Nyligen fick jag en intressant fråga som fick mig att stanna upp, fundera och reflektera ordentligt kring damtvåan. Frågan rörde skillnaderna i förutsättningarna mellan Damtvåan och NDHL, särskilt när det gäller spelarrekrytering, importspelare och det faktum att sportvisum i praktiken endast utfärdas för spel i NDHL och SDHL.
Det nya, mer spetsiga upplägget för NDHL-kvalet – som du kan läsa mer om i mitt tidigare inlägg om NDHL kvalet och dess seriebestämmelser – är ett fantastiskt kvitto på att damhockeysverige tar kliv framåt och blir mer professionellt. Det andas framtidstro! Men när en serie växer uppåt väcks också viktiga frågor om hur vi tar hand om bredden och säkerställer att dörren står öppen för de lag som vill uppåt. Låt oss titta på hur vi skapar en sund balans där vi välkomnar sportslig kvalitet, men värnar om ekonomisk trygghet och verkliga möjligheter.
Förstå den nya strukturen – när NDHL blir en helt egen serie
För att förstå vart svensk damhockey är på väg måste vi våga tänka om helt och hållet kring strukturerna. Tidigare hette det Damettan i grundserien för att sedan byta namn till Hockeyallsvenskan när slutspelen drog igång, men i praktiken har den nya NDHL-serien med sina uppdelade Södra och Norra grupper inte funnits i den här formen förut. Den kläms nu in som en helt ny serie och ett tydligt elitförberedande steg mellan SDHL och det som blir Damtvåan.
Det här kan visserligen kännas lite förvirrande eftersom vi har vant oss vid att använda begreppet ”NDHL” tidigare. Tidigare var det ligaorganisationen (Nationella Damhockeyligan) som bakades in i namnet på verksamheten, men i och med att den nya serien tar form får också ligaorganisationen en ny och uppdaterad roll i att följa med och stötta den nya serien. Nu handlar det om en renodlad, ny serie i toppen av det nationella systemet – vilket är helt kanon!
När vi binder ihop den röda tråden mellan serierna blir det tydligt: nya NDHL utgör den knivskarpa elitsbryggan som renodlas för lag med rätt resurser och organisation för att sikta mot SDHL. Samtidigt knyts säcken ihop genom att Damtvåan kliver fram som den trygga, underbyggande breddligan där utveckling, egna produkter och sund långsiktighet står i centrum.
Skillnaderna i förutsättningar – en utmaning att lösa tillsammans
När vi tittar på skillnaderna mellan Damtvåan och NDHL handlar det mycket om muskler. NDHL-lagen har ofta etablerade strukturer och kan via regeln om sportvisum i praktiken enklare addera internationell spets till sina trupper.
Historiskt sett har den stora skillnaden framför allt legat mellan SDHL och det gamla systemet, men i takt med att serierna utvecklas förflyttas nu delar av det fokuset. Personligen tror jag att det faktiska glappet kommer att vara mindre framöver, vilket är ett sundhetstecken för att rörelsen genom systemet blir mer harmonisk.
Värt att poängtera är att ”muskler” inte alltid handlar om pengar, utan om den organisation som finns runt lagen för att faktiskt bygga och bibehålla en elitmiljö som är beredd att ha ett lag i SDHL.
För ett lag i Damtvåan, som bygger sin verksamhet på regional förankring, hårt ideellt arbete och egna produkter, blir steget till nationell nivå naturligtvis brant. Men det är här den röda tråden blir så viktig att följa: det är i grunden inte fel att ha lag eller föreningar som har hittat sin naturliga nivå. Många lag i Damtvåan har en fantastisk verksamhet, skapar enorm glädje i regionen och fyller en oerhört viktig funktion i svensk hockey utan att nödvändigtvis sikta mot eliten.
Fakta: Visum och spelarrekrytering
- Sportvisum (NDHL/SDHL): beviljas i praktiken enbart för spel på nationell elitