Det finns en särskild magi i att vandra på platser där historiens vingslag är ständigt närvarande, trots att människan för länge sedan har lämnat platsen. Just en sådan upplevelse bjuder rundslingan i Trummelsberg på. Med sina drygt 16 kilometer längs Bruksleden bjuder denna loop på en perfekt blandning av utmanande vildmarksterräng, istidsgeologi och fascinerande industrihistoria.

Här är min rapport från en vandring där naturen har återtagit makten, men där spåren från förr vägrar att suddas ut helt.

Ett skogstempel av slaggsten

Vår vandring startade och slutade i Trummelsberg, en plats som idag är en tyst och fridfull skogsidyll. Det är svårt att föreställa sig att detta en gång var ett sjudande industrisamhälle. Det var bergsmannen Olav Trummel som redan år 1622 grundade järnbruket här, och under århundradena dånade hamrarna och röken låg tät över skogen. Bruket lades ner permanent runt sekelskiftet 1900 och sedan dess har skogen långsamt gömt ruinerna.

Det absolut mest spektakulära på denna industrihistoriska mark är de enorma pelarna av glänsande, blågrön slaggsten. De bärs upp av mossan och ser ut som ruinerna av ett glömt antikt tempel, men i själva verket bar de en gång upp taket till brukets gigantiska kolhus. Innan vi gav oss ut på själva leden tog vi oss tid att utforska området kring den gamla rostugnen och stenpirerna som sträcker sig ut i sjön Stora Kedjen. Det var härifrån som pråmarna en gång fraktade det tunga tackjärnet vidare ut i världen.

Ett dolt nätverk av vatten och slit
Idag kan det vara svårt att greppa det enorma nätverket av kanaler, sjöar och järnvägar som en gång kopplade ihop de olika bruken som florerade i hela Bergslagen. När man tittar lite extra noga ser man dock små spår precis överallt. Man slås av hur människor har jobbat otroligt hårt med att tämja naturen och styra vattenflödena – både för att utvinna drivkraft till maskinerna och för att kunna förflytta det tunga materialet mellan bruken. Varje dämme och handgrävd kanal är ett monument över svunnet slit.

Regn, geologi och lunch vid Stora Trehörningen

Efter den historiska djupdykningen letade vi upp Bruksledens orangea markeringar och påbörjade själva rundslingan. Himlen bjöd på ett envist regn under de allra första kilometrarna, vilket bara förstärkte den mystiska och trollska stämningen i den täta Bergslagsterrängen där stigarna kantas av rötter och djupa mossmattor.

Naturens egna monument: Klapperstensfältet
När man rör sig genom landskapet slås man också av hur dramatisk geologin är. Genom hela området löper en markant ås, men här syns istidskrafterna extra tydligt i form av ett imponerande klapperstensfält. Att vandra förbi dessa fält av runda, slipade stenar är en mäktig påminnelse om de enorma naturkrafterna och smältvattenälvar som formade landskapet för tusentals år sedan.

Tacksamt nog upphörde regnet lagom till att vi nådde fram till sjön Stora Trehörningen längs leden. Det blev en perfekt tajmad och efterlängtad lunchpaus i det friska uppehållsvädret, precis vid vattenbrynet där skogen speglade sig i den spegelblanka sjön.

Vill du ha ett tips på recept till din vandring? Här är vårt från vår lunch vid Stora Trehörningen, Mac and cheese jägarstyle.

Espresso vid Bredatjärnen och historiska kolbitar

Efter lunchen fortsatte vi djupare in i vildmarken. Innan det var dags att ta sig an nästa stora höjdpunkt stannade vi till vid fantastiskt vackra Bredatjärn för en välbehövlig fika. Här lyxade vi till det ordentligt – vår lilla espressoapparat åkte fram ur ryggsäcken och förgyllde pausen med nybryggt kaffe. Det var en nästan overklig kontrast när den kraftiga, mörka kaffedoften plötsligt spred sig över vattnet och blandades med den friska luften, den fuktiga mossan och doften av blöt skogsbark efter förmiddagens regn. Den där varma, intensiva aromen mitt i den tysta skogsidyllen gav den absolut perfekta guldkanten på pausen.

