Om konsten att förvandla affären till ett rymdskepp och tycka synd om de stackars själarna på den mörka sidan.
Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Men hör och häpna, den här gången vände jag faktiskt med ett leende på läpparna. Numera använder jag självskanningen konstant. Det är min fasta rutin. Varje gång jag går in i butiken styr jag stegen direkt mot väggen med de digitala apparaterna. Jag kan faktiskt inte förstå hur folk fortfarande orkar köa i de vanliga kassorna.
När man plockar upp den där lilla skannern händer det nämligen något med en gubbe. Den ser ut som en sämre rymdpistol från tidiga avsnitt av Star Trek, och plötsligt slungas man tillbaka till när man var grabb och satt i en biosalong för att se Star Wars för allra första gången. Man var helt tagen av lasersvärd, blinkande paneler och futuristiska vapen.
Och vet ni vad? Varje gång jag handlar står jag där i butiken och lever min pojkdröm.
När jag lyfter skannern känner jag mig inte alls som en gubbe som ska köpa laktosfri yoghurt. Jag är Luke Skywalker. Jag siktar på en rågknäcke, trycker av, och maskinen säger PIIP samtidigt som en röd laserstråle skjuter ut över paketet. Det är ren magi. Jag letar efter streckkoder med samma intensitet som om jag letade efter svagheter på Dödsstjärnan. ”Där är den!” tänker jag, siktar mot kaffepaketet och trycker av. Träff!
Det är ett herrans flyt i min inre rymdfilm ända fram till slutskärmen. Då blinkar det till. ”Avstämning. Vänligen vänta på personal.”
I en sekund hinner den griniga gubben i mig vakna, men sen inser jag att det bara är handlingen som tätnar. Killen från mejeridisken som kommer gående för att kontrollera mina varor är ju i själva verket Han Solo, och han har kommit för att inspektera mitt rymdskepp. Han gräver rutinerat runt i min perfekt packade kasse, räknar konserverna och kollar så att jag inte har gömt någon illegal rymdsnubbe under hushållspappret.
När han trycker på sin lilla huvudnyckel och maskinen piper grönt, nickar jag hemlighetsfullt mot honom. Kraften är med mig idag. Jag har godkänts av rebellalliansen.
Innan jag packar ner det sista och går, kastar jag en blick bort mot den vanliga kassakön som sträcker sig långt bak i butiken. Där står de. Människorna som ännu inte har sett ljuset. De står tysta, tålmodiga och muttrande på den mörka sidan, fastlåsta vid rullbandet medan tiden rinner iväg. Jag tycker nästan synd om dem. De har missat hela äventyret.
Det bästa med det här moderna rymdlivet är ju att man kan fortsätta sitt uppdrag på fler ställen. Livsmedelsbranschen har ju kört igång ett rejält breddinförande av de här bärbara apparaterna, så det spelar ingen roll vilken matbutik man kliver in i numera – nästan överallt får man en rymdpistol direkt i näven när man går genom entrén. Det har gått så långt att jag nästan blir besviken om jag hamnar i en butik som bara har vanliga fasta kassor vid utgången. Jag vill ju gå runt och skjuta ner min laktosfria yoghurt med en röd ljusstråle längs gångarna. Det är bara att tacka och ta emot; handelslandskapet har förvandlats till en enda stor intergalaktisk lekplats för oss gubbar som vägrar växa upp.
Man kan säga vad man vill om teknikens utveckling, och visst gör jag butikens jobb helt gratis. Men så länge jag får gå runt och leka rymdhjälte med en laserpistol bland falukorvarna tänker jag faktiskt inte klaga. Det är den billigaste biobiljetten jag köpt på decennier.
”Man blir inte äldre än man gör sig. Vissa ser en stressig matbutik – jag ser ett galaktiskt äventyr där minsta kaffepaket kan bekämpas med en laserstråle.”
