Först och främst: stort tack för alla engagerade kommentarer och tankar! Det är i de här diskussionerna, med högt i tak och öppen dialog, som vi tar debatten framåt på riktigt.
När vi pratar om det som händer ute på isen vet jag att många redan har full koll. Väl ute på isen är man hockeyspelare, och där ska man också respekteras och behandlas därefter på lika villkor. Men idrottsforskningen och det moderna jämställdhetsarbetet visar på något oerhört viktigt, vi missar en stor del av helheten om vi tror att den sportsliga utvecklingen enbart styrs av timmar på isen eller övningar i gymmet. Det är i stället när vi ser till hela miljön – där ett jämställt språk, trygghet och likvärdiga förutsättningar vid sidan av rinken är en självklar del av det sportsliga bygget – som den verkliga växtkraften uppstår.
Tittar man närmare på den fantastiska utveckling som damhockeyn genomgår i dag – där skridskoåkning, passningshastighet och spelförståelse tar jättekliv framåt – så är den direkt ett kvitto på att kulturen, vardagsstrukturen och tryggheten utanför har flyttat fram positionerna. Vi ser fantastiska resultat hos både juniorer och seniorer i våra landslag.
Det här är ju egentligen inget nytt under solen. Inom till exempel NHL insåg man för länge sedan att en hockeyspelare inte är en maskin som enbart presterar på beställning. För att få ut max på isen krävs att hela apparaten runtomkring fungerar – från trygga sociala ramverk och ordning i organisationen till ett modernt och jämställt förhållningssätt. När proffsligorna började investera i spelarnas helhetsmiljö såg man också direkt hur det lyfte prestationerna. Samma elitidrottslogik gäller naturligtvis i högsta grad även för damhockeyn: ett systematiskt jämställdhetsarbete är helt enkelt den grundläggande motorn som driver den sportsliga utvecklingen framåt.
Svensk hockey har absolut ingen brist på kompetens när det gäller att utveckla skickliga spelare. Men det jag vill lyfta fram är den bredare förståelsen – vikten av de ledare och krafter som inser att utveckla damhockey är så mycket mer än det som händer på isen, och som vågar ge sporten den lilla stöten hit och dit som behövs för att hjälpa den åt rätt håll.
När spelare ges tillgång till likvärdiga ramverk, medicinsk support och en trygg vardag utan att slitas sönder av oundvikligt dubbelarbete, då följer kvaliteten och tempot med på köpet. Jämställdheten är helt enkelt motorn.
Från namnbyte till handling – och en fjäder i hatten
När Svenska Ishockeyförbundet tog det historiska beslutet att uppdatera namnen till Tre Kronor Dam och Tre Kronor Herr handlade det om så mycket mer än en visuell förändring på en tröja. Det var en markering om att ett jämställt språk är precis lika viktigt som handlingar och strukturer; orden sätter spelreglerna för hur vi värderar sporten. Det var ett tydligt avstamp i den bredare färdplanen genom Vision 2030, där målet bland annat är att bryta upp gamla inhägnade, manliga normer. Självklart lever det älskade och inarbetade smeknamnet Damkronorna kvar som ett varmt tillägg i folkmun och bland supportrar på läktaren – precis som det ska vara. Men i officiella sammanhang är det det formella namnet som gäller.
Och här ska förbundet ha en riktig fjäder i hatten. De tog sitt ansvar och ändrade direkt i sina egna officiella statistiksystem på stats.swehockey.se – ett kvitto på att man menar allvar och att ord och handling hänger ihop. Det märks inte minst i hur man nu själva aktivt lyfter och bevakar dameventen, som under landslagssamlingarna och Lidl Hockey Games i Södertälje där engagemanget och inramningen visade att man menar allvar. När förbundet på det sättet visar vägen, rensar i systemen och sätter strålkastarljuset på verksamheten, sänder det en glasklar signal till både medier och föreningar.
Att bygga med övertygelse
När vi rensar bort de osynliga förminskningarna vid sargkanten och när vi slutar acceptera att tjejers idrottande behandlas som ett andraspår, så bygger vi de strukturella musklerna. Den sportsliga framgången i svensk damhockey kommer inte trots att vi pratar om förutsättningar och jämställdhet. Den kommer för att vi äntligen börjar behandla sporten med den respekt den förtjänar.
Att däremot luta sig tillbaka och hävda att man ”redan har gjort massor” för flera år sedan håller inte. Verkligheten ser helt enkelt inte ut som den gjorde för fem år sedan – det går fort nu, och i takt med det måste också jämställdhetsarbetet och strukturerna utvecklas. Att förminska de nya behoven och vifta bort dem som ”onödiga” gynnar inte svensk damhockey på ett enda sätt; det riskerar tvärtom att stoppa upp den sportsliga utvecklingen.
Utvecklingen går framåt, och vi behöver bara fortsätta ge den de där välbehövliga stötarna åt rätt håll genom att våga lyfta frågorna, prata om dem och titta närmare på hur våra vardagliga vanor och strukturer faktiskt ser ut.
Förändringen sker inte i ett avlägset konferensrum. Den börjar när vi vågar stanna upp, sätter ord på det vi ser i vardagen och håller det positiva, framåtlutade samtalet igång.