Vandring – Trummelsberg–Bruksleden runt

Drygt 16 kilometer av vild natur och industrihistoria – från Trummelsbergs slaggstenspelare till bortglömda kolmilor.

Det finns en särskild magi i att vandra på platser där historiens vingslag är ständigt närvarande, trots att människan för länge sedan har lämnat platsen. Just en sådan upplevelse bjuder rundslingan i Trummelsberg på. Med sina drygt 16 kilometer längs Bruksleden bjuder denna loop på en perfekt blandning av utmanande vildmarksterräng, istidsgeologi och fascinerande industrihistoria.

Här är min rapport från en vandring där naturen har återtagit makten, men där spåren från förr vägrar att suddas ut helt.

Ett skogstempel av slaggsten

Vår vandring startade och slutade i Trummelsberg, en plats som idag är en tyst och fridfull skogsidyll. Det är svårt att föreställa sig att detta en gång var ett sjudande industrisamhälle. Det var bergsmannen Olav Trummel som redan år 1622 grundade järnbruket här, och under århundradena dånade hamrarna och röken låg tät över skogen. Bruket lades ner permanent runt sekelskiftet 1900, och sedan dess har skogen långsamt gömt ruinerna.

Det absolut mest spektakulära på denna industrihistorisk mark är de enorma pelarna av glänsande, blågrön slaggsten. De bärs upp av mossan och ser ut som ruinerna av ett glömt antikt tempel, men i själva verket bar de en gång upp taket till brukets gigantiska kolhus. Innan vi gav oss ut på själva leden tog vi oss tid att utforska området kring den gamla rostugnen och stenpirerna som sträcker sig ut i sjön Stora Kedjen. Det var härifrån som pråmarna en gång fraktade det tunga tackjärnet vidare ut i världen.

Ett dolt nätverk av vatten och slit
Idag kan det vara svårt att greppa det enorma nätverk av kanaler, sjöar och järnvägar som en gång kopplade ihop de olika bruken som florerade i hela Bergslagen. Envisas man med att titta lite extra noga ser man dock små spår precis överallt. Man slås av hur människor har jobbat otroligt hårt med att tämja naturen och styra vattenflödena – både för att utvinna drivkraft till maskinerna och för att kunna förflytta det tunga materialet mellan bruken. Varje dämme och handgrävd kanal är ett monument över svunnet slit.

Regn, geologi och lunch vid Stora Trehörningen

Efter den historiska djupdykningen letade vi upp Bruksledens orangea markeringar och påbörjade själva rundslingan. Himlen bjöd på ett envist regn under de allra första kilometrarna, vilket bara förstärkte den mystiska och trollska stämningen i den täta Bergslagsterrängen där stigarna kantas av rötter och djupa mossmattor.

Naturens egna monument: Klapperstensfältet
När man rör sig genom landskapet slås man också av hur dramatisk geologin är. Genom hela området löper en markant ås, men här syns istidskrafterna extra tydligt i form av ett imponerande klapperstensfält. Att vandra förbi dessa fält av runda, slipade stenar är en mäktig påminnelse om de enorma naturkrafter och smältvattenälvar som formade landskapet för tusentals år sedan.

Tacksamt nog upphörde regnet lagom till att vi nådde fram till sjön Stora Trehörningen längs leden. Det blev en perfekt tajmad och efterlängtad lunchpaus i det friska uppehållsvädret, precis vid vattenbrynet där skogen speglade sig i den spegelblanka sjön.

Vill du ha ett tips på recept till din vandring? Här är vårt från vår lunch vid Stora Trehörningen, Mac and cheese jägarstyle.

Espresso vid Bredatjärnen och historiska kolbitar

Efter lunchen fortsatte vi djupare in i vildmarken. Innan det var dags att ta sig an nästa stora höjdpunkt stannade vi till vid fantastiskt vackra Bredatjärn för en välbehövlig fika. Här lyxade vi till det ordentligt – vår lilla espressoapparat åkte fram ur ryggsäcken och förgyllde pausen med nybryggt kaffe. Det var en nästan overklig kontrast när den kraftiga, mörka kaffedoften plötsligt spred sig över vattnet och blandades med den friska luften, fuktiga mossan och doften av blöt skogsbark efter förmiddagens regn. Den där varma, intensiva aromen mitt i den tysta skogsidyllen gav den absolut perfekta guldkanten på pausen.

Fyllda med ny energi fortsatte vi sedan uppför och förbi det mäktiga Landsberget. Det är en speciell upplevelse att gå på stigar som trampats av bruksarbetare, kolare och hästar under flera hundra år.

På vägen ner från Landsberget stannade vi till när vi passerade resterna efter en gammal kolmilning. Denna kolmila var faktiskt i bruk ända fram till 1940-talet, och det kändes nästan overkligt att man fortfarande, efter mer än 80 år, kan hitta och plocka upp äkta svarta kolbitar direkt ur marken. Historien blev plötsligt väldigt konkret och påtaglig i våra egna händer.

Förgänglighet och slutdestination

Efter drygt 16 kilometers vandring, med trötta ben men med fyllda batterier, kom vi till slut tillbaka till startpunkten i Trummelsberg. Vi rundade av dagen där allt började, vid den gamla slaggstenspiren vid Stora Kedjens strand.

Det som slår en efter en sådan här dag är hur förgängligt allt är. Det som en gång var spjutspetsen av svensk industri och en livlig arbetsplats för hundratals människor, är idag en plats för återhämtning, tystnad och stillhet. Naturen vinner alltid i längden, men lämnar efter sig de mest fantastiska spår för oss vandrare att upptäcka.

Snabbfakta om turen:

• Distans: Ca 16,5 km (rundslinga).
• Svårighetsgrad: Medel/Tuff (kuperat, bitvis mycket rötter och sten).
• Start/Mål: Trummelsberg (bra parkeringsmöjligheter och informationsskyltar).
• Märkning: Tydligt markerad med Bruksledens orangea färg.
• Höjdpunkter: Slaggstenspelarna, klapperstensfältet, lunch vid Stora Trehörningen, espressopaus vid Bredatjärn, Landsberget och de historiska kolresterna från 1940-talet.

Bergslagens gamla bruksarbetare slet hårt för att styra och tämja varje vattendrag i skogen. Idag räcker det med ett par timmars envist regn under de första kilometrarna för att påminna oss om vem det egentligen är som bestämmer här ute.