Om ligans modiga YouTube-succé, klubbarna som ser marknadsfördelarna och vägen till rimliga löner.
Ni som känner mig, eller som har sett mig med kameran i högsta hugg runt om i landets ishallar, vet att mitt engagemang bottnar i en djup kärlek till den här sporten. Jag har följt damhockeyn i många år. Jag har frusit i kalla hallar under tuffa matcher i Nationella Damhockeyligan (NDHL) där basen byggs, och jag har njutit av den absoluta världsklass-spetsen i Svenska Spel Damhockeyligan (SDHL).
Och vet ni vad? Mitt i alla utmaningar är jag mer övertygad än någonsin: Svensk damhockey har framtiden för sig. Det beror inte på tur, utan på ett jäkla anamma från ligaorganisationerna och de klubbar som faktiskt fattat grejen.
Modet att bryta ny mark: När motgång blir succé
Låt oss prata om det jobb som ligaorganisationerna gör, för det förtjänar att lyftas högt. Minns ni när nyheten kom att de traditionella TV-jättarna drog sig ur sändningsrättigheterna? Många ropade på kris. Men SDHL:s ledning vägrade sätta sig i ett hörn och tycka synd om sig själva. De tog det modiga beslutet att flytta hela ligan till SDHL:s egen YouTube-kanal.
Resultatet? Idag har de passerat 1,7 miljoner organiska visningar. De har gjort matcherna mer tillgängliga än någonsin för fans över hela världen och samtidigt byggt en helt ny, yngre målgrupp. De väntade inte på att bli bjudna på festen – de byggde ett eget disko. Det är modernt sportentreprenörskap när det är som allra bäst.
Klubbar som ser affärsvärdet – och de som bara vill ha ett alibi
Det räcker inte med en stark ligaorganisation, det behövs klubbar som faktiskt vill. Och de finns! Vi ser klubbar i både SDHL och NDHL som har slutat se damlaget som en plikt eller en punkt i ett jämställdhetsdokument. De integrerar tjejerna i föreningens kärna eftersom de har insett att damhockeyn är en enorm marknadsfördel. Det är ett varumärke fyllt av positiv energi, äkthet och en unik tillgänglighet som moderna sponsorer formligen skriker efter.
Verkligheten på lönekontona är fortfarande tuff, och vägen till rimliga villkor är lång. Men jag är helt övertygad om att de klubbar som visar vägen idag och vågar investera, kommer att vara de som säkrar upp fulla löner på sikt. De kommer att göra det för att de ser att det utvecklar hela föreningen, driver en helt ny publik till arenorna och skapar kommersiella intäkter som herrhockeyn inte kan nå på egen hand.
Men här måste jag också dela ut en känga. Det finns fortfarande alldeles för många föreningar som fegfegar. De har sina damlag som någon form av snygg ”alibisatsning” – precis tillräckligt för att kunna visa upp en jämställd fasad utåt, men utan att skjuta till de resurser, istider eller den organisation som krävs för att tjejerna ska kunna utvecklas på riktigt. Att bedriva verksamhet på halvfart är att hålla spelarna som gisslan. Våga satsa fullt ut, eller kliv åt sidan för klubbar som faktiskt vill någonting!
Sluta jämför äpplen med päron
Sedan har vi de som fortfarande står i fika- eller kommentarsfälten och klagar. Det största felet folk gör är att de ständigt jämför damhockey med herrhockey. Lägg ner det där, det blir bara fel. Det är samma sport, ja, men i två helt olika utföranden – och båda har sin egen unika charm, spelstil och glädje.
Argumentet att damhockey skulle vara ”tråkigt” dog dessutom på riktigt hävdar jag när tacklingar infördes i SDHL. Idag är SDHL en av de mest intensiva och tekniskt skickliga ligorna du kan titta på. Det smäller vid sargerna, tempot är brutalt högt och spelet är ofta mer ärligt och flytande än den stundtals söndertaktiserade herrhockeyn. Att kalla det tråkigt handlar inte om vad som händer på isen – det handlar bara om dina egna fördomar. Gå till hallen och se en match live med öppna ögon, jag lovar att du kommer bli motbevisad. Och skulle jag mot förmodan ha fel? Ja, då kan du ju fortsätta gå på herrmatcherna och lämna kommentarsfälten tomma.
PWHL-kontrasten och det ultimata kvittot på vår kvalitet
När vi pratar om löner går det inte att blunda för vad som händer på andra sidan Atlanten. Proffsboomen i PWHL sätter hela hockeyvärlden i ett helt nytt ljus. Där borta pratar vi nu om reella heltidslöner som gör att spelarna kan fokusera till hundra procent på sin sport. De svenska spelarna har tyvärr fortfarande en bra bit kvar innan de är där och faktiskt kan leva på sin hockey fullt ut.
Att SDHL skickar toppspelare till PWHL under sommarens draft är, precis som när herrspelare drar till NHL, ett fantastiskt bevis på vilken enormt hög sportslig klass vår svenska serie håller.
Men det finns ett kvitto till som nästan är ännu starkare: det stora antalet skickliga spelare från USA och Kanada som söker sig hit. För dem har SDHL blivit det självklara och absolut bästa andrahandsvalet till PWHL. Att transatlantiska topptalanger väljer att flytta till Sverige för att spela hockey visar svart på vitt att vår liga har ett grundmurat rykte över hela världen.
Med ligaorganisationernas visioner och klubbarnas växande kommersiella muskler är jag helt säker på en sak: SDHL kommer att cementera sin position som världens näst bästa serie under många, många år framåt.
Resan är lång, och vi har mycket kvar att göra när det gäller faciliteter och full jämställdhet. Men glöden finns där. Kraften finns där. Framtiden tillhör de som vågar satsa.
Vi ses på läktarna till hösten – kameran är laddad.
