– del 4 –
Damhockeyn i Sverige kokar av positiv energi just nu. Men om vi ska nå hela vägen fram måste vi våga prata om den osynliga kultur som bromsar utvecklingen.
Det görs ett fantastiskt jobb runt om i landet. Svenska Ishockeyförbundets Dam- och flicksatsning 2030 bär frukt, antalet registrerade tjejer har passerat den historiska milstolpen 10 000 spelare, och elithockeyn är i dag snabbare, skickligare och mer underhållande än någonsin tidigare. Sporten mår bra och växer underifrån.
Men mitt i denna framgångssaga finns det ett glapp som vi sällan pratar om: Varför syns inte den här boomen bland spelare över 20 år? Svaret ligger i strukturer och tabun som vi måste våga lyfta upp i ljuset – även när det är obekvämt.
När det saknas egna flick- och juniorlag tvingas tjejer fortfarande in i miljöer där de blir gäster på killarnas villkor:
- Missuppfattningen om jämställdhet: Vi måste sluta blanda ihop begreppen. Äkta jämställdhet handlar inte om att tjejer och killar absolut måste träna och spela tillsammans. Det handlar om att tjejer ska ha lika villkor – det vill säga samma tillgång till de bästa istiderna, de bäst utbildade tränarna, samma ekonomiska stöd och egna, välfungerande serier. Att tvinga in tjejer i pojklag är en lat genväg som lägger ansvaret på individen i stället för på strukturen.
- Det dolda mognadsglappet: I de tidiga tonåren ligger biologiska tjejer ofta långt före killar i mental mognad. Att tvingas in i pojklag innebär ofta att tjejer får uthärda omogna gruppbeteenden och en jargong som de egentligen har växt ifrån – allt medan engagerade men handfallna ledare saknar verktyg att hantera dynamiken.
- Den positiva utvecklingens baksida: Det är underbart och underhållande att damhockeyn har blivit så mycket mer fysisk och atletisk. Men eftersom det saknas en juniorbrygga (J18/J20) kastas 14- och 15-åringar ofta direkt in i seniorlag. Att sätta en ung tonåring på isen mot fullvuxna elitseniorer i detta uppskruvade tempo innebär en fysisk skaderisk som herrsidan aldrig skulle acceptera för sina egna ungdomar.
- Den djupt rotade gubbkulturen och rädslan för repressalier: Varför är det så tyst om detta? För att hockeyns maktstruktur – från gräsrotsnivåns ideella pappor hela vägen upp till förbundstoppen – historiskt sett har formats av en homogen ”gubbkultur”. Det är en miljö präglad av en stenhård lojalitetsprincip där man förväntas ”tåla lite” och inte ställa besvärliga frågor. Den tjej eller förälder som lyfter dessa strukturella problem riskerar snabbt att stämplas som gnällig. Men framför allt finns det en utbredd och högst befogad rädsla för repressalier. Föräldrar tiger för att de är livrädda att deras egna eller barnens framtida chanser ska påverkas negativt – att barnet ska bli petat, missa distriktslag eller frysas ut. Priset för att säga ifrån är helt enkelt för högt. Därför väljer de flesta att i stället sluta i tystnad runt 16–17 års ålder.
"Det här är inga lösa gissningar – idrottsforskningen visar svart på vitt att tjejer i mansdominerade sporter tystas ner när de påpekar orättvisor, och att den könsmässiga minoritetsstressen i pojklag är en direkt orsak till att tonårstjejer slutar."
Vi har facit i hand
Vi vet att det går att göra annorlunda. Titta på USA – där har man genom stenhård lagstiftning (Title IX) brutit upp de gamla strukturerna och gett flickhockeyn egna resurser och egna serier hela vägen upp genom tonåren. De spelar mot jämngamla och blir bäst i världen på sina egna villkor, helt utan att behöva anpassa sig till en grabbkultur eller frukta systemet.
Vägen framåt ser ljus ut
Svensk ishockey är på helt rätt väg och basen av yngre spelare finns äntligen där. Nu handlar det om att vi som älskar sporten måste våga utmana den där gamla gubbkulturen och skydda de som vågar säga ifrån. Vi måste ställa krav på klubbarna att bygga fungerande damjuniorlag (DJ) och skapa trygga miljöer där tjejer får utvecklas som hockeyspelare – inte som gäster i en grabbvärld.
Genom att våga ta i dessa tuffa frågor kan vi se till att tjejerna inte bara börjar spela hockey, utan att de också vill och kan fortsätta långt efter att de har fyllt 20.
Känner du igen rädslan för att lyfta problem inom idrotten? Hur kan vi skapa ett tryggare samtalsklimat i våra föreningar?
Har du missat någon del hitta dem här!
