Från SDHL till PWHL: Den ultimata hösttrenden som formar svensk damhockey

Svensk damhockey befinner sig i en fantastisk utvecklingsfas, driven av ett brinnande engagemang, historiska publikframgångar och en stark framtidsvision. Att se våra svenska stjärnor ta för sig på den internationella scenen och samtidigt vilja inleda säsongen på hemmaplan är ett enormt kvitto på att SDHL håller en oerhört hög klass. Jag unnar verkligen alla som får chansen att ta den – att få spela i PWHL är jättestort och något man ska vara otroligt stolt över. Dessutom vet vi att de här tjejerna är ytterst professionella; de ger alltid allt för det lag de representerar så länge de är på plats, och den biten oroar mig inte alls.

Men i kölvattnet av den nordamerikanska proffsligans framfart har en särskild säsongsrytm växt fram. Inför 2026 års draft valdes hela tio spelare med koppling till SDHL ut av PWHL-klubbar, däribland profiler som Thea Johansson (HV71), Josefin Bouveng (Brynäs IF) och Elisa Holopainen (Frölunda HC). Tack vare att dam-VM har flyttats till november har PWHL-lägren skjutits upp, vilket har öppnat ett unikt fönster där flera av dessa stjärnor inleder hösten i Sverige innan de drar över Atlanten. Det riktar ljuset mot något viktigt: det tomrum man faktiskt lämnar kvar bakom sig när väskorna packas och flytten går under hösten.

En styrka för svensk hockeys dragningskraft

Låt oss börja med det positiva, för det är här vi hittar den sanna energin. Att spelare väljer att spela i SDHL under höstmånaderna visar att ligan fungerar som ett attraktivt och kvalitativt fönster. Det handlar om att hålla igång maskineriet, spela matcher med verklig betydelse och leverera på toppnivå i en konkurrenskraftig miljö.

För klubbarna öppnar det dörrar att knyta till sig spetskompetens som annars kanske hade varit utom räckvidd. Det skapar dynamik, stjärnglans och ett högt sportsligt underhållningsvärde under inledningen av serien. Det bevisar att svensk damhockey är en miljö där världsstjärnor trivs och vill utvecklas.

Klausulerna som livlina – en nödvändig brygga

Det här för oss in på den modell som har blivit vardag: tidsbegränsade korttidskontrakt och inbyggda PWHL-klausuler. För en europeisk klubb kan en sådan lösning vara den avgörande skillnaden mellan att överhuvudtaget få in en absolut världsstjärna och att stå helt tomhänt.

På pappret skapar detta en spännande inledning på säsongen. Men myntet har en baksida som vi behöver belysa: när spelarna lämnar för sina proffsläger i Nordamerika, är det det tomrum som lämnas kvar som blir den stora prövningen. Klubben har förvisso sin planering klar, men att behöva ställa om när en ledande spelare försvinner kräver enormt mycket av organisationen och truppens bredd. Eftersom det i damhockeyn ännu inte finns några etablerade system för internationella övergångsersättningar, får klubben inte heller någon ekonomisk kompensation som kan hjälpa till att väga upp det tappet.

Tio spelare från SDHL draftades i 2026 års PWHL Draft för spel i Nordamerika:

Bakvägen till PWHL: Free agent-camps och ”SDE-modellen”

Alla tar inte dörren via draften. Att åka över på en osajnad camp-inbjudan (Free Agent Invite) har blivit en framgångsväg för flera spelare. Profiler som Akane Shiga (från Luleå till PWHL Detroit) och Sarah Bujold (till New York Sirens) har gått den vägen till fulla kontrakt. Inför hösten testar nu spelare som Linköpings Michelle Löwenhielm, Skellefteås Lotti Odnoga och SDE:s Mathea Fischer lyckan på träningsläger i Nordamerika.

