Om de gröna farorna på trottoarerna, rullande plockepinn och varför en gubbe måste hålla hårt i sina principer.
Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Den här gången fick jag kasta mig i diket. Jag var ute på en helt vanlig, laglydig promenad när det plötsligt svischade förbi en elsparkcykel i tjugo knyck. Ljudlös som en rymdsond.
De där maskinerna dräller ju överallt numera. De ligger slängda som ett gigantiskt plockepinn över trottoarer, cykelbanor och i värsta fall mitt i folks syrenhäckar. Det är lätt att stå här på stubben och muttra om att ungdomarna har blivit för lata för att använda sina egna ben. Min första instinkt är naturligtvis att kräva ett totalförbud och skriva en arg insändare till lokaltidningen.
Men om jag ska vara helt ärlig med er, så handlar min totalvägran inte om irritation. Den handlar om ren och skär självbevarelsedrift.
Sanningen är den att jag vägrar sätta min fot på en elskoter eftersom jag med hundra procents säkerhet vet vad som skulle hända – jag skulle älska det.
Och hur i hela friden skulle det se ut?
Tänk er synen. En fullvuxen, stadig gubbe som swishar fram längs Storgatan på en liten eldriven platta. Säkerheten först, så jag skulle naturligtvis ha min gamla hederliga, stenhårda cykelhjälm fastspänd under hakan. Där skulle jag komma rullande, med båda händerna krampaktigt parkerade på styret, hjälmen stadigt på svaj, ett brett, fånigt leende över hela ansiktet och vind i det lilla hår som sticker ut under kanten. Jag skulle antagligen börja swisha förbi mina egna grannar och ropa ”titta här då!” medan jag tar kurvorna i en våghalsig lutning.
Innan veckan var slut skulle jag väl ha laddat ner tre olika appar, börjat färgmatcha min hjälm med skoterns logga och glömt bort hur man promenerar överhuvudtaget. Min inre Luke Skywalker från ICA-butiken skulle ta över helt och hållet. Jag skulle börja se varje trottoarkant som en ramp på Dödsstjärnan, med hjälmen som min trogna pilotutrustning.
Det går bara inte. En gubbe har principer att hålla på. Vår uppgift i samhällskroppen är att stå på behörigt avstånd, skaka på huvudet och muttra om ”dagens ungdom”. Om vi också börjar rulla runt på eldrivna leksaker, faller ju hela systemet ihop. Vem ska då stå för det sunda förnuftet?
Så nej. Jag fortsätter att gå. Jag fortsätter att lyfta undan de som ligger slängda på fel ställen och jag fortsätter att se arg ut när de kör förbi. Men djupt, djupt där inne vet jag. Om jag väl kliver upp på den där plattan, knäpper hjälmen och trycker ner gasen med tummen… då kliver jag aldrig av igen.
”Det krävs en stark karaktär för att motstå frestelsen av tjugo kilometer i timmen på en eldriven bräda. Jag räddar inte planeten, jag räddar min sista gnutta värdighet – även om jag hade varit bäst i stan på att bära upp en cykelhjälm i farten.”
