Etableringen av SDHL som en stark högsta elit och andradivisionen NDHL har skapat en helt ny sportslig grundtrygghet för damhockey i Sverige. Men mitt i den positiva vågen av professionalisering på elitnivå får vi inte glömma bort var alltihop faktiskt startar. För att pyramiden ska stå stadigt behövs lagen längre ner i seriesystemet.
Det är dags att vi riktar strålkastarljuset mot Damtvåan (Division 2 damer). Det är här – i glappet mellan klubbarnas juniorhockey och steget upp mot landets riksserier – som sportens framtid avgörs. Det tunga ansvaret vilar nu direkt på våra regionala ishockeyförbund och distrikt.
En hyllning till gräsrötterna: Svart kaffe och papperstunna tumnaglar
Låt oss stanna upp och konstatera en fundamental sanning: Gräsrotshockeyn är inte en bisak – den är sportens bultande hjärta. Till alla er som sliter i hallarna vecka ut och vecka in vill jag bara säga: Jag har inte glömt bort er.
Jag vet exakt vad det innebär att drivas av ren passion utan stora resurser. Jag har själv stått där som materialare. Jag vet hur det är att vara först på plats i den kalla hallen och absolut sist därifrån. Jag minns smaken av det svarta, starka kaffet i plastmugg medan slipmaskinen gick varmt, och hur tumnageln till slut blev tunn som ett papper efter att man gång på gång känt på skridskoslipningen för att se till att tjejerna hade perfekta skär.
Det är i den miljön som den sanna kärleken till hockeyn föds. Här finns eldsjälarna som bär upp strukturen. Utan den enorma kraften på gräsrotsnivå skulle de glittrande elitarenorna stå helt tomma.
Kontrasten mot herrsidan: Den totala avsaknaden av J18 och J20
För att förstå varför Damtvåan är så akut viktig måste vi titta på hur det fungerar på pojksidan. Där är spelarbasen så enorm att pyramiden nästan sköter sig själv genom en spikrak, akademisk serietrappa. När en kille växer ur ungdomshockeyn kliver han in i en extremt strukturerad juniorvärld: från U16, vidare till J18 (Division 1 eller Regional) och slutligen J20 Nationell. Det finns skräddarsydda, åldersanpassade korridorer hela vägen fram till 20-årsåldern.
På tjejsidan existerar inga breda J18- eller J20-serier. Även om Svenska Ishockeyförbundet har infört U19 Dam Regional för att försöka täcka upp det enorma hålet, är det fortfarande ett gigantiskt åldersspann som ska rymmas i en enda serie. Det finns ingen trappa.
Istället för en mjuk resa uppåt möter unga tjejer en brant vägg. Det är inte ovanligt att en 14-åring tvingas ta klivet direkt från ett flicklag, hoppa över hela den junioråldern som killarna skyddas i, och kastas rakt in i seniorhockey mot fullvuxna kvinnor. Om pojksidan erbjuder en rulltrappa in i vuxenhockeyn, erbjuder damsidan ett fallskärmshopp utan fallskärm.
Det är just här som Damtvåan blir så kritisk. I avsaknad av de fasta J18- och J20-ålderskategorierna måste Division 2 fungera som det sportsliga och fysiska skyddsnätet – en miljö där unga juniorer tillåts växa i sin egen takt.
Tillväxten möter det historiska glappet inom damhockey i Sverige
Svenska Ishockeyförbundets damserieutredning visar tydligt att damishockeyns tillväxt kräver en bredare och mer hållbar struktur. Tittar vi på fakta har Division 2 haft en spännande utveckling på bara några få säsonger. När serien startade i sin nyare form runt 2022 bestod den i vissa regioner av så få som fyra lag, och har i flera distrikt vuxit till det dubbla sedan dess.
Men etableringen av förbundets nya regionala juniorserier (U19 Dam) har på sina håll också ritat om kartan och ibland utmanat deltagandet i de lägre seniorserierna. Det understryker bara det historiska glappet som förbundets tidigare generalsekreterare Johan Stark varnat för i en intervju 2024 med SVT Sport: när vi har 12–13-åringar som kastar sig rakt in i seniorhockeyn för tidigt, missar vi kritiska utvecklingssteg.
Som jag tidigare skrivit i inlägget om varför vi måste sluta kalla allt för damhockey, behöver juniorer få utvecklas i sin egen takt. Det är just därför Damtvåan måste fredas och lyftas fram – inte enbart som en rekreationsserie, utan som en trygg tillväxtmiljö och en mjuk landning för klubbarnas juniorhockey:
- En trygg utvecklingsmiljö: Istället för att unga tjejer kastas rakt in i den fysiska och resultatstyrda elitverksamheten i NDHL eller SDHL, erbjuder Division 2 en perfekt arena. Här kan juniorer få välbehövlig speltid, ta ledande roller och växa i sin egen takt innan de är redo för spel i en nationell riksserie.
- En förlängd karriär på isen: Genom att bygga ett naturligt utbyte mellan äldre tjejlag (som F16) och ett Division 2-lag visar klubbarna att det finns en framtid på isen för alla spelare. Detta går helt i linje med målen för Svenska Ishockeyförbundets dam- och flicksatsning 2030.
Geografiska hinder och det berömda livspusslet
Till skillnad från SDHL, som styrs nationellt, styrs Division 2 helt av de regionala ishockeyförbunden (Region Norr, Väst, Öst och Syd). Det är också här utmaningarna blir som mest kännbara.
Att lag i de lägre divisionerna ibland tackar nej till att klättra i seriesystemet handlar sällan om bristande ambition. Det handlar om krass ekonomi och geografi:
- Det ekonomiska glappet: Långa bortaresor kostar enorma pengar för en verksamhet helt utan elitföreningarnas resurser.
- Livspusslet på gräsrotsnivå: Spelarna på den här nivån balanserar sin hockey med heltidsjobb, studier och familjeliv. Ett spelschema som kräver att man lägger hela helger på obetalda långresor är en omöjlighet för många.
Om inte regionerna kliver in och skapar hållbara, geografiska serieindelningar, riskerar vi att strypa den bredd som svensk damhockey så desperat behöver.
Mina förslag på tre konkreta åtgärder för framtiden
Elit och bredd är biologiskt beroende av varandra. Våra regionala förbund och klubbar måste sluta se Damtvåan som ett isolerat sidoprojekt. De måste ge serien näring genom tre konkreta steg:
- Integrerade spelarutbyten: Skapa flexibla licenssystem. Det måste bli enkelt för spelare inom juniorhockey och utvecklingslag att rotera upp i seniorsystemet för att få värdefull erfarenhet utan krånglig byråkrati.
- Bättre istider och synlighet: Matcher ska inte förpassas till sena söndagskvällar i dolda träningshallar. Ungdomsverksamhetens och Division 2-lagens schema måste synkas så att de stöttar varandra.
- Erfarenheten som kapital: Värdesätt de äldre spelarna i Damtvåan. De är de perfekta mentorerna för klubbens unga juniorer på väg upp. Genom att ge dem rätt förutsättningar säkrar vi morgondagens ledare, tränare och styrelsemedlemmar.
Vi vill alla samma sak: att professionalisera svensk damhockey och ge fler tjejer chansen att spela. Med till förbund, regioner och klubbledningar vill jag bara säga – kom ihåg att resan mot toppen alltid börjar vid gräsrötterna. Det är dags att vi bygger ihop junior- och seniorverksamheten på riktigt nu.
