Spelarutveckling svensk damhockey: Nyckeln till vår gemensamma framtid

När jag nyligen ställde frågan om killmiljön alltid är den bästa vägen till framgång, märkte jag direkt vilket fantastiskt engagemang det finns för svensk damhockey! Det finns en stark, historisk tradition av att tjejer utvecklar sin snabbhet och tuffhet genom att träna med killar – en väg som bevisligen har formats och burit fram många av våra absolut största stjärnor genom åren. Det är ett spår som fungerar utmärkt för många. Samtidigt ser vi nu en otroligt spännande utveckling växa fram parallellt: renodlade tjejmiljöer som erbjuder en minst lika stark plattform för tillväxt. Det handlar inte om att ställa det ena mot det andra, utan om att välkomna att vår sport växer så det knakar. För att lyckas fullt ut behöver vi helt enkelt en långsiktigt hållbar spelarutveckling inom svensk damhockey som öppnar upp fler starka vägar framåt.

Det handlar om bredden – inte om att ta bort valmöjligheter

Låt oss göra en sak helt klar: det handlar inte om enskilda tjejers upplevelser eller att peka ut vad som är rätt eller fel för individen. Det finns tjejer som stormtrivs, tar för sig och som absolut ska träna med grabbar om de själva vill. Det är fantastiskt! Det enda jag hävdar är att killmiljön inte längre ska behöva vara den givna normen för alla.

Det är faktiskt precis samma sak med min syn på NCAA-college i USA; det kan vara ett jättebra äventyr och alternativ för vissa, men det får inte bli den enda utstakade normen för att nå elitnivå. I stället ska vi ha ett så starkt system på hemmaplan att vi kan bygga upp en attraktiv och helgjuten svensk modell för våra svenska flickor, hela vägen från hockeyskolan upp till seniornivå.

Tittar vi just på grunden för en fungerande spelarutveckling i svensk damhockey, så är samträning en total ickefråga i Tre Kronors Hockeyskola (TKH) – där är gemenskapen helt naturlig. Det är först när det bildas egna lag i de olika åldersgrupperna som strukturerna blir viktiga. Det blir extra tydligt när systemet ibland väljer att placera en äldre tjej i ett yngre pojklag med argumentet att det passar hennes nivå bättre. Istället för att justera individen efter gamla mönster, vill jag se att vi bygger serier och fasta tjejpooler som ger den stora bredden av unga spelare chansen att växa tillsammans i en trygg lagmiljö. Det är så vi behåller glädjen och modet att våga misslyckas för att bli bättre.

Att bygga vidare på herrhockeyns försprång

Herrhockeyn har ett försprång på mer än 50 år när det gäller resurser, färdiga strukturer och traditioner. Det är en verklighet vi förhåller oss till, men vi behöver inte kopiera den rakt av. Det fina är att Svenska Ishockeyförbundet redan har påbörjat den här resan. Vi är mitt i en spännande process där vi skapar en jämställd och urstark sport på tjejernas egna, unika villkor.

Tittar vi på den struktur som växer fram här i mina inlägg ser vi hur den sportsliga pyramiden bit för bit faller på plats:

• Fundamentet (Bredd till Junior): Genom att samordna regionala nätverk och gemensamma träningsträffar ser vi till att ingen tjej lämnas ensam. Gemenskapen bygger den trygghet som krävs för sportslig utveckling.
• Bryggan (Damtvåan): Här har svensk hockey hittat en nyckel. Som jag skrev i mitt förra inlägg fungerar Damtvåan som nyckeln till juniorernas framtid genom att vara en fantastisk språngbräda där unga talanger får ta sina första seniorskär och mogna i rätt takt, vilket avlastar juniorerna och bär hela pyramiden.
• Spetsen (SDHL & NDHL): När grunden är stabil kan vi fortsätta utveckla våra högsta serier. I min analys av hur SDHL och NDHL är elitligor lyfter jag vikten av kompromisslös elitverksamhet. Genom att erbjuda professionella träningsmiljöer och en hög kravställning hemma i Sverige, skapar vi en hemmaplan där våra seniorspelare i sin bästa ålder (22–27 år) vill stanna kvar och utvecklas, snarare än att tidigt söka sig utomlands.

Att hålla i den röda tråden tillsammans

Det görs otroligt mycket bra centralt just nu, och förbundets strategiska ramverk visar att viljan och visionerna finns där. Nu när resan är påbörjad handlar nästa steg om att vi tillsammans håller stenhårt i den utstakade riktningen. Det handlar om att förstå komplexiteten i detta stora utvecklingsarbete och ha tålamodet och engagemanget att fullfölja det.

Det handlar om att låta förbundets långsiktiga plan för spelarutveckling inom svensk damhockey genomsyra hela verksamheten – hela vägen upp till landslaget. Ett landslag blir som allra bäst när det fungerar som ett kvitto och en förlängning av det fina arbetet som görs i klubbarna varje dag. Landslaget är till för leverans – inte fostran. När vi låter våra nationella serier utbilda spelarna till färdiga atleter på hemmaplan, skapar vi de bästa förutsättningarna för framtida internationella framgångar.

En öppen och välkomnande dialog

Har jag rätt eller fel i min vision? Det får framtiden utvisa. Men det jag tror stenhårt på är att vi behöver ha en fortsatt öppen, varm och ärlig dialog om hur vi bäst utvecklar sporten vi alla älskar. Vi behöver skapa ett samtalsklimat där ledare, föräldrar och aktiva vågar lufta nya idéer om strukturer och resurser utan rädsla för att mötas av misstänksamhet eller gamla ”så här har vi alltid gjort”-attityder. Det är i det öppna samtalet som de bästa lösningarna föds!

Dagens yngre generation av svenska spelare besitter en fantastisk teknisk ryggsäck, hög spelförståelse och modern skridskoåkning. Potentialen är enorm! Genom att lita på den unika svenska skolan, hålla fast vid vår gemensamma vision och se till att hela kedjan från hockeyskolan till SDHL hänger ihop, är jag helt övertygad om att svensk damhockey går en fantastiskt ljus framtid till mötes.

Vad tror du är nästa viktiga steg för att vi ska stärka bredden och hålla fast vid den långsiktiga planen? Hur kan vi tillsammans bidra till ett ännu öppnare och mer välkomnande samtalsklimat i våra ishallar? Lämna en kommentar och dela dina tankar!