Om den moderna tidens akututryckningar, iskall mat och varför ingenting slår känslan av att bränna gommen på riktig smält ost.
Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Eller ja, jag fick snarare kasta mij upp på trottoarkanten för att inte bli överkörd av en liten vit personbil som kom flygande i hundra knyck runt hörnet. På taket hade den en lysande låda. Det var ingen taxi, och det var definitivt inte polisen. Det var en modern matleverans. Vi ska ju rädda planeten i det här samhället, men när hungern slår till upphör uppenbarligen alla miljömål att gälla. Idag levereras det ju mat på bred front dygnet runt – till frukost, lunch och nattamat – och då är det tydligen helt okej att logistiken bygger på fossilbovar som spyr ut blårök och har fler bucklor än en plåtbrevlåda vid vägkanten efter en lördagskväll med busiga tonåringar.
Själv är jag som bekant absolut ingen teknikmotståndare. Jag har apparna i telefonen, jag kör elbil och jag låter roboten Hicke klippa gräsmattan. Så till slut föll jag faktiskt till föga och testade en sån där hemleverans av mat en kväll. Man måste ju prova innan man dömer.
Men jisses, vilket fiasko. För det första tog det mycket längre tid än om jag bara hade satt mig i min tysta elbil, rullat ner till pizzerian och ätit på plats eller tagit med mig maten hem själv. För det andra blev det självfallet helt fel i beställningen. Och om jag säger att maten var ljummen när den väl landade på köksbordet så tar jag i från tårna.
Det är här den stora ironien uppenbarar sig. Dagens unga generation kan starta smärre uppror och skriva spaltmeter i tidningen om skolmaten råkar vara det minsta oinspirerad eller hålla fel temperatur. Då är det kris i folkhemmet. Men att betala dyra pengar för att få hem en iskall hamburgare med helt fel tillbehör i en svampig papperspåse från en bucklig skrotbil – nej, det är tydligen helt i sin ordning. Då tuggar man tyst i sig eländet utan att blinka. Jag får inte ihop logiken.
Det är därför jag har så djupt, djupt svårt att begripa hur de här bilarna tillåts förvandla stadsbilden till en akututryckning. Det verkar ha instiftats en helt ny paragraf i trafikförordningen som säger: ”Om du har en hamburgare i baksätet upphör alla existerande lagar att gälla.”
De här förarna kör som om det handlade om ett akut hjärtstopp, när det i själva verket handlar om att en tonåring tre gator bort har drabbats av akut fredagsmys. De kastar sig mellan filerna, struntar i högerregeln och verkar se varje cirkulationsplats som en personlig utmaning i att hålla farten uppe.
Och parkeringen ska vi inte bara tala om. Varningsblinkers har blivit en universell magisk knapp som ger dig rätt att parkera precis var som helst. Mitt på övergångsstället? Slå på varningsblinkers, rullen ska ut! Blockera hela infarten till bussen eller på trottoaren? Varningsblinkers, cheeseburgaren väntar inte! De ställer sig på tvären mitt i gatan, lämnar dörren öppen och springer iväg som om de vore med i en actionfilm.
Man kan ju undra om den här generationen överhuvudtaget har ätit en riktig pizza? Har de någonsin fått in en platta direkt från ugnen – rykande het, bubblande och så där underbart eldig så att man bränner sig på osten i gommen vid första tuggan? Det är ju en helt annan värld! Det är så kolsyran i pizzaläsken nästan gör ont i halsen för att maten är så het. Att sitta hemma i soffan och tugga på en svampig, iskall deg som har åkt rally genom halva stan i en plastlåda går ju inte ens att jämföra.
Jag har faktiskt väldigt svårt att tro att det här systemet kommer att fungera i längden. Man kan inte bygga en hel bransch på att hundratals förare ska leka ambulans med kalla och sladdriga pommes frites i bagageluckan.
Så jag tog saken i egna händer. Man måste ju ligga i framkant och utnyttja de moderniteter som faktiskt fungerar. Numera huserar jag därför en alldeles egen, toppmodern pizzaugn uppvärmd med ved från skogen och på säkert avstånd precis bredvid min stubbe. Den kommer upp i över fyrahundra grader på ett kick. När jag blir sugen på fredagsmys slår jag igång den, bakar ut degen och skickar in den i elden. Några minuter senare har jag en rykande het, napolitansk historia med bubblande ost framför mig – helt utan felbeställningar, kalla kartonger eller trafikfarliga utryckningar.
Här ute på stubben är det absolut parkeringsförbud för matleveranser, men min egen ugn levererar i världsklass. Och bäst av allt? Jag bränner gommen varje gång, precis som det ska vara.
”Det finns två sorters människor idag: De som riskerar livet på sina medmänniskor för att få en iskall pizza levererad i en bucklig gammal skrotbil, och vi som har appen i gång, elbilen på laddning och en egen rykande het pizzaugn redo bredvid stubben.”
