Att glida fram över Bottenvikens brackvatten är ett äventyr som stannar kvar i minnet länge. Vår senaste utflykt tog oss bortom de vanliga vandringsstigarna på fastlandet och rakt ut i Luleås fantastiska skärgård var ren skärgårdsmagi. Med ryggsäckarna packade och vår espressomaskin redo klev vi ombord på den klassiska turbåten M/S Symfoni vid Södra hamnplan för en dags ö-luffande bland kobbar och skär.
M/S Symfoni sköter kommunens skärgårdstrafik och är den perfekta bryggan ut till öarna. Rutten är som en pärlring av norrländska smultronställen: vi passerade det livliga Klubbviken havsbad på Sandön, Hindersön, Brändöskär, Småskär, Kluntarna och Junkön.
Typiskt skärgårdsväder och dramatik i farleden
Dagen bjöd på ett helt klassiskt och ombytligt skärgårdsväder. Vi fick uppleva lite av varje med både värmande solstrålar och några lätta regnstänk som drog förbi. Det bästa av allt var ändå den där lagom friska havsbrisen – precis tillräckligt med vind för att hålla de annars så ettriga norrbottniska myggorna på behörigt avstånd!
På vägen ut lade sig ett spännande historiskt lugn över båten när vi passerade nära farleden där ett av skärgårdens mest dramatiska öden vilar. Den 18 september 1930 var den tyska tvåmastade motorskonaren Alma på väg från Piteå till Luleå, tungt lastad med trävaror. Vid Marakallen slog en brutal nordostlig storm till och fartyget förlorade helt kontrollen över de förrädiska grunderna.
På vägen ut lade sig ett spännande historiskt lugn över båten när vi passerade nära farleden där ett av skärgårdens mest dramatiska öden vilar. Den 18 september 1930 var den tyska tvåmastade motorskonaren Alma på väg från Piteå till Luleå, tungt lastad med trävaror. Vid Marakallen slog en brutal nordostlig storm till och fartyget förlorade helt kontrollen över de förrädiska grunderna.
Från kapellet på Rödkallen såg en lotsvakt hur Alma gick under i stormens kaos. Sex män fanns ombord i vågornas våld. Lotsarna gjorde en närmast omöjlig räddningsinsats i ovädret och lyckades mirakulöst rädda alla sex – en bragd som senare belönades med kunglig förtjänstmedalj!
Dramat slutade dock inte där. Alma var värderad till hela 50 000 kronor och då försäkringen bara täckte hälften försökte den förtvivlade kaptenen Duhe ta sitt liv på Rödkallen, men stoppades i sista stund. Några dagar senare vände vinden, och som ett spökskepp med seglen resta drev det svårt skadade fartyget vidare på egen hand elva sjömil innan hon nådde Bastaskär. Där blev hon kvar, och det kalla brackvattnet här uppe har bevarat träet ovanligt väl genom årtiondena.
Skärgårdslunch ombord och ett skönt lugn
Det var inte jättemycket folk ombord denna dag, och allteftersom båten stannade till vid de olika öarna minskade antalet passagerare märkbart. Det gav en väldigt lugn och harmonisk stämning på resan.
Innan vi nådde vårt längre stopp passade vi på att äta lunch ombord. Istället för medhavd picknick valde vi att testa båtens egen meny. Valet föll på en somrig potatissallad med en riktigt härlig rökt lax. Det smakade otroligt gott och fräscht ute på sjön, även om portionen kanske var i det minsta laget för två hungriga vandrare. Men med rätt inställning håller man bara tummarna för att det sparar lite välbehövligt utrymme till fikat senare!
En natur som överraskar en gammal Stockholmsluffare
Som barn tillbringade jag och mina föräldrar några veckor i Stockholms skärgård med vår egen båt på sommaren. Mina förväntningar på skärgårdsliv är därför djupt färgade av de tätt packade urbergsöarna, de djupa granitrännorna och de vältrafikerade lederna i söder. Kontrasten mot Luleås skärgård kunde inte vara större, och naturen här uppe golvade mig helt.
