Jag erkänner det direkt – jag var nog lite väl kaxig i mitt senaste inlägg. Men det är ju precis det som är grejen med att röra om i grytan: när man sticker ut hakan så får man faktiskt räkna med svar. Och som det har svarats! Efter mitt inlägg om matchvolym har det rasat in en våg av kloka och sylvassa kommentarer från Hockeysverige. Det har varit en fantastisk blandning av röster som både har hållit med och gett mig helt nya perspektiv – allt tack och lov genomsyrat av en enorm och äkta positivitet kring damhockeyns framtid.
En jättestor eloge och ett varmt tack till alla er som engagerar er. I en vardag som ibland präglas av diskussioner om ekonomi, resekostnader och låneregler är det lätt att stirra sig blind på hindren. Låt oss därför stanna upp, lyfta blicken en aning och titta på det som faktiskt gör att det spirar ett så starkt framtidshopp i hockeysverige just nu.
Det positiva ljuset: Vision 2030 och vindarna i matchandet
För låt oss vara helt ärliga – det blåser fantastiska och friska vindar i svensk damhockey i dag.
- Vision 2030 pekar ut kursen: Förbundets satsning är ett kvitto på att vi sätter sikte rakt mot toppen, och det råder ingen tvekan om att man är absolut på rätt spår för att bygga en proffsigare och starkare grund att stå på.
- Seriestrukturerna tar form: Med storsatsningar som U19 Dam Nationell och en spetsad NDHL har vi fått en struktur som går att bygga vidare på. Som flera har påpekat har det under säsongen varit glädjande många rörliga och givande utbyten mellan SDHL och NDHL.
- Viljan finns i vardagen: Det finns en enorm drivkraft hos eldsjälar, föreningar och tränare som vill framåt, och vi ser unga spelare som kliver fram med en fantastisk potential och ett enormt driv.
Äpplen, päron och konsten att lyfta blicken
Jodå jag blandade friskt i mitt inlägg när jag jämförde mellan herrsidan, den nordamerikanska modellen och våra egna förutsättningar. Som någon klokt och helt rätt påpekade i ett av svaren till mig: du jämför äpplen och päron. Men även om jag inser att vi absolut inte ska kopiera den nordamerikanska modellen eller ta efter herrarna, så behövs de där jämförelserna ibland för att vi ska lyfta blicken från vår normala vardagsbox, titta på helheten på ett nytt sätt och våga sträcka oss mot något större än bara det som ryms inom den egna budgetramen.
Vart hamnar vi i antalet matcher?
En av de allra vanligaste och mest intressanta frågorna jag har fått som svar på mitt inlägg handlar om just slutsiffran: Vart hamnar vi i antalet matcher?
Svaret på den frågan är… helt ärligt har jag inget ett exakt svar eller en bra killgissning. Det finns sannolikt lika många svar som det finns hockeyälskare i landet. Personligen tror jag att fokus kanske inte ska ligga primärt på serierna och dess exakta matchantal. Istället behöver vi rikta in oss på individnivå för juniorerna, och när det gäller seniorerna utgå från nivå och det önskade resultatet klubben har på sitt lag.
Om vi fastnar i att debattera om serierna ska ha ett visst antal omgångar som enhetlig mall riskerar vi att missa kärnproblemet. Om vi i stället skapar en struktur där matchvolymen kan anpassas efter junioren och där talanger tillåts röra sig fritt när serien inte erbjuder tillräckligt med is-tid, då börjar vi bygga något som håller över tid.
Faktum kvarstår: Vad händer med individen?
Oavsett hur jag vrider och vänder på ekonomiska förutsättningar eller liganivåer, så landar jag till slut i den mest grundläggande realiteten av alla – den som rör unga spelaren ute på isen.
Faktum kvarstår: Vi har ett helt gäng lovande juniorer som i dag sitter med exceptionellt lite matchträning på is under en säsong.
När en ung talang riskerar att stå på bara ett par handledsmatcher när säsongen summeras, då har vi ett glapp att överbrygga. Samtidigt vet jag ju att en elitsatsning i dag kräver sin miljö, där träning dagtid i kombination med skola ger helt andra möjligheter att bygga fysik och hållbarhet. Men om det uppstår situationer där spelare hindras av ett stelt regelverk som stoppar lån och spelutbyte, då riskerar den matchträningen att utebli – och då tappar vi den breda toppen på sikt.
Att våga lyfta det som florerar i korridorerna
Det här leder mig till kärnan i varför jag brinner för att vi håller i den här diskussionen. Det finns nämligen en uppenbar fara i att inte våga lyfta de frågor som florerar i korridorer, på läktare och ute i båsen – och det här är i allra hösta grad en het fråga som engagerar.
De fantastiska svar jag har fått på mitt inlägg visar med all önskvärd tydlighet att hockeysverige bryr sig. Svaret ligger inte i att nöja sig med att ”träningskulturen” löser allt, utan i att se till att reglementet runt omkring hänger med så att spelarna faktiskt får den miljö de behöver för att blomma ut.
Det är dags att fortsätta på den inslagna, positiva vägen. Om jag vill att svensk damhockey inte bara ska hänga med, utan leda utvecklingen i enlighet med Vision 2030, måste vi våga prata öppet om det som skaver.
Vad tänker du – hur löser vi bäst flödet för våra unga talanger utan att tappa fart? Fortsätt att tycka till och hålla diskussionen levande, det är så vi gemensamt för svensk hockey framåt!