Var är de kvinnliga coacherna i svensk damhockey?

När SDHL nyligen presenterade lagens headcoacher inför säsongen var det en slående och ganska talande siffra som dök upp: av alla huvudtränare i ligan var det i princip bara en enda kvinna – Melinda Olsson i Luleå Hockey. Svensk damhockey tar fantastiska jättekliv framåt just nu. Publikrekord slås, intresset bara växer och sportsliga milstolpar avlöser varandra. Det är en otrolig energi kring sporten, och framtiden ser ljus ut med en bredd och ett driv vi aldrig har skådat tidigare. Men när vi tittar upp på tränarbänkarna – och i synnerhet på huvudtränarrollerna – i många av SDHL– och NDHL-klubbarna är det en helt annan verklighet som ekar lite tom. Vart tog de kvinnliga coacherna vägen och hur bygger vi en ännu starkare morgondag för kvinnligt ledarskap även i hockeyn?

Kompetenta ledare, men ett trångt nålsöga

Låt oss slå fast en sak direkt: de manliga coacher som finns i SDHL och NDHL behövs och gör ett otroligt skickligt jobb och har all den kompetens som krävs för sina roller. Elitidrott handlar alltid om att den som är bäst lämpad ska ha jobbet, och kvotering hör inte hemma i toppen. Men det är samtidigt en olycklig obalans när strukturer gör att kompetenta kvinnor sällan ens får chansen att kliva in och konkurrera om de tyngsta posterna.

Klubbverkligheten och tränarkarusellen

Om vi kikar på landets högsta serie, SDHL, är frånvaron påtaglig i de flesta lag. Det är absolut inget fel på de manliga coacher som gör ett strålande jobb, men det vore oerhört värdefullt att få se fler kvinnliga förebilder även på bänken – precis som vi redan gör på isen med spelarna och ute på domarposterna.

Det finns som tur är strålande och modiga undantag! Toppklubben Luleå Hockey visar verkligen att man vågar satsa brett på intern kompetens och kvinnliga ledarkrafter. Där leds laget av Melinda Olsson som huvudtränare och Rosa Lindstedt som assisterande, backade av profiler som Emma Nordin som spelarutvecklare och Maria Omberg som målvaktstränare.

Vi ser det också i klubbar som Brynäs, där den meriterade danska landslagsprofilen Josefine Jakobsen har tillfört viktig kompetens som assisterande tränare, samt med skickliga ledare på tunga positioner som Skellefteås General Manager Ulrika Dahlgren, Brynäs tidigare succé-sportchef Erika Grahm och SDE:s General Manager Helene Åström.

Tar vi steget ner i Nationella Damhockeyligan (NDHL) hittar vi dessutom fina förebilder som Örebro Hockey, där Evelina Husar är huvudtränare och backas upp av Julia Hagnäs som assisterande tränare. Runt om i serierna finns dessutom flera andra kompetenta kvinnliga assisterande tränare som gör ett jättejobb i skuggorna – namn som vi varmt hoppas få se kliva fram och ta rollen som huvudtränare framöver.

Vill man dessutom hitta skickliga kvinnor i andra viktiga specialistroller kring laget, kryllar det av eldsjälar – som i Luleå och SDE där det finns grymma, uppskattade kvinnliga materialförvaltare som är en helt oumbärlig del av maskineriet. Men tittar vi på tränarbänkarna i ligan i stort styrs båsen annars nästan uteslutande av manliga ledarteam.

Min egen reflektion när jag tittar på det här är att det mycket väl hänger ihop med den klassiska ”tränarkarusellen” som präglar stora delar av hockeysverige – den är ju absolut inte unik för damhockeyn, utan fungerar på samma sätt på herrsidan. När tränare byts ut är det nästan undantagsvis samma etablerade namn som cirkulerar mellan klubbarna. När toppklubben Frölunda till exempel skulle ersätta Erika Holst (som klev upp till landslaget) valde man att plocka in en tränare direkt från en konkurrent i stället för att bredda rekryteringen. Min känsla är helt enkelt att klubbar inom eliten sällan vågar satsa på ett nytt, oetablerat namn, vilket gör att tränare som står utanför det invanda nätverket får otroligt svårt att komma in.

De finns där – dags att lyfta in dem i rampljuset

Sanningen är att det inte saknas hockeykunniga kvinnor. De finns absolut i systemet! Men om vi tittar närmare på vart de tar vägen, så fastnar de ofta i andra viktiga roller: som assisterande tränare, fystränare, materialförvaltare, lagledare eller i det fundamentala arbetet med flick- och ungdomslag.

Resursen finns alltså där. Utmaningen handlar om att skapa vägar så att de inte fastnar på en osynlig karriärstege, utan ges samma naturliga förtroende att leda längst fram i båset.

Vision 2030 och den ljusa framtiden

Svenska Ishockeyförbundet har satt upp fantastiska mål i sin strategiska plan Vision 2030 för dam- och flicksatsningen, där ambitionen är att få fler kvinnor att ta och stanna kvar i ledarroller. För utveckling framåt behöver vi bygga starkare strukturer tillsammans:

• Skapa tydligare mentorskaps- och traineeprogram som slussar över rutinerade spelare till tränarbänken.
• Hjälpa fler klubbar att följa goda exempel som Luleå och bredda sina rekryteringsnätverk.
• Förbättra villkoren så att fler kan kombinera en elitsatsning som tränare med livet i övrigt.

Ljusglimten på toppen visar vägen

Tittar vi högst upp i näringskedjan för landslaget ser vi en fantastisk och efterlängtad förändring. Tre Kronor Dam leds av förbundskaptenen Erika Holst, med Pernilla Winberg som assisterande tränare, samt profiler som Erika Grahm som team manager. Det visar att viljan och kompetensen finns i absolut toppklass. Nu gäller det att fler klubbar i SDHL och NDHL hakar på den utvecklingen, bygger hållbara strukturer och ser till att dörren öppnas bredare.

Riskerar vi att hamna i jämlikhetsfällan?

Det räcker inte att bara prata om ”lika förutsättningar” här och nu. Om vi bara tittar på dagens läge glömmer vi lätt bort det historiska arvet – att damer effektivt har hållits undan eller saknat tillgång till de manliga nätverken och elitmiljöerna under decennier. Att då plötsligt kräva exakt lika förutsättningar på en spelplan som har byggts under 50 år av mansdominans riskerar att bli en jämlikhetsfälla. Vill vi verkligen ha en förändring, måste vi aktivt hjälpa till att bygga broar och jämna ut det där historiska gapet, inte bara luta oss tillbaka och låtsas att banan redan är jämn.

Det handlar inte om att riva ner det som är bra, utan om att bygga något ännu starkare och bredare. Om svensk damhockey ska fortsätta växa behöver vi en miljö där vägen till toppen är öppen för de bästa – och där kvinnliga ledare blir en självklar del av svensk hockeys framtid.

Vad anser ni? Hur bygger vi bäst de nya broarna för att få in fler drivna tränare i klubbarna?