Där min barndoms somrar bjöd på saltstänkta gråa klippor och lummiga lövskogar, bjuder Luleå på en helt annan sorts magi. Havet här är ett unikt, nästan sött brackvatten och landhöjningen sätter en helt extrem prägel på landskapet. Istället för de klassiska södra klipporna möts man här av öppna, vidsträckta fält med morän, enorma klapperstensfält och helt fantastiska sanddyner kantade av ståtliga, väderbitna tallskogar. Det känns nästan subarktiskt och vilt på ett sätt som vi aldrig upplevde från familjebåten i söder.
Jesusstatyn hälsar välkommen till historiska Brändöskär
Precis när vi närmade oss vårt längre stopp på fantastiska Brändöskär dök en av skärgårdens mest kända silhuetter upp ute på Hällgrundet. Att se den pampiga Kristusstatyn (eller Jesusstatyn i folkmun) stå där ute på de karga klipporna med utsträckta armar gav en nästan trolsk och pampig känsla när turbåten gled in mot bryggan. Statyn skapades av konstnären Erik Marklund och restes här 1957 som ett skyddshelgon och landmärke för sjöfarare.
Brändöskär bär på en lång och rik historia som sträcker sig djupt bakåt i tiden. Ön växte fram som ett av skärgårdens absolut viktigaste fiskelägen redan under 1600- och 1700-talen, där strömmingsfisket var ryggraden för överlevnaden i havsbandet. Det pittoreska skärgårdskapellet på ön byggdes så tidigt som 1774 av de lokala fiskarna. Det var hit man sökte sig för bön och gemenskap under de långa, slitsamma fiskemånaderna när man bodde ute på ön över somrarna.
Idag har de gamla rödmyllade sjöbodarna förvandlats till sommarstugor, men den tidlösa atmosfären av ett genuint norrländskt fiskeläge lever kvar i högsta grad. Man förstår verkligen varför den här ön, med sin kombination av karg historia och hisnande vyer, har lockat till sig så många kända norrbottenskonstnärer, som exempelvis skärgårdsmålaren Rune Jansson.
Espresso på klipporna i havsbandet
Ön bjöd på just den där magiska och karga norrlandsnaturen fylld av slipade klippor och ljusa sandstränder. Just som vi klev iland sprack molnen upp och vi passade självklart på att söka upp en perfekt solvarm klippa med sikte mot den helt öppna havshorisonten. Fram med kaffemaskinen och favoritbönorna! Som jag tidigare har berättat i inlägget om lyx på vandringen med vår bärbara espressomaskin, så har denna lilla uppladdningsbara apparat blivit en helt oumbärlig följeslagare på våra turer.
Att höra det bekanta surrandet mitt ute i havsbandet, känna doften av nypressad espresso blanda sig med det friska bräckta vattnet och sedan dricka en rykande het espresso med perfekt gyllene crema på ytan ute på kanten av Bottenviken slog alla vanliga kaffetermosar med hästlängder. Kaffe smakar ju som bekant alltid bäst utomhus, och i synnerhet när vildmarken möter en touch av gastronomisk vardagslyx!
Hemfärd med nya ansikten och en längtan tillbaka till havet
När vi klev på M/S Symfoni igen för att vända åter märktes det verkligen att skärgårdstrafiken är en levande pulsåder. På vägen tillbaka in mot fastlandet gjorde båten ytterligare två stopp där vi plockade upp förväntansfulla ö-resenärer som varit ute på egna äventyr. Det fylldes på efter hand, och väl framme i hamnen var vi faktiskt lite mer folk ombord än när vi först lämnade Södra hamnplan på morgonen.
Medan vi rullade in mot kajen, fyllda av ny energi, havsluft, historiska rysningar och prima koffein, kunde vi inte låta bli att titta bakåt mot öarna som försvann i horisonten. Det är egentligen inte själva stuglivet som lockar här ute, utan snarare den totala, oslagbara närheten till havet och den vilda naturen. Att bara få andas den friska luften, höra vågorna slå och vandra längs orörda klapperstensfält gör att man omedelbart längtar tillbaka. Bottenvikens skärgård har så otroligt mycket mer att utforska, och vi har bara skrapat på ytan.
Dagen efter ser vi Bottenviken från andra hållet när vi med bilen rullar neråt i Finland… men det är en annan historia!
