Ett missat grotthem, dimmiga toppvyer och ett lätt sommarregn – men när solen väl sprack upp över det mäktiga kalkbrottet blev äventyret längs den 13 kilometer långa leden helt perfekt.
Det sägs att Carl von Linné en gång kallade Kinnekulle för ”en plats ibland de märkvärdigaste i riket”. Efter att ha snörat på mig kängorna för att ta mig an den drygt 13 kilometer långa Kinnekulle rundslinga kan jag bara skriva under på hans ord – även om vårt äventyr bjöd på en hel del klassiskt, svenskt vandringsväder.
Ett lätt regn började falla från himmelen just som vi startade. Det gav visserligen upp i ungefär 30 minuter mitt under turen, men i övrigt gick dagen helt i regnets tecken. Men vet ni vad? Det gjorde absolut ingenting, för det gråa vädret gav landskapet en alldeles egen, mystisk karaktär.
Den förtrollade oasen i Munkängarna
Nu i slutet av juli kliver man i början av vandringen rakt in i den förtrollade skogen i Munkängarnas naturreservat. Det är en helt fantastisk oas som dagen till ära doftade intensivt av ramslök. Hela marken och backarna var helt täckta av den goda växten men lite, vars smak påminner om något mitt emellan lök och vitlök. Här inne i reservatet råder det dock plockförbud, så vi fick nöja oss med att bara njuta av den magiska synen och doften med sinnena.
Ett första möte med jordens historia
Direkt efter att vi lämnat Munkängarnas grönska stötte vi på det mäktiga Stora Stenbrottet, i folkmun ofta kallat ”Grand Canyon i miniatyr”. Att vandra förbi här ger en direkt koppling till jordens uråldriga historia. Det är ett 40 meter djupt sår i naturen som blottar lager efter lager av rödaktig ortocerkalksten. Stenlagren sträcker sig hela 400 miljoner år tillbaka i tiden, till en era då Sverige var ett tropiskt hav fullt av bläckfiskar och uråldriga kräftdjur.
Mellan 1892 och 1979 pågick en bullrig storindustri här då man bröt hela 25 miljoner ton kalksten till cementproduktion. Idag har industriljuden ersatts av ett magiskt lugn, och den lilla fiskesjön på botten anlades faktiskt med flit efter nedläggningen för att se till att grundvattenströmmarna till Munkängarna inte skulle skäras av.
Efter den första titten på brottet ledde rundslingan oss vidare uppför berget. Vissa skatter sparade vi dock till nästa gång – Lasses grotta lyckades vi nämligen missa under turen, vilket bara ger oss en perfekt anledning att komma tillbaka.
Toppbestigning i täta moln
Vandringen fortsatte uppåt mot Kinnekulles högsta punkt, Högkullen. Hela rundslingan bjuder på en total stigning på runt 310 meter, och uppförsbackarna gav oss riktigt bra motion. Väl uppe på toppen stötte vi på det 19 meter höga Kinnekulle Utsiktstorn från 1892. Denna dag blev det dock bom där uppe – molnen stod så lågt och tätt att den annars så berömda och milsvida utsikten över Vänern var helt borta.
Men bristen på sikt gav istället plats för eftertanke, särskilt när vi gick fram till det känslosamma Flygmonumentet som står alldeles intill tornet. Monumentet restes 1945 till minne av en tragisk flygolycka natten till den 29 augusti 1944. I tät dimma och hårt oväder flög ett brittiskt passagerarflygplan, fyllt med unga norska frihetskämpar på väg till Skottland, rakt in i bergets topp och missade utsiktstornet med bara en hårsmån. Elva av de femton ombordvarande omkom. Konstruktionen är fylld av symbolik där antalet pelarstenar, takstenar och hörnstolpar representerar de passagerare, omkomna och överlevande som var med den där ödesdigra natten. Att stå där i de låga molnen gav en nästan sakral och mäktig känsla av historiens vingslag.
Solsken och stormkök vid kalkbrottet
Men skam den som ger sig! Lagom till att vi var på väg hemåt och återigen passerade det spektakulära kalkbrottet hände det som vi knappt hade vågat hoppas på. Vi hade ungefär två kilometer kvar av hela vandringen när himmelen plötsligt sprack upp och solen äntligen visade sig.
De monumentala stenväggarna och den spegelblanka sjön badade nu i solljus och erbjöd den absolut perfekta platsen för vår lunch. Att få sätta upp stormköket under detta efterlängtade uppehåll, höra gasen susa och njuta av maten i varma solstrålar efter timmar av regn var fantastiskt. Som grädde på moset avslutade vi lunchen med en god espresso – vår alldeles egna, obligatoriska vandringslyx ute i det fria. Det var den absolut bästa avslutningen på dagen.
Kinnekulle levererade en dag fylld av fysisk utmaning, kontraster, industrihistoria och fantastisk natur. Nu återstår bara att torka kängorna och planera nästa tur för Vandraren!
In every walk with nature one receives far more than he seeks.
– John Muir
Har du vandrat på Kinnekulle i regnväder, eller har du lyckats pricka in den klara utsikten från toppen? Lämna gärna en kommentar och berätta!
