Om vandring, gemenskap, espresso och jakten på ett nytt fotografiskt uttryck
Den här våren har gett mig ett nytt intresse som snabbt blivit en passion – vandring.
När barnen är vuxna förändras livet. Plötsligt finns det mer tid för egna intressen, men framför allt mer tid för varandra. För mig och min fru har vandringen blivit ett sätt att upptäcka både naturen och gemenskapen på nytt.
Det finns något befriande i att snöra på sig kängorna, axla ryggsäcken och ge sig ut på en led utan andra planer än att njuta av dagen. I vardagen styrs mycket av klockan. Möten, måsten och tider att passa. På vandringsleden är det annorlunda. Där är det stigen som bestämmer takten.
En annan sak som jag har kommit att uppskatta är känslan av att upptäcka en ny led. Ibland ligger den bara några mil hemifrån, ibland krävs det en lite längre bilresa. Men det spelar egentligen ingen roll. Förväntan är densamma.
Det börjar redan på parkeringen. Kängorna snöras på, ryggsäcken justeras över axlarna och de första stegen tas mot leden. Det är nästan som att kroppen känner igen ritualen. Andningen blir lugnare, axlarna sjunker och tankarna börjar släppa taget om vardagen.
Det är en märklig känsla. Problemen som upptagit tankarna under veckan känns plötsligt mindre viktiga. Mejlen får vänta. Att-göra-listan finns kvar när man kommer hem. Nu finns bara stigen framför oss.
Ibland handlar det om en kort vandring på någon timme. Bara tillräckligt länge för att få frisk luft, röra på kroppen och rensa tankarna. Ibland blir det flera timmar där vi följer leden genom djupa skogar, över hällmarker och längs glittrande sjöar. Oavsett längd infinner sig samma känsla – frihet.
Varje led har sin egen personlighet. En del bjuder på storslagna vyer, andra på trolska skogspartier där ljuset silas genom trädkronorna. Just det oväntade gör varje ny vandring till ett litet äventyr. Man vet aldrig riktigt vad som väntar bakom nästa krök.
Det som har överraskat mig mest är hur vandringen skapar utrymme för samtal. När man går sida vid sida kommer orden naturligt. Ibland pratar vi om framtidsdrömmar, ibland om minnen från åren som gått och ibland om sådant som egentligen inte är särskilt viktigt. Ofta får vi också sällskap av tystnaden, den där behagliga tystnaden som bara finns mellan människor som känner varandra väl.
Men om vandringen är resan så är pauserna ofta dagens höjdpunkt.
Efter några kilometer på leden är det dags att plocka fram stormköket. Det är något alldeles särskilt med att slå sig ner vid en sjö, på en klippa eller i en glänta och höra spritköket vakna till liv. Snart börjar dofterna från maten sprida sig och blandas med skogens egna aromer. Maten smakar alltid bättre ute. Det är en regel jag inte kan förklara, bara konstatera.
I ryggsäcken finns en liten uppladdningsbar espressomaskin som har blivit en självklar följeslagare på våra turer. Med några enkla handgrepp brygger den en espresso som skulle kunna göra många caféer avundsjuka. När kaffet rinner ner i våra små muggar av borstat stål och doften av nybryggd espresso letar sig ut mellan träden händer något med hela upplevelsen. Den gyllene creman på ytan, naturens tystnad och känslan av att få dela stunden tillsammans gör att kaffet smakar bättre än någon annanstans.
Där sitter vi, ofta med utsikt över en stilla sjö eller en skog som sträcker sig så långt ögat når, och njuter av varje klunk. Kaffet värmer händerna samtidigt som lugnet värmer själen. Just i de stunderna känns världen lite enklare och lite bättre.
En perfekt espresso i naturen är mer än en dryck – det är belöningen för stegen som tog dig dit.
En sak som fortfarande följer med mig ut på lederna är mitt intresse för fotografering. Under många år har kameran varit mitt sätt att fånga ögonblick. Ofta inom sportfotograferingen där allt handlar om timing, rörelse och känslor. Eller genom streetfotografering, mitt i stadens brus där människor, möten och berättelser ständigt passerar framför objektivet.
I skogen är det annorlunda och jag måste erkänna att någon riktig naturfotograf är jag verkligen inte. De där fantastiska bilderna på dimhöljda mossar, dramatiska soluppgångar och skygga djur överlåter jag gärna åt dem som behärskar den konsten bättre än jag. Därför får kameran ofta stanna hemma när ryggsäcken packas.
Men under sommarens vandringar har en tanke börjat gro, kan man streetfotografera i skogen?
