Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Det digitala samhället har nämligen skapat en helt egen livsform, och de sprider sig i tid och otid likt myror i en sommartuva: den ständiga tumme-upp-hetsen. Ja ni vet, den där apparaten som står vid utgången, eller mobilen som plingar så fort man andas på fel håll.
Det spelar ingen roll vad du gör längre. Du kan inte röra dig en meter i det här landet utan att någon skriker efter en tumme upp eller kräver att få veta exakt vad du tyckte.
Ta en så enkel sak som att göra det heroiskt nödvändiga besöket på den lokala tobaksaffären för att hämta ut ett paket. Man klämmer sig förbi tre grabbar som diskuterar snussorter, parerar ett ställ med plastglasögon för tjugonio kronor, blippar mobilen mot terminalen och tar emot sin kartong. Man tar tre steg mot dörren, trycker ner telefonen i fickan – och pling. Frågan dök till och med upp innan man ens hann ut på gatan: ”Hur upplever du leveransen av ditt paket?”
Och om man mot förmodan klarar sig ut genom dörren utan att mobilen plingar, så står den där på väggen: den lilla plastlådan med fyra smileys i olika färger som kräver ett omedelbart ställningstagande. Man trycker på den gröna gubben med ett glatt flin, eller funderar på vad som faktiskt händer om man skulle dänga fingret i den arga, röda gubben med nedåtgående mungipor. Kommer det springande ett butiksbiträde i full karriär med larmpuck och brandsläckare? Eller vad i hela fridens namn gör man med det svaret? Någon sitter väl i en källare och räknar prickar på skärmen.
Men det stannar ju inte där. Myrorna har tagit över hela stigen.
- Vaccineringen: Du sätter dig på vårdcentralen, drar upp tröjan, får ett stick i armen, betalar i luckan och sätter dig i bilen. Knappt har du vridit om nyckeln förrän det plingar till: ”Hur upplever du ditt besök hos vaccinationsmottagningen? Sätt betyg 1–10.” Jodå, sticket i armen var väl en nia, om man gillar nålar.
- Supporten: Du ringer till elbolaget för att fråga varför fakturan ser ut som ett lån på en mindre sommarstuga. Du sitter i kö i tjugo minuter, pratar med en trött handläggare och lägger på luren. Tre minuter senare: ”Hur vill du betygsätta din supportupplevelse idag?”
- Restaurangbesöket: Man går ut för att äta en bit mat, slår sig ned med förväntan – och upptäcker att menyn har ersatts av en liten QR-kod inklämd bredvid saltkaret. Man skannar, klickar sig igenom en digital meny i mobilen, hämtar drickan själv i baren och ropas upp vid köksluckan för att hämta sin egen tallrik. Och när man sedan ska avsluta notan i mobilen? Då dyker frågan om dricks upp! Allvarligt talat, jag har själv jobbat på krogen och ger gärna dricks för genuina, mänskliga insatser – men här förväntas man dricksa en app som man själv har skött åttondelarna åt.
Det går inte att freda sig. Man kan inte köpa en liter mjölk, gå till tandläkaren, laga bilen eller äta en bit mat utan att någon står beredd med håven och kräver ett omdöme.
Det statliga tågbolaget vet hur man ställer frågor – men vad leder det till?
Och kronjuvelen i det hela är ju mästarna själva. Ni vet vilka. Det där välkända, riksbekanta tågbolaget som har gjort det till en paradgren att hålla folk på sträckbänken.
Så fort man har klivit av ett tåg som var tjugo minuter sent, stått och huttrat på en ödslig perrong eller tvingats trängas i korridoren för att vagnen var avstängd, så plingar det till i mobilen. De vill veta exakt hur man upplevde resan. Man sitter där med väskan i handen, smått frustrerad och frusen, och förväntas spela rollen som glada lekmanna-utredare åt trafikledningen.
- ”Hej! Hur nöjd är du med din tågresa idag på en skala från 1 till 5?”
- ”Hur upplever du tågvärdens bemötande när informationen om att vi stod stilla i Mjölby i en timme uteblev?”
Och vad leder det till? Exakt ingenting.
Min absoluta favoritteori är att det här käcka betygstrycket inte är till för att förbättra någonting alls. De är bara till för att fungera som en digital tryckkokare. Om vi konsumenter får skriva av oss lite ilska i ett textfält slipper vi kanske ringa in och skrika på kundtjänst.
För om det faktiskt satt någon och lyssnade på våra svar, då hade väl samhället sett annorlunda ut. Om tågbolag, vårdcentraler och andra giganter hade brytt sig om all samlad feedback, så hade väl tågen gått som urverk och växlarna slutat strejka. Sanningen är nog bara den att vi människor gillar att tycka till om sånt vi egentligen inte har med att göra – och företagen älskar att låtsas som att de bryr sig.
Stubben har i alla fall noll åsikter
Själv sitter jag kvar här på stubben. Telefonen ligger i fickan, men den är tyst – mest för att den inte har täckning här ute, men också för att stubben inte har anslutits till någon molntjänst eller något betalsystem. Ingen har någonsin skickat ett sms eller satt upp en plastdosa med ledsna gubbar för att fråga: ”Hur upplever du myrornas marsch över barken idag?”
Och det är så himla skönt. Stubben bara står där, den kräver inga lösenord, den har inget swish-nummer, och den skickar inga betygskrav. Den bara är.
Det är i alla fall en kundrelation jag klarar av att hantera.
