Det är ett minst sagt kaxigt påstående, men om man synar vad som faktiskt skiljer svensk damhockey och juniorho Hade missat den delen lite ska jag erkänna men jag fick det till mig, och när man väl börjar syna spelscheman och villkor på djupet klarnar bilden: jag har själv levt i den gamla klychan och säkerligen sagt den för ofta – ”som man tränar, så spelar man” – men sanningen är ju en helt annan:
som man matchas, så spelar man.
När man gräver djupare i det här väcks genast frågan: kan det vara så enkelt att vi har att göra med ett rent systemfel?
Tittar man på spelscheman i dag – från den nystartade storsatsningen U19 Dam Nationell upp till NDHL och SDHL – möts man visserligen av en spännande och positiv utveckling, men matchantalet är fortfarande på tok för lågt jämfört med herrsidan.
Om vi vill bli bäst i världen borde det egentligen vara en ickefråga, men förutsättningarna matchar inte ambitionen. Det blir lite som att försöka ta körkort genom att enbart sitta kvar i teorisalen och plugga trafikmärken. Hur mycket du än läser eller simulerar i bänken så lär du dig inte att köra bil på riktigt förrän du faktiskt kliver ut på gatorna i den livslevande trafiken!
Medan SDHL stannar på 36 grundseriematcher, NDHL på runt 20 och U19 Dam Nationell på 24, ekar kontrasten mot Nordamerika. Där drar tjejerna igång sina säsonger i ett härligt, intensivt tempo som avslöjar en fundamental skillnad i idrottsfilosofi: Här hemma tränar vi oss i form. I Nordamerika spelar man sig i form.
De svenska serierna: Nya strukturer öppnar för framtiden
För att se hur vi tar nästa steg behöver vi titta på siffrorna för de nyligen omarbetade seriestrukturerna:
- SDHL (högsta nivån): 36 omgångar i grundserien (jmf. SHL:s 52 omgångar).
- NDHL (näst högsta nivån): runt 20 grundseriematcher.
- U19 Dam Nationell (högsta juniorserien): 24 omgångar.
Svensk damhockey tar ständigt kliv framåt och bygger en proffsigare vardag. Men för att spelarna ska få ut sin fulla potential gäller det att titta på hur vi balanserar träning med just matchmiljö. En hockeyspelare utvecklas enormt mycket av att få spela täta och utmanande matcher där det står poäng på spel!
Skillnaden i förutsättningar: Titta bara på juniorlag mot juniorlag
Vi känner ju uppenbarligen till vikten av matchandet. När vi pratar om matchvolym går det inte att blunda för det faktum att tjejernas juniorverksamhet i grunden ges betydligt sämre förutsättningar än killarnas. Ställer vi tjejernas högsta juniorserie mot pojkarnas rakt av ser vi att J20 Nationell spelar en grundserie på runt 45–50 matcher och J18 Nationell/Regional landar på 35–40 matcher, medan tjejernas U19 Dam Nationell stannar på blygsamma 24 matcher. Killarna på juniorsidan får alltså spela nästan dubbelt så många matcher.
Den här dynamiken börjar tidigt i hockeysverige. Jämför vi med hur ungdoms- och juniorverksamheten ser ut på andra håll märks en tydlig skillnad:
- Den nordamerikanska modellen: Redan i tidiga tonår spelar tjejer och killar i USA och Kanada ofattbara 60 till 80 matcher per säsong via intensiva serier och helgturneringar. De skolas tidigt i att hantera back-to-back-matcher och tävla sig igenom trötthet.
- Den svenska modellen: En svensk hockeyspelare i junioråldern matchas mer sparsamt, ofta runt 20 till 30 matcher per säsong, med ett starkt fokus på träning i stället för matchtempo.
Filosofin: Att ”träna sig i form” vs. att ”spela sig i form”
Svensk idrottskultur har historiskt präglats av en metodisk syn på utveckling, med rötter i den skandinaviska träningsläran där volym och periodisering är heliga begrepp. Vi bygger fantastiska fystester, mäter laktatvärden och tror att spelarna blir redo för match genom att nötas i en kontrollerad träningsmiljö.
Men vad säger idrottsforskningen? Enligt principen om specificitet är matchen det absolut bästa träningspasset en hockeyspelare kan göra. Pulszoner, snabba riktningsförändringar och den unika mentala anspänningen går i praktiken inte att simulera på en tisdagsträning. Att ”spela sig i form” bygger upp hjärnans och musklernas förmåga att fatta blixtsnabba beslut under maximal stress.
Varför pratar vi då så tyst om detta här hemma? Att arrangera fler matcher kostar pengar och logistik. Om vetenskapen är rörande överens om att det är matcherna som skapar vinnare, men vi avstår av rent organisatoriska skäl, väljer vi att blunda för verkligheten för att den skaver mot budgeten.
Försäsongen: Snålt med matcher innan det smäller
Det här begränsade tänket börjar redan långt innan serierna drar igång. Medan herrlagen radar upp noga utvalda träningsmatcher för att spela ihop lagdelar och skaffa matchpuls, har damerna historiskt sett fått nöja sig med att knapra 4–6 försäsongsmatcher inför en säsong.
