Hur många gånger kan man rulla förbi en skylt längs vägen innan nyfikenheten helt tar över? För oss krävdes det ett antal passerade mil, men under vår bilsemester norrut mot Luleå fattade vi äntligen beslutet. Den färgstarka skylten som pekar mot Anders Åbergs livsverk fick oss att svänga av E4:an – till en plats som väckte minst sagt blandade känslor.
Ärligt talat har jag fortfarande lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Mannaminne. Det är på många sätt en fantastisk och spännande plats, men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att delar av det nästan påminner om en gigantisk lumpsamling. Man inser snabbt att gränsen mellan en genialisk konstnär och en besatt samlare är hårfin.
Men man måste ändå ge konstnären Anders Åberg (1945–2018) och hans fru Barbro all heder för det enorma livsverk de påbörjade här i Häggvik redan 1980. Allt startade egentligen som ett enkelt kafé med en utställningslokal i en skogsbacke, men med visionen om att ”ta världen till Nordingrå” växte platsen snabbt till ett gigantiskt, fullskaligt allkonstverk.
Det är djupt imponerande hur han lyckats väva samman så enormt skilda världar under ett och samma besök. Inom samma område ryms ett tekniskt museum med gamla fordon, spårvagnar och ett Drakenflygplan, samtidigt som man kan kliva rakt in i det gamla bondesamhället med autentiska bostäder och historiska miljöer. Det är en kulturskatt som spretar åt alla håll, men som ändå lyckas beröra och väcka frågor om hur allt i historien faktiskt hänger samman.
En viktig påminnelse: Glöm inte entrén!
Eftersom området är så öppet och vackert integrerat i den omgivande naturen är det faktiskt ganska lätt och mänskligt att av misstag bara strosa in och missa att betala entréavgiften. Men gör inte det! Vuxenbiljetten kostar 180 kr (medan barn upp till 18 år går in gratis), och det är en avgift som det helt klart är värt att betala.
Sedan 2012 ägs och förvaltas nämligen området av en fristående stiftelse. Det är Stiftelsen Mannaminne, med stöd från Kramfors kommun och Region Västernorrland, som ser till att Anders och Barbros livsverk kan underhållas, finnas kvar och leva vidare för framtida besökare. Våra entrépengar är ett direkt bidrag till att denna bitvis sköra kulturskatt kan bevaras.
Stanna längre och upplev mer av Höga Kusten
För den som vill göra ett längre besök och verkligen hinna smälta alla intryck i lugn och ro finns det faktiskt bra övernattningsmöjligheter direkt på området. Du kan antingen boka ett rum på det unika Hotell Mannaminne som är byggt som en kopia av en finländsk stormansgård, eller hyra någon av deras charmiga, enklare stugor för självhushåll.
Att dela upp upplevelsen på två dagar är dessutom helt perfekt om man vill använda Häggvik som språngbräda för att upptäcka mer av det fantastiska världsarvet i närområdet.
Efter att ha insupit den smått överväldigande atmosfären kände vi att det var dags att sträcka på benen och få lite tystnad i skogen. Strax bakom hotellbyggnaderna hittade vi stigen som leder upp mot berget.
Svettiga höjdmeter till Höga Kustens hjärta
Vår plan var en klassisk mini-vandring. Stigen upp till utsiktsplatsen Stortorget är bara runt 500 meter lång, men låt inte den korta distansen lura dig – det är brant, stenigt och rejält pulshöjande hela vägen upp till de 135 metrarna över havet! Det tog oss ungefär tjugo minuter av fokuserat fotarbete och några välbehövliga pauser i skuggan innan skogen äntligen öppnade upp sig.
Väl uppe på toppen glömmer man snabbt de stumma benen. Vyn kallas ibland för Höga Kustens mest avbildade vy, och det är lätt att förstå varför vi fotografer dras hit.
Från klipporna blickar man ut över Häggvik, Gaviksfjärden och Vågsfjärden. Det är en helt makalös panoramavy där man kan se landhöjningens dramatiska geologi spelas upp framför ögonen. Att stå däruppe och tänka på att Vågsfjärden så sent som på 1850-talet var en öppen havsvik – och nu är en helt avsnörd insjö – ger ett fantastiskt tidsperspektiv på naturens krafter.
Helt klart värt en avstickare
Efter att ha fyllt minneskorten i kameran med både vyerna från toppen och detaljerna från museets samlingar vandrade vi ner igen. Vi rullade vidare norrut mot Luleå med en hel del spännande tankar att diskutera i bilen.
Slutsatsen är enkel: Mannaminne är definitivt värt ett stopp. Det kräver en liten avstickare på drygt 10 kilometer från E4:an (man svänger av vid Gallsäter om man kommer söderifrån), men de kilometrarna bjuder på en upplevelse som inte liknar något annat i Sverige. Oavsett om du blir djupt imponerad, lätt förvirrad eller lite av båda, så är det ett perfekt avbrott på resan.
