Jakten på ögonblicken mellan stadens brus, idrottsarenans intensitet och naturens lugn
Kameran har följt mig genom stora delar av livet.
Jag har fotograferat sport där allt handlar om tajming. Om att fånga den där bråkdelen av en sekund som berättar hela historien. Jublet efter ett mål, glädjen hos vinnaren, besvikelsen hos den som var så nära eller den avgörande tackling som förändrar hela matchbilden. Inom sportfotografering lär man sig snabbt att vara närvarande. Att se händelsen innan den sker. Att vara beredd när ögonblicket kommer.
Jag har också tillbringat många timmar med streetfotografering, där människor, möten och vardagens små berättelser ständigt passerar framför objektivet. Där handlar det mindre om sekunder och mer om att se det som andra kanske missar. Ett uttryck, en rörelse eller ett möte mellan människor som bara existerar under ett kort ögonblick innan livet går vidare.
Men sedan vandringen gjorde sitt intåg i mitt liv har en ny fråga börjat ta form.
Vad händer med fotografen när gatorna byts ut mot skogsstigar?
Jag har tidigare skrivit att jag nog aldrig kommer att bli någon riktig naturfotograf. Jag beundrar dem som fångar dimhöljda myrar i gryningsljuset, storslagna landskap eller det perfekta ögonblicket när ett djur visar sig framför kameran. Men jag har också insett att det egentligen inte är där mitt fotografiska intresse ligger. Det är inte de perfekta naturbilderna som får mitt hjärta att slå lite snabbare. Det är ögonblicken.
När min fru och jag ger oss ut på våra vandringar får kameran ofta stanna hemma. Ändå märker jag att jag fotograferar hela tiden – fast med blicken. Jag ser ryggsäcken som lutar sig mot en gammal tall. Jag ser kängorna som fått sin välförtjänta vila efter några kilometers vandring. Jag ser kaffemuggen av borstat stål som fångar morgonljuset. Jag ser paret som möts med ett leende längs leden och handen som pekar ut över en stilla sjö.
Och då börjar jag fundera på om jag kanske har letat efter fel motiv.
För kanske är det inte naturen jag egentligen vill fotografera. Kanske är det upplevelsen av naturen.
När sport, street och vandring möts
Streetfotografering handlar i grunden om att observera livet som det händer. Om att upptäcka berättelserna i det vardagliga och fånga ögonblick som annars riskerar att passera obemärkta. När jag tänker efter kanske skogen och staden inte är så olika som jag först trodde. Skillnaden är bara att tempot är långsammare.
I staden kommer motiven gående emot dig. Människor korsar gator, möts på torg och försvinner lika snabbt som de dök upp. I skogen får man vänta lite längre. Men berättelserna finns där också.
För när jag tänker efter är det sällan de storslagna vyerna som får mig att stanna upp. Det är detaljerna och spåren av människor. Kaffemuggen som står framme vid ett vindskydd. De leriga kängorna som vittnar om många kilometer på leden. Handen som sträcker sig efter en termos. Skrattet som bryter tystnaden vid en rastplats eller det äldre paret som går hand i hand längs en skogsstig.
Det är sådana motiv som fångar mitt intresse. Precis som på stadens gator handlar det om människor, relationer och små händelser som kanske inte betyder mycket för någon annan men som berättar en historia för den som stannar upp och ser dem.
Det finns också en annan koppling som jag har börjat tänka allt mer på.
Inom sportfotografering handlar mycket om tålamod och förflyttning. Man lär sig snabbt att det inte alltid räcker att stå kvar där man råkar befinna sig. Ofta behöver man flytta sig några meter, byta vinkel eller våga lämna en position som känns trygg för att få den där bilden som verkligen berättar något. Samtidigt finns alltid risken att man missar något. Det ögonblick man väntat på kanske inträffar precis där man nyss stod.
Det är egentligen en ständig balans mellan tålamod och nyfikenhet. Mellan att stanna kvar och att gå vidare. Mellan att nöja sig med det man ser och att söka efter något ännu bättre.
Ju mer jag vandrar desto mer inser jag att samma sak gäller ute på lederna. Ibland kan den bästa bilden finnas precis runt nästa krök. Kanske krävs det att man lämnar huvudstigen och tar en liten avstickare. Kanske behöver man gå ner mot stranden istället för att fortsätta rakt fram. Kanske finns motivet bakom ryggen när man egentligen är på väg åt andra hållet.
Men precis som inom sportfotografin innebär varje val också en risk. Om jag stannar för att fotografera ett intressant motiv kanske jag missar ljuset som faller över nästa glänta några minuter senare. Om jag fortsätter framåt kanske jag lämnar dagens bästa bild bakom mig.
Det fascinerar mig.
För i slutändan handlar inte fotografering om att fånga allt. Det handlar om att välja vilka ögonblick man ska ge sin uppmärksamhet. Kanske är det därför sportfotografi, streetfotografi och vandring känns mer besläktade än man först kan tro. Alla tre handlar om att vara närvarande nog för att se när något händer, men också modig nog att förflytta sig när man tror att nästa ögonblick väntar någon annanstans.
Att fotografera känslan istället för platsen
Det är kanske därför vandringen och fotograferingen börjar kännas som två sidor av samma mynt. Båda handlar om att sakta ner. Båda handlar om att observera. Båda handlar om att vara närvarande i stunden.
Många går ut i naturen för att komma bort från allt. Jag tror att jag går ut för att komma närmare. Närmare samtalen. Närmare tankarna. Närmare det som annars försvinner i vardagens tempo. Närmare de små detaljerna som så lätt missas när livet går för fort.
Ju mer jag vandrar, desto mer inser jag att fotografering kanske inte handlar om att hitta spektakulära motiv. Kanske handlar det om att lära sig se det som redan finns framför oss. Det som alltid har funnits där men som vi ofta går förbi utan att uppmärksamma.
På sätt och vis känner jag igen känslan från när jag började vandra. Jag hade ingen aning om vilka leder jag skulle uppskatta mest eller vad det egentligen var som lockade mig ut. Jag visste bara att jag trivdes där. Nu känner jag samma nyfikenhet inför fotograferingen. Jag behöver inte ha alla svar. Det räcker att vara nybörjare igen och låta upptäckarglädjen få visa vägen.
Kanske kommer jag att upptäcka att streetfotografering hör hemma i staden och att naturfotografering är något helt annat.
Eller så kommer jag att hitta ett eget sätt att fotografera någonstans däremellan. Ett sätt att dokumentera upplevelsen snarare än platsen. Ett sätt att fånga känslan snarare än motivet. Ett sätt att berätta om vandringen utan att egentligen fotografera naturen.
Jag vet faktiskt inte.
Men det är också det som gör det spännande.
Jag vet fortfarande inte om man kan streetfotografera i skogen, men jag tänker ta reda på det längs nästa vandring.
Vart det leder återstår att se.
Just nu pågår fältstudier. Fotografen har gått vilse någonstans mellan streetfoto och friluftsliv.
Kanske handlar fotografering inte om att bevara hur en plats såg ut, utan om att hjälpa oss minnas hur det kändes att vara där.
