För mig är SDHL och NDHL elitligor där jag förväntar mig att få se ishockey av absolut toppklass – det är inte skyddade utbildningsplatser för svenska juniorer.
Utbildningen av framtidens stjärnor ska ske på juniornivå. De svenska talangerna kommer att ta plats på seniornivå helt naturligt så fort de har tagit sig igenom den nya utvecklingstrappan. Att försöka tvinga fram en förändring genom ett förhastat importtak i SDHL och NDHL riskerar i mina ögon att rasera seriernas status och marknadsvärde innan väggarna ens är färdigbyggda.
Jag upplever att svensk damhockey bubblar av en helt fantastisk energi just nu, och framtidens spelplan ligger vidöppen. Det finns ett historiskt lyft i intresse, engagemang och kommersiell potential. Men om sporten ska kunna ta nästa stora kliv – både sportsligt och kommersiellt – anser jag att man måste våga lyfta på huven och titta på hur systemet faktiskt fungerar i verkligheten.
Frågan om hårdare importregler väcker starka känslor. Låt mig vara tydlig: ett väl avvägt importtak kan absolut behövas på sikt. Men jag är övertygad om att det måste göras strategiskt och på ett sätt som gynnar svensk hockey över tid – inte genom förhastade förbud på seniornivå som stjälper mer än de hjälper.
Just nu ser jag nämligen hur man har påbörjat något fantastiskt: bygget av en riktig, bärkraftig seriestruktur underifrån.
Bryggan är byggd – nu måste man låta den göra sitt jobb
I åratal har jag reagerat på att svensk damhockey har saknat en naturlig utvecklingstrappa. Men nu händer det grejer! Svenska Ishockeyförbundet har tagit det efterlängtade och helt klockrena klivet att starta upp en nationell U19-serie för damer.
Det här är precis den pusselbiten som har efterfrågats och tjatats om i HockeySverige. Nu ser jag äntligen konturerna av en tydlig, stabil brygga:
- Flick till junior (Genom starka lokala serier och ungdomscuper)
- Junior till senior (Genom den nya, nationella U19-serien)
För mig är detta en enorm framgång för svensk hockey. Men när jag hör diskussionerna om att i samma veva införa drastiska, fasta importstopp i både SDHL och NDHL, tycker jag att förbundets regler krockar helt med deras egen logik.
Om man stryper importerna på toppen för snabbt, hur ska juniorerna då räcka till? Jag är rädd att elitklubbarna kommer att tvingas dammsuga den nya U19-serien på ofärdiga talanger alldeles för tidigt bara för att fylla sina matchprotokoll. Istället för att låta juniorerna växa in i kostymen, spela bärande roller och utvecklas i lugn och ro i den nya U19-miljön, tvingas de upp som tidiga komplementspelare i seniorlagen. Detta riskerar enligt min analys att rasera precis den bärkraftiga bryggan man precis har börjat bygga.
Ofärdiga juniorer på fel plats – man lär sig ingenting från bänken
Min poäng handlar absolut inte om att de svenska juniorerna inte är bra. Att hävda det vore att visa en total brist på tro och respekt för den enorma talang som finns i landet. Jag anser och vet att de unga spelarna håller högsta internationella klass – för sin ålder.
Givetvis finns det undantag. Det finns unika talanger som är fysiskt, mentalt och taktiskt redo för seniorhockeyn i ett väldigt tidigt skede. Men det är just undantag, och det är viktigt att poängtera att tjejerna inte heller sitter på någon avbytarbänk – de spelar eftersom de har kvaliteten att ta en bärande plats på egna meriter.
Problemet som jag ser det är den unika fartblindheten som drabbar svensk hockey när man försöker göra högstaligorna till en generell utbildningsserie för alla. Redan idag tvingas SDHL och NDHL att ta in ofärdiga juniorer som får extremt lite istid. Det finns en farlig tendens att ursäkta detta med att de är där för att ”se och lära”.
Men tro mig – det finns ingenting som heter avbytarbänkens pedagogik. Man utvecklas genom att spela, ta beslut, göra misstag och bära ett lag i skarpt läge. Detta är något jag själv har sett på skrämmande nära håll; jag har sett unga, lovande juniorer lägga skridskorna på hyllan enbart på grund av att systemet tvingar dem att bli bänkvärmare i en miljö de inte känner sig redo för. Att kastas in i hetluften i SDHL eller NDHL innan man är fysiskt eller mentalt mogen knäcker unga spelares självförtroende i stället för att bygga upp det. Istället för att utvecklas i lugn och ro i en anpassad junior- eller breddmiljö blir de statister på en nivå där de inte kan göra sig själva rättvisa.M
Spetsen behövs för att hålla ligorna i världsklass
Jag är medveten om att vi befinner oss i en ny global hockeyrealitet. Den nordamerikanska proffsligan PWHL växer i rasande fart och har redan draftat bärande svenska landslagsstjärnor som Maja Nylén Persson och Lina Ljungblom. SDHL har officiellt blivit damhockeyns främsta språngbräda till världens bästa liga, vilket jag tycker är fantastiskt för ligans status.