Vägen fungerar dessutom åt båda hållen. Genom den så kallade ”SDE-modellen” har klubbar tagit emot spelare som missat campen, låtit dem dominera i SDHL, för att sedan se dem skriva sena slutspelskontrakt i Nordamerika när den svenska säsongen har rundats av (precis som Sam Cogan och Gabrielle David gjort tidigare). Det visar att SDHL fungerar som en trygg bas och en perfekt språngbräda oavsett vilken väg drömmen tar.

Det här visar att SDHL:s dragningskraft sträcker sig långt bortom de säkra drafthalvorna. Ligan har blivit en trygg hamn för spelare som vill utvecklas, ta revansch eller hålla formen glasklar i väntan på nästa stora chans – vilket i slutändan bara spetsar till vår egen svenska hockeyscen ännu mer.

Vem gynnar det mest, och hur ser helheten ut?

Spelaren: Den som står i centrum och får den unika chansen att maxa sin utveckling, mäta sig med världens bästa och växa både som individ och hockeyspelare.

Proffsligan (PWHL): Partnern som drar nytta av den höga svenska kvaliteten och erbjuder en plattform där sporten kan ta nästa globala kliv.

Den svenska klubbhockeyn: Den starka basen som visar vägen genom att fostra talanger i världsklass, vilket i slutändan sätter svensk damhockey på kartan och skapar inspirerande förebilder.

Utmaningen handlar nu om att vända den här dynamiken från en ensidig uppoffring till ett vinnande samarbete. Hur kan svensk klubbhockey, ligorna och förbunden bygga upp ekonomiska eller sportsliga ersättningsmodeller som gör att föreningar som gör grovjobbet faktiskt får tillbaka resurser för att fortsätta utveckla talanger – utan att spelarens drömmar bromsas?

Det internationella ansvaret – dags för PWHL att bjuda till

Här ligger också kärnan i diskussionen. Det är inte samma sak som att klubbarna i SDHL ska vara den parten som ensam tar smällen för den nordamerikanska expansionen. För att ekosystemet ska hålla på sikt måste den nordamerikanska proffsligan bjuda till lite mera internationellt. Vi behöver se strukturer och avtal som skapar en sundare dynamik och respekt för de europeiska ligorna som faktiskt har format och byggt upp spelarna innan de tar steget över.

Varför det i sista hand ändå gynnar SDHL

Trots alla dessa utmaningar kring struktur, tomrum och uteblivna ersättningar landar jag i en grundläggande positiv slutsats: i sista hand gynnar hela det här fenomenet ändå SDHL och svensk damhockey.

Varför? Jo, för att det sänder en oslagbar signal till hockeyvärlden. När våra svenska serier attraherar spelare av absolut yppersta världsklass, och när unga talanger ser att vägen till toppen går via svensk is, blir SDHL den ultimata plantskolan och kvalitetsstämplade utvecklingsmiljön. Att våra spelare draftas och tar klivet till PWHL visar att vi gör någonting fantastiskt bra i våra klubbar. Det sätter SDHL på den globala kartan och gör vår liga till ett skyltfönster som lockar både partners, media och nästa generationens stjärnor.

Att bygga en stolt produkt som står på egna ben

För att svensk damhockey ska fortsätta sin fantastiska resa mot nya höjder, i takt med att nya seriestrukturer och starkare partnerskap kommer på plats, behöver vi värna om ligans integritet. Genom att kräva ett sundare internationellt samarbete där alla ligor bär sin del av kakan kan vi behålla stjärnglansen utan att tumma på den sportsliga rättvisan.

Lösningen ligger inte i att stänga dörrar för stjärnornas drömmar, utan i att fortsätta höja statusen och bygga en inhemsk produkt som är så stark, stolt och bärkraftig att den står sig i alla väder. Det är så vi förvandlar dagens utmaningar till morgondagens framgångar.

Vad tänker du som läser detta – håller du med om att utmaningarna är värda priset för den dragningskraft SDHL får, eller borde vi sätta fastare gränser? Lämna gärna din syn på det i kommentarerna!