. Att stänga in damlaget i skymundan, på en annexplan eller i ett separat hörn utan samma sportsliga och organisatoriska ramverk är helt enkelt onödigt. Det är dags att lämna den gamla fållan och glatt konstatera att en riktig förening ger båda sina representationslag samma tunga ryggstöd och rampljus.

Dags att titta framåt tillsammans

Vi kan inte ändra på det som har varit. Historien är skriven, men nu tittar vi framåt med glädje och energi. För att idrotten ska leva upp till sina egna vackra principer behöver vi hjälpas åt:

• Förborden ställer uppmuntrande men bestämda krav på likvärdiga förutsättningar i föreningarna.
• Klubbstyrelserna dammar av föreningsprincipen och bjuder in till ett gemensamt tänk (gärna över en fika).
• Sponsorer och näringsliv ställer krav på att pengarna fördelas jämnt mellan dam- och herrelit – för att ge alla samma chans att lyckas.

Idrotten ska vara en rolig äventyrsbana full av utveckling och kamratskap. När vi kräver samma tid, samma stöd och samma respekt – från hockeyskolans allra första vingliga skär i sjuårsåldern och upp till de fullsatta seniorläktarna – då bygger vi en idrottsrörelse som håller hela vägen.