Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen… och genast blir man påmind om varför man trivs så bra här ute på en trädstam.
Det har dykt upp en ny folksjukdom. Det är jag säker på. Den drabbar en så fort man kliver innanför dörren till ett kök och ställs öga mot öga med dagens livsmedelsindustri. Varför har mänskligheten, med all vår artificiella intelligens, kvantdatorer och rymdforskning, bestämt att frukosten ska förseglas som om den innehöll statshemligheter?
Man står där i morgonrocken och stirrar på en liten vit pil. En liten, oskyldig pil som pekar på ett hörn och liksom viskar: ”Dra här, så blir det trevligt.” Det är ju fällornas fälla. Det är psykologisk krigföring utförd av en ingenjör som aldrig någonsin ätit en macka själv. Man drar. Fliken går av med ett litet hånfullt snärtljud, och helt plötsligt står man där beväpnad med både kökssax, morakniv och ett mindre släggtog för att operera ut ett paket pålägg som om det gällde en hjärttransplantation.
Och samma sak är det med den där veritabla mardrömmen till plastpåse i kassan. Man står där och slickar på fingrarna, gnuggar tummen mot plasten tills skinnet bränner, i ett desperat försök att hitta den mystiska änden som uppenbarligen är osynlig för blotta ögat. När man till slut ger upp och biter hål på skiten känner man sig som en grottmänniska som har förlorat alla illusioner om sin egen intelligens.
Högteknologiskt köksdrama med hacker-känsla
Men just där, i stridens hetta, förvandlas köket till ett högteknologiskt cyberdrama. När man till slut, efter tjugo minuters svettigt bändande med knivspetsen, lyckas tvinga upp den sista svetsfogen på förpackningen… ja, då infinner sig en alldeles unik känsla.
Likt en härdad datahacker som efter timmars kamp har rundat landets hårdaste brandväggar, sitter man där med pulsen i taket och känner sig gränslöst stolt. Man har besegrat systemet! Man har fått dit en ensam, ganska ledsen skiva pålägg på mackan!
Fast när man har torkat svetten ur pannan och landat igen, inser man ju hur absurt det har blivit.
Lugnet på stubben
Så man tar med sig kaffekoppen, kliver ut genom dörren och sätter sig här på stubben i stället.
Här finns det inga pilar som ljuger. Ingen plast som kräver specialverktyg, brandväggar eller svetslåga. Om en tallkotte vill öppna sig i solskenet så gör den alldeles själv, helt utan krångel. Världen blir så oändligt mycket enklare så fort man inser att det är vi som har komplicerat tillvaron. Pålägget må kräva elitkompetens för att nå, men kaffet smakar varmt, stubben står stadigt – och här är det banne mig ingen som sätter upp några digitala spärrar.
Upptäck mer från Cirtap.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.