Om man ser till vad som faktiskt är rimligt för att en hockeyspelare ska vara matchredo när pucken släpps i premiären, är det en helt otillräcklig volym. För att spela ihop formationer, hitta tajming och bygga den fysiska tåligheten som krävs för att undvika skador när intensiteten skruvas upp till 100 procent, skulle ett mer rimligt antagande ligga på minst 6–8 ordentliga försäsongsmatcher. Men på damsidan snålas det in även här, vilket gör att spelarna tvingas gå in i viktiga seriematcher med alldeles för lite konkurrensdriven is i benen.
Vardagssanningen: När Hockeygymnasiet lämnar talangerna på bänken
Att bristen på matchmiljö är ett reellt problem märks inte minst när man pratar med dem som lever mitt i vardagen. På pappret kan det se ut som att en ung spelare har en fin miljö i en storklubb med både SDHL-lag och juniorlag. Men i praktiken skapas en osund flaskhals.
Hör man sig för med föräldrar till lovande spelare – som till exempel en duktig målvakt som valt att gå på ett hockeygymnasium (HG) kopplat till en svensk storklubb – blir verkligheten snabbt uppenbar. Under en hel hockeysäsong kan en sådan talang få ihop så lite som tio seriematcher i kroppen.
Unga talanger hamnar i ett fullständigt ohållbart limbo. De flyttas upp till A-laget i SDHL där de blir fast som bänkvärmare med minimal istid, eftersom SDHL-lagen helt rätt spelar för att vinna i stunden och därmed satsar på rutin. Samtidigt blockeras de från att spela regelbundet med juniorlaget på grund av ett snävt svenskt regelverk och rigida representationsregler. Resultatet? Spelaren får varken den rutin som krävs i damlaget eller det välbehövliga matchandet i juniorlaget. Det spelar ingen roll hur många timmar de nöter träning om de aldrig får spela när det väl gäller på riktigt.
Konkurrensen: Är det ligans storlek som avgör?
Ibland hör man argumentet att de nordamerikanska ligorna helt enkelt har fler lag och därför kan spela fler matcher. Men det argumentet håller inte. SDHL spelas med 10 lag över 36 omgångar, medan den nordamerikanska proffsligan PWHL startade med färre lag men ändå levererade ett intensivt spelschema. Och tittar vi på herrsidan i Sverige har SHL 14 lag och spelar 52 omgångar, medan J20 Nationell har en grundserie på 45–50 matcher. Att vi har färre matcher på damsidan beror inte på att ligan har för få lag, utan på ett aktivt val av seriestruktur och tradition.
Våra unga spelare hämmas inte heller av att det spelas av skickliga utländska hockeyspelare runtomkring dem i ligan – konkurrensen är av godo. Lösningen är inte att begränsa importerna, utan att utöka antalet matcher så att alla får spela mer och växa in i miljön.
Dags att låna konceptet och växla upp!
När man summerar det hela landar man i den mest brännande frågan: kan det verkligen vara så att allt detta kokar ner till ett systemfel, när vare sig idrottsforskningen, herrsidans upplägg, antalet lag eller ens förbundets egna styrdokument ger matchbristen något som helst stöd?
Tittar man i Svenska Ishockeyförbundets egna strategidokument (som Strategi 2030) pratas det gärna om guld och internationell topplacering, men orden matcher och matchvolym lyser i princip med sin frånvaro. Klyftan mellan höga ambitioner och den faktiska matchmiljön pekar rakt på två obekväma slutsatser:
- Plånboksfrågan: Man är inte villig att satsa samma ekonomiska och logistiska resurser på tjejernas och juniorernas matchmiljö som på herrsidan.
- Den gamla gubbiga klychan: Man har fastnat i synsättet kring ”den ömtåliga tjejen” – ett förlegat tankesätt där tjejerna anses behöva skyddas från ett tätt matchande i stället för att härdas av det.
Svenska Ishockeyförbundet har tagit fantastiska, framåtlutade kliv med U19 dam nationell och den spetsade NHL. Nu har vi ett gyllene tillfälle att ta nästa steg, skaka av oss den gamla träningskulturen och vanorna och sluta behandla damhockeyn med handbromsen i. Om vi vill stänga gapet till världstoppen borde vi inspireras av den nordamerikanska modellen: våga spela mer, öka matchvolymen och lita på att spelare mår som allra bäst av att bygga sin form direkt på isen!
Det är dags att sluta tro att vi enbart kan träna oss till internationell dominans. Det är dags att spela oss dit med glädje och fart!
Vad tänker du kring matchvolymen i svensk damhockey? Behöver vi våga släppa handbromsen och spela mer, eller sitter vi fast i träningskulturen? Lämna gärna en kommentar och tyck till
Jag tror helt klart som du säger att de behövs betydligt mkt fler matcher, de är sjukt att U19D nationell ”bara” spelar 20 matcher…..dessutom med ganska stora trupper…nu är detta nytt så förhoppningsvis får de betydligt fler matcher nästa säsong.