Med handskar eller med silkesvantar – en banbrytande och ärlig titt på krav på tjejers träning

Det dök upp nyligen på ett spännande möte, en sådan där insikt som först ramlar in i skymundan men som, när man väl tänker efter, blir glasklar: den skillnaden som finns omedvetet i hur vi behandlar tjejer beroende på vilken idrott de utövar. När vi synar de mera traditionellt ”manliga” lagsporterna, som historiskt byggts upp av män och för män, sticker de ut på ett sätt som inte alls är särskilt smickrande för hur vi hanterar krav på tjejers träning.

När unga tjejer kliver in i de verksamheter som historiskt burits upp av tjejer – som exempelvis cheerleading, en lagsport som växer sig stark i Sverige – möts de av en helt annan verklighet. Det är en lagsport som präglas av stenhård fysik, millimeterprecision, akrobatik och en kompromisslös träningskultur. Där ställs det knivskarpa krav på varje individs ansvar gentemot laget, samtidigt som sporten har en kultur som rymmer en bredd och har plats för alla. Det är också värt att stanna upp vid en detalj: det är en värld som till stor del bärs upp av mammor, eldsjälar och kvinnliga ledare som har ett helt annat driv, en annan oräddhet när det gäller att ställa krav och en tydlig vision för vad tjejerna faktiskt klarar av.

Men så fort tjejer rör sig över till de mer traditionella, mansdominerade lagidrotterna på isen eller gräset förändras plötsligt tonen. Då är det som att kraven skruvas ned och skyddsnäten åker fram. Varför behandlas tjejer i dessa lagmiljöer ibland som om de vore gjorda av porslin?

Det är som om det finns en förväntan att unga tjejerna inte klarar av förberedelserna för den tuffa sporten byggd för män, men den är inte byggd för män och tjejerna klarar tidigt av att kraven ställs bara de görs på ett sätt anpassat för individen med glädje i fokus oavsett vem man är och vart drömmen om hockey finns.

Två skilda världar av kravställande

Inom idrotter som cheerleading ifrågasätter sällan någon att träningen gör ont, att återhämtningen är rigorös eller att det krävs en total hängivenhet. Utövarna skolas in i kravbilden tidigt av ledare som vågar ställa krav.

Men när det kommer till tjejers lagsport inom hockeyn är det alltför ofta en annan jargong i kulisserna. Man har hört det så himla många gånger genom åren – efter att ha stått som materialare i både flick- och pojklag under många säsonger: oron för att ”tjejerna tröttnar”, att man inte vågar ha för hård träning, att man inte får belasta för mycket och att man ska vänta med fysen. Det är argument som man i princip aldrig hör när det gäller killarna.

Och det syns i smådetaljerna. När en kille åker i däck, slår sig och grimaserar är ryggmärgsreflexen hos den omgivande vuxenvärlden ofta den välbekanta klappen på axeln: ”Upp igen, bit ihop, det är hockey!”. Men hur ser det ut med en tjej i exakt samma situation? Alltför ofta slås den omedvetna skyddsreflexen på, tonen blir en annan och vi frågar genast om hon vill vila eller ta det lugnt. Med en välmenande ömkan behandlar vi henne plötsligt som om hon vore gjord av porslin.

Låt oss vara helt tydliga med en sak: det här handlar inte om tjejerna, och det handlar inte om onda avsikter. Alla vi som står vid sargen vill ju spelarna absolut väl. Men det är just det som är knepigt – den här välviljan gör ibland att vi sätter på oss silkesvantarna i stället för att ställa krav. Felet ligger i djupt rotade strukturerdär hockeyn förväntas vara för hård mot tjejer, inte hos de spelare som mer än gärna vill satsa, svettas och göra jobbet.

Vart tar utvecklingen vägen efter hockeyskolan?

Upp genom Tre Kronor Hockeyskola (TKH) tycker jag att man gör det fantastiskt bra, vilket vi också ser i statistiken över hur många tjejer som hittar till isen i början. Verksamheten är bred, välkomnande och full av glädje.

Men vad händer sedan, den dagen då gruppen delas upp och de mer traditionella pojk- och flicklagen tar vid? På killars sida är åldersgrupperna och strukturella trappsteg ofta fasta, men bredden och spelarunderlaget gör att man ändå brukar lyckas nivåanpassa och samla dem som vill träna mycket i mer krävande miljöer. På tjejsidan blir det däremot alltför ofta effekten av de låga förväntningarna att vi slentrianmässigt klumpar ihop alla tjejer i en och samma grupp – där totala nybörjare, de med viss erfarenhet och de som vill ge gärnet och satsa fullt ut tvingas samsas på samma is.

Kanske behöver vi ställa oss frågan: behöver vi hitta nya sätt som gör hockeyn mer kravställande även för tjejer på olika nivåer? Det är ju trots allt helt avgörande att alla faktiskt hittar sin plats och får rätt typ av utmaning oavsett nivå. När vi inte erbjuder tjejerna genomtänkta miljöer där man kan utvecklas utifrån sin egen ambition riskerar vi att tappa bort dem som vill satsa som mest.

Är det vi pappor som tränare eller ledare som ställer till det?

