Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Det är ett fascinerande tekniskt mirakel vi har skapat. Ingenjörer har tillbringat årtusenden med att räkna på fysikens lagar, utveckla aktiva motljud och finjustera frekvenser för att helt radera ut världen runtomkring oss. Resultatet? Ett par brusreducerande hörlurar som låter dig sitta mitt i ett kokande pendeltåg och tro att du är ensam i en ombonad katedral av total tystnad.
Låt oss vara ärliga ett ögonblick, för som inbiten tekniknerd måste man ändå kapitulera inför genialiteten. Själva ingenjörskonsten bakom aktiv brusreducering (ANC) är ju inget mindre än ett mästerverk. Att mikrofoner snappar upp det omgivande oljudet, inverterar vågformen i realtid och skapar en motfrekvens som helt släcker ut bullret – det är ren och skär trollkonst i kretskortsform. När man sitter på ett dånande flygplan eller ett skramlande tåg är det en fantastisk uppfinning som skapar ett lugn för skallen.
Men, som med all god teknik, lyckades vi förvandla ett genialiskt verktyg för själslig ro till ett vapen för kollektiv ansvarslöshet i vardagen.
Sätt på dig dem, vrid på den digitala tystnaden och vips så har du avsagt dig allt medborgerligt ansvar. Du behöver inte flytta på dina väskor för att någon ska få sitta. Du behöver inte möta den gamla damens blick när hon undrar om ni är framme vid rätt station. Och du behöver absolut inte bry dig om att hålla upp dörren – för i din lilla ljudbubbla existerar ingen annan än du själv och sommarprataren i dina öron.
Samhällsfenomenet: När alla lever i sitt eget interaktiva spel
Och det stannar ju inte ens på perrongen. Fenomenet har krupit in i bilar, på cykelbanor och mitt i mataffären.
Människor rör sig genom tillvaron som om de vore huvudpersoner i ett interaktivt VR-spel där alla andra bara är dåligt programmerade statister. Man kliver ut i cykelbanan med blicken djupt inborrad i skärmen och lurar fastkilade i öronen, övertygad om att cyklisten som panikbromsar bara är en läskig bugg i spelet.
”Men herregud”, tänker man ibland när man står bakom någon som har stannat tvärt mitt i rulltrappans utgång med luren på max. ”Tror de att de är ensamma i en simulerad verklighet?”
Ja, det är precis det de tror. Vi har skapat en teknik vars främste syfte inte är att leverera bra ljud, utan att fungera som en sköld mot resten av mänskligheten. Ett tekniskt skydd mot att behöva möta en annan människas blick och inse att vi faktiskt delar samma syre.
Folk betalar tusentals kronor för att stänga ute allt levande. Själv sitter jag hellre på stubben och lyssnar på fåglarna, vinden i trädkronorna och skogens eget brus. Det är värt så mycket mer än en artificiell, knäpptyst miljö och en strömmande ljudbok. Naturens egna frekvenser kräver nämligen ingen batteriladdning, och de försöker sällan lura på dig en prenumeration på en krönika.
När ingenjörerna tvingas uppfinna verkligheten igen
Det mest ironiska i kråksången är ju att konsekvenserna av vår totala ljudisolerade isolering nu har blivit så uppenbara att teknikbolagen tvingas backa bandet. Eftersom folk fullständigt har slutat höra omgivningen, experimenteras det nu för fullt med smarta ”passthrough”-lägen och AI-filter som ska släppa igenom vissa utvalda ljud genom lagret av tystnad.
Man har alltså skapat en avancerad spärr mot verkligheten – bara för att nu panikartat programmera in små digitala bakdörrar så att folk inte ska bli överkörda av spårvagnar. Vi betalar dyrt för att stänga av världen, och ännu dyrare för att få en algoritm som avgör vilka sirener och panikskrik som vi faktiskt tillåts höra.
Vilket för oss in på det klassiska problemet för oss som tillhör den gamla skolan. Själv är jag en inbiten ringklocke-entusiast som alltid har trott på det klassiska, trevliga plinget som ett smidigt smörjmedel i vardagstrafiken. Men hur plingar man på någon vars avancerade processor är upptagen med att filtrera bort allt som inte låter som en akut samhällsfara?
En traditionell ringklocka förutsätter ju att mottagaren faktiskt har sina biologiska hörselorgan inkopplade på systemet. I dag är den strategin lika effektiv som att försöka kommunicera med en rymdsond i Andromedagalaxen med en rökkanal.
Strategin behöver alltså uppgraderas. Det räcker inte längre med pling. Vi pratar om att komplettera cykelstyret med blinkande stroboskopljus, lättare elstötar via handtaget eller helt enkelt en mindre drönare som flyger före och projicerar ett stort gult utropstecken i luften framför personens näsa.
Snart sitter vi väl med både VR-glasögon och hörlurar på samma gång, blint navigerande genom tillvaron med en duns in i närmaste elskåp, medan vi undrar varför alla andra är så sjukt i vägen.
Nej, tills teknikindustrin uppfunner en direktkopplad skamvissla som bryter igenom den digitala betongen, får man väl göra som vanligt. Ställa sig ganska nära, titta dem djupt i de livlösa ögonen och vänta på att simulationen laggar tillräckligt mycket för att de ska upptäcka att det faktiskt står en levande människa i vägen.
Tills dess drar jag mig tillbaka till stubben. Där slipper man i alla fall trängas med folk vars hörlurar just nu analyserar om mitt muttrande klassas som ett hot eller bara normalt gnäll.