Men när de största inhemska stjärnorna flyttar västerut uppstår ett sportsligt tomrum. Om man i detta läge stryper importen på seniornivå – där NDHL nu också styrs av hårda regler om max 9 icke-hemmafostrade spelare på matchroster – ser jag en stor risk att kvaliteten sjunker drastiskt på bred front.
Att försöka skydda svensk damhockey med blinda importbegränsningar på seniornivå är för mig som att bygga ett tak på ett house innan väggarna är stabila. Man tror att man skyddar hemmet från regnet, men utan starka bärande väggar underifrån riskerar hela konstruktionen att rasa ändå.
Jag anser att de utländska spetsspelarna behövs i både SDHL och NDHL. Det är deras professionalism och internationella rutin som håller uppe farten, det kommersiella värdet och den dagliga, stenhårda tävlingsmiljön på träningarna. Det är i den miljön som nästa generations svenska stjärnor tvingas sträcka på sig för att ta en plats. Konkurrens föder framgång – gratis istid och bänknötande föder stagnation.
Det dolda problemet: Kryphålet på juniorsidan och NIU
När jag analyserar importbegränsningar känner jag att man måste titta på där det faktiskt blir snett i systemet idag. För att räknas som hemmafostrad spelare i Sverige krävs tre års licens i en svensk klubb under juniortiden.
Detta har skapat ett dolt kryphål som jag vill belysa. Istället för att värva färdiga seniorer ser jag hur vissa klubbar väljer att importera 15- och 16-åringar från utlandet direkt till sina juniorlag och NIU-gymnasier (Nationellt Godkända Idrottsutbildningar).
När de utländska tjejerna har gått på ett svenskt hockeygymnasium i tre år upphävs deras importstatus. De räknas som hemmafostrade, tar inte upp någon importplats i trupperna, men de har under tiden konkurrerat ut unga svenska tjejer från de bästa utbildningsplatserna och den bästa träningen i ett skede där de är som mest sårbara. För mig känns det som att låsa ytterdörren för vuxna seniorer, men lämna källarfönstret vidöppet för juniorer.
Säkra seniorhockeyn – annars blir allt ogjort
Hela den här problematiken kokar enligt min mening ner till en kritisk punkt: Både SDHL och NDHL riskerar att tappa nivå och status på bekostnad av att man i Sverige i decennier inte har haft en naturlig strategi för juniorerna.
Nu när strategin och den nya U19-serien äntligen är här, anser jag att man måste vara snabb med att säkra kvaliteten på seniorhockeyn. Om man blir desperat och panikartat stänger ute utländsk spets på seniornivå innan den egna ”bryggan” har hunnit leverera färdiga seniorspelare, tror jag att man kommer att rasera ligornas marknadsvärde.
Underhållningsvärdet sjunker, sponsorerna sviker och matchmiljön blir för svag. Resultatet blir att de juniorer man så desperat försöker lyfta upp istället stagnerar på en avbytarbänk i serier med sämre kvalitet. Min slutsats är enkel: Om man inte skyddar kvaliteten på högsta nivån medan man bygger underifrån, kommer den nya fina juniorsatsningen i slutändan att bli helt ogjord.
Vägen framåt: Fokusera på basen, inte på fönstret
Om målet är att bygga en ekonomiskt bärkraftig liga är mitt förslag att man flyttar fokus från trubbiga förbud på seniornivå till att skydda och stärka den fantastiska grundstruktur som påbörjats:
- Skydda NIU-platserna: Sätt ett strikt tak för utländska spelare på hockeygymnasierna. De statligt finansierade utbildningsplatserna måste i första hand säkras för att utveckla svenska talanger.
- Låt den nya bryggan arbeta: Ge U19-serien tid och resurser att utbilda juniorerna i en anpassad miljö med riktig istid, så att de är flygfärdiga och starka när de väl kliver upp i seniorhockeyn.
- Fri konkurrens på toppen: Låt SDHL och NDHL fortsätta vara öppna, internationella och starka tävlingsserier där underhållningsvärdet är högt och de bästa möter de bästa. Det är så jag tror att man lockar sponsorer, tv-avtal och ny publik!
Jag är övertygad om att det finns alla förutsättningar för att göra svensk damhockey starkare än någonsin. Men min uppmaning är att ha is i magen, sluta tro att man lär sig hockey från en avbytarbänk via blinda förbud, och istället låta den nya, klockrena seriestrukturen göra jobbet!