Det där är en obekväm men ack så viktig fråga att ställa sig med en kritisk men kärleksfull blick. När vi pappor till döttrar kliver in som tränare eller ledare i de traditionella lagsporterna, tar vi ofta med oss omedvetna strukturer. Av ren och skär välvilja – för att ”det ska vara roligt” och för att vi är livrädda att tjejerna ska tycka att det är för jobbigt – faller vi lättare in i ett överbeskyddande tänk.

Inom idrotter som cheerleading, där mammor och kvinnliga ledare ofta sätter tonen med ett annat driv och en orädd kultur, ser vi prov på hur man bygger starka verksamheter utan de bromsklossarna. Vi tränare, pappor som mammor, behöver rannsaka oss själva och våga släppa taget om silkesvantarna – inte för att vara hårda, utan för att ge tjejerna den respekt de förtjänar som idrottare.

Är det därför vi tappar dem i junioråldern?

Och vad blir då konsekvensen av det här överbeskyddande förhållningssättet? Jo, när tjejerna kommer upp i junioråldern förändras plötsligt villkoren på riktigt. Då möts de av externa tränare med högre krav, en knivskarp verklighet och en förväntan om att man är en skolad hockeyspelare som är fullt förberedd på det tuffare livet runt isen när man ska skolas in mot seniorhockeyn.

När glappet mellan den skyddade ”mysmiljön” de kom ifrån och den kompromisslösa verkligheten blir för stort – är det då konstigt att vi tappar tjejer på vägen? Sanningen är att de i så fall har blivit berövade på den förberedelseskola som killarna tar för given. Det är inte tjejerna som tröttnar på hockeyn; det handlar om att vi behöver vässa strukturerna så att de får rätt verktyg från början.

Innebandyns förebild: Samma förutsättningar från start

Att det går att göra på ett annat sätt bevisas inte minst inom innebandyn. Genom Svensk Innebandy och deras strategiska arbete med strukturerade utvecklingsmodeller har man länge fokuserat på att behandla alla utövare under exakt samma förutsättningar. Det visar att när man tidigt bygger starka, egna tjejmiljöer med samma krav på träning, teknik och taktik, skapas också vinnare som håller hela vägen till landslagstoppen – utan att behöva rida på gamla juniorlagmyter.

Kraven i seniorhockeyn och vägen framåt

Idag ser damernas seniorhockey helt annorlunda ut än för några år sedan. Spelet i både NDHL och SDHL har blivit betydligt snabbare, hårdare och mer fysiskt krävande. Självklart är en miljö som Collegehockey och NCAA i USA en dröm och en fantastisk möjlighet för den som vill och har kapacitet – även om den vägen absolut inte passar alla spelare. Men oavsett om siktet är ställt mot college, spel i SDHL eller att bara prestera på sin egen högsta nivå, så krävs grunden: om inte tjejerna i tidig ålder får verktygen och lär sig att hantera en sund och stöttande kravbild, blir steget upp till vuxenhockeyn onödigt brant. Detta lyfts också fram i Träna sig till guld? Svensk damhockey behöver spelas i form, och betonas i Svenska Ishockeyförbundets riktlinjer för tjej- och damhockey.

Glädje, bredd och utveckling handlar om samma sak

Att bygga verksamheter som förbereder spelarna tidigt och ställa krav på tjejlagen innebär naturligtvis inte att vi ska tumma på att det ska vara roligt, eller att vi ska glömma bort bredden. Tvärtom! Att få utvecklas, utmanas och känna att man växer som idrottare är ju det som skapar den roligaste och mest givande miljön.

I grund och botten handlar det ju om en enkel sak: det är ju ändå hockey de vill spela. Trappan måste få vara tydlig, och vi måste våga behandla alla som hockeyspelare under utveckling – på lika villkor.

Positiva vindar och en ljus framtidstro

Det fina i kråksången är att vi ser en fantastisk förändring, och min framtidstro på damhockeyn är starkare än någonsin! Titta bara på cheerleadingen, fotbollen och innebandyn, som visar hur man bygger starka, krävande och inkluderande kulturer på tjejernas villkor. Den resan visar att det går, och samma positiva skifte håller på att forma framtidens hockey.

Att ställa krav är att visa respekt

Nu kanske jag målar lite grovt med penseln ibland – och missförstå mig rätt, alla vill ju damhockeyn väl och lägger ner ett enormt hjärta i sitt ideella arbete. Men så länge det finns den minsta tillstymmelse till de här omedvetna, förlegade förväntningarna kvar i väggarna, så har vi ett jobb att fortsätta med ett leende på läppen och framtidstro i bröstet. Vi måste mangrant lyfta upp det till ytan och skina ljus på det, tills den dagen det är helt borta.

Den verkliga jämställdheten inom idrotten handlar inte om att titta på vad som är ”lika”, utan om att ge spelare samma förutsättningar från start. Vi måste våga lära tjejerna i lagsporterna tidigt vad som krävs och bygga miljöer där de utvecklas tillsammans.

Att ställa samma skoningslösa krav på fysik, närkampsspel, träningskultur och taktiskt ansvar är den verkliga jämställdhetens ultimata tecken på respekt. Om vi menar allvar med tjejers idrottande måste vi sluta titta på dem genom silkesvantar – och i stället ge dem samma tidiga skola, samma kravbild och samma fantastiska förutsättningar att bli så bra som de bara kan.