Kanske handlar det inte om människor på stadens gator. Kanske handlar det om ögonblicken längs leden. Om den nötta träspången över myren. Ryggsäcken som vilar mot en tall. Kaffemuggen av borstat stål bredvid stormköket. Kängorna som fått sin välförtjänta paus efter några timmars vandring. Kanske finns det en berättelse även här.
En form av fotografering som hamnar någonstans mellan sportens rörelse och stadens spontanitet. Ett sätt att dokumentera upplevelsen snarare än naturen. Att fånga känslan av att vara där.
I sportfotografin fångar jag sekunder. I streetfotografin fångar jag ögonblick, på vandringsleden kanske jag ska fånga något mitt emellan.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli någon naturfotograf. Kanske kommer kameran även fortsättningsvis oftare att följa med till sportarenor och stadsgator än till skogsleder. Samtidigt har sommarens vandringar väckt en nyfikenhet hos mig. Kanske finns det en egen form av fotografi längs lederna, någonstans mellan sportens intensiva ögonblick och stadens spontana möten. Kanske handlar det mindre om naturen och mer om upplevelsen av den.
När jag tänker tillbaka på den här sommaren kommer jag förmodligen inte att minnas antalet kilometer eller hur många leder vi hann besöka. Däremot kommer jag att minnas känslan när ryggsäcken landade på axlarna, lugnet som infann sig efter de första stegen på stigen, samtalen med min fru, dofterna från stormköket och den perfekta espresson i våra små stålmuggar.
Det är sådana ögonblick som påminner mig om vad som egentligen betyder något. Inte att komma fram så snabbt som möjligt, utan att uppskatta resan dit. För ibland räcker det med en stig genom skogen, gott sällskap och en kopp riktigt bra kaffe för att vardagen ska kännas väldigt långt borta.
Och kanske är det just därför jag redan nu ser fram emot nästa vandring, oavsett årstid. För även om sommaren har varit en fantastisk introduktion till vandringslivet anar jag att skogen har mer att erbjuda än soliga dagar och fågelkvitter. Det finns något magiskt även i en regnig och kylig skog. Doften av våt mossa, ljudet av regndroppar mot ryggsäcken, kaffet som smakar lite extra gott när fingrarna är kalla och dimman som sakta rör sig mellan träden.
Jag har en känsla av att vandringen kommer att bli mer än ett sommarintresse. Naturen stänger aldrig. Den byter bara skepnad. Varje årstid har sina färger, sina dofter och sina berättelser. Och jag ser fram emot att upptäcka dem, steg för steg, led för led.
Några saker jag lärt mig längs leden
Jag är fortfarande ny i vandringsvärlden, men några saker har jag redan insett:
- Njut av vägen, inte bara målet. Detta var nog min största utmaning i början. Jag ville gärna vidare till nästa utsiktsplats eller fram till slutmålet. Det var faktiskt min fru som lärde mig att sakta ner. Om du ser en plats som lockar till en paus – stanna. Sätt dig på klippan med utsikten, bryggan vid sjön eller den där ensamma bänken i skogen. Ofta är det just de spontana stoppen som blir de starkaste minnena när dagen är över.
- Var inte rädd för små avstickare. Ibland finns de finaste vyerna några hundra meter från den markerade leden. Nyfikenhet kan belöna sig.
- Packa lagom. Det är lätt att ta med för mycket. Efter några kilometer märker man snabbt att varje onödigt gram känns i ryggsäcken.
- Glöm inte energin mellan pauserna. Jag har upptäckt att en enkel blandning av kex och torkad frukt fungerar perfekt för att fylla på energin när stegen börjar kännas lite tyngre.
- Investera i bra skor eller kängor. Det är förmodligen den viktigaste utrustningen av allt. Komforten avgör ofta hur mycket man njuter av turen.
- Lägg lika stor vikt vid strumporna som skorna. Ett par bra vandringsstrumpor kan vara skillnaden mellan en härlig dag på leden och ömma fötter med skavsår.
- Ta dig tid för en ordentlig fikapaus. För mig har stormköket och den lilla espressomaskinen blivit en del av själva upplevelsen. Vandringen handlar inte bara om att gå – den handlar också om att stanna upp.
- Låt naturen bestämma tempot ibland. Alla vandringar behöver inte handla om kilometer. Vissa dagar är det upplevelsen som är målet.
Redan när ryggsäcken hamnar på axlarna börjar resan. Inte bara genom naturen – utan bort från vardagen och mot nästa ögonblick värt att minnas.