Fyllda med ny energi fortsatte vi sedan uppför och förbi det mäktiga Landsberget. Det är en speciell upplevelse att gå på stigar som trampats av bruksarbetare, kolare och hästar under flera hundra år.

På vägen ner från Landsberget stannade vi till när vi passerade resterna efter en gammal kolmila. Denna kolmila var faktiskt i bruk ända fram till 1940-talet, och det kändes nästan overkligt att man fortfarande, efter mer än 80 år, kan hitta och plocka upp äkta svarta kolbitar direkt ur marken. Historien blev plötsligt väldigt konkret och påtaglig i våra egna händer.

Förgänglighet och slutdestination

Efter drygt 16 kilometers vandring, med trötta ben men med fyllda batterier, kom vi till slut tillbaka till startpunkten i Trummelsberg. Vi rundade av dagen där allt började, vid den gamla slaggstenspiren vid Stora Kedjens strand.

Det som slår en efter en sådan här dag är hur förgängligt allt är. Det som en gång var spjutspetsen av svensk industri och en livlig arbetsplats för hundratals människor, är idag en plats för återhämtning, tystnad och stillhet. Naturen vinner alltid i längden, men lämnar efter sig de mest fantastiska spåren för oss vandrare att upptäcka.

Snabbfakta om turen:

• Distans: Ca 16,5 km (rundslinga).
• Svårighetsgrad: Medel/Tuff (kuperat, bitvis mycket rötter och sten).
• Start/Mål: Trummelsberg (bra parkeringsmöjligheter och informationsskyltar).
• Märkning: Tydligt markerad med Bruksledens orangea färg.
• Höjdpunkter: Slaggstenspelarna, klapperstensfältet, lunch vid Stora Trehörningen, espressopaus vid Bredatjärn, Landsberget och de historiska kolresterna från 1940-talet.

Bergslagens gamla bruksarbetare slet hårt för att styra och tämja varje vattendrag i skogen. Idag räcker det med ett par timmars envist regn under de första kilometrarna för att påminna oss om vem det egentligen är som bestämmer här ute.

Inlägget Vandring – Trummelsberg–Bruksleden runt dök först upp på Cirtap.se.

Grisslehamn har alltid funnits i mitt liv, framförallt som porten till Åland. Jag har åkt den här vägen otaliga gånger, och som barn lämnade vi sommarhuset en halvtimme bort för att bada från de karga klipporna som blickar ut mot Ålands hav. Men oftast blir det ju så att man bara swishar förbi i farten mot färjan. Den här dagen blev annorlunda. Vår dotter var på väg hem från Åland, och vi bestämde oss för att vara på plats i riktigt god tid för att göra ett ordentligt stopp och faktiskt se staden på riktigt.

Samtidigt som man rullar in i Grisslehamn känner man direkt av en mix av historiens vingslag, skärgårdsidyll och att det inte bara är vi som är där. Vi anlände nämligen precis samtidigt som Eckeröfärjan höll på att fyllas med förväntansfulla, glada turister och dagsturare. Det var just den båten som nu skulle vända ute på Ålands hav och ta med vår dotter tillbaka till fastlandet. Med flera timmar till godo innan hennes ankomst påbörjade vi vår egen upptäcktsfärd. Det visade sig bli en helt fantastisk sommardag fylld av kultur, vandring och god mat. Hela Grisslehamn andas verkligen historia och atmosfär – det är inte så konstigt att författaren Anders Jalai har hämtat mycket av sin inspiration till sina kända spänningsböcker om Anton Modin just härifrån krokarna.

Albert Engströms museum och liv i den mysiga hamnen

Vi började vårt besök med att promenera upp till Albert Engströms Museum. Här vart vi välmottagna och fick en snabbkurs i om Albert Engström (1869–1940) och vi fick veta att han bott i huset som museet är i och att han var känd som en av Sveriges mest folkkära konstnärer, författare och akademiledamöter, känd för sina humoristiska skämtteckningar (varav kanske den mest kända är på bilden här bredvid), det är något visst med den historiska atmosfären som platsen ger.

Efter den kulturella dosen sökte vi oss ner mot den lilla, otroligt charmiga fiskehamnen igen. Värmen dallrade i luften och det absolut första som lockade oss var en lokal gelateria. Det blev en perfekt paus i solen med ljuvlig, hemlagad glass och en välsmakande, stark espresso.

Svalkade och nöjda promenerade vi sedan vidare i den levande skärgårdsmiljön bland små bodar, personliga butiker och inbjudande restauranger. Det var här nere i hamnen som vi la märke till en flagga som vi aldrig hade sett tidigare, vajande stolt i sommarvinden. Efter lite efterforskning visade det sig vara den relativt nya Roslagsflaggan. Den har en mörkblå botten och ett gult kors inramat av vita linjer. Färgerna bär på en jättefin symbolik: den mörkblå tonen är hämtad från den gammalsvenska flaggan före 1906, det gula korset står för den historiska postrodden över Ålands hav, och de vita linjerna representerar skärgårdens brytande vågor, vita segel och vinterisar. Att mötas av den gav direkt en extra stark känsla av lokal stolthet och genuinitet.

Doften av nystekt strömming gjorde mig också genast nyfiken. Utanför en av restaurangerna tillreddes den flinkt i en murikka, jag noterade dock att den stektes/friterades i olja – själv tycker jag ju att riktig strömming ska stekas i rikligt med smör – men visst vattnades det i munnen ändå!

Kronan på verket i hamnen är givetvis den lokala fiskaffären. Även om just den typiska doften av nyrökt fisk saknades just, så var den rätta skärgårdskänslan absolut där. Genom fönstret kunde man spana in i disken med läckert presenterade delikatesser som färskfångad fisk, rökta räkor och krämiga röror

5 kilometer längs klipporna tur och retut till Skatudden

Med ny energi i benen checkade vi av dagens aktiva punkt: en vandring ut till Skatudden. Det blev en fantastisk tur på ungefär 5 kilometer fram och tillbaka. På vägen dit märkte vi snabbt att vi avvek rejält från de vanliga turiststråken. Plötsligt lämnade vi sorlet bakom oss och fick känna oss som en riktig del av skärgården, helt omslutna av naturen, det rogivande ljudet från det öppna havet och fåglarnas rop ovanför oss. Att gå där och känna havsvindarna och höra vågorna är ren medicin för själen. Det väckte verkligen liv i barndomsminnena från förr.

Ute på udden blir historien också väldigt påtaglig om man stannar upp en stund. Det var nämligen här som sjömanshustrurna förr i tiden stod och spejade ut över det stormiga havet, i hoppfull men orolig väntan på att deras män skulle återvända hem välbehållna. Om man dessutom tittar lite extra noggrant runt omkring sig kan man upptäcka spår av gamla försvarsanläggningar. Naturen har gömt dem väl under årens lopp, men tar man sig tid att granska klipporna syns de gamla lämningarna plötsligt tydligt.

God middag på 6.8.6 Mat & Bar

Efter vandringen drog vi oss in mot det som man kan kalla Grisslehamns centrum. Vi letade efter ett bra ställe att äta på och hittade en otroligt mysig liten sommarrestaurang som heter 6.8.6 Mat & Bar. Det fick bli vår slutstation för kvällen. Vi slog oss ner och njöt av en riktigt god middag i den ljumma kvällsluften.

Den perfekta timingen

Mätta och belåtna började vi sakta röra oss tillbaka mot hamnen och bilen. Precis när vi kände oss helt nöjda med dagen och promenerade den sista biten, hörde vi ett välbekant ljud. Eckerölinjens båt tutade dovt bakom klipporna. Vi stannade upp och såg hur den i soldimman närmade sig hamnen.

Dottern var hemma, och vår perfekta dag i Grisslehamn var fullbordad. Hit kommer vi definitivt att göra fler ordentliga stopp i framtiden!

Load More

Här slutar indre skärgården och här tar det öppna havet vid, det fria, det gränslösa.”
— Albert Engström

Inlägget Utflykt – En efterlängtad paus i Grisslehamn – mer än bara en genomfart mot Åland dök först upp på Cirtap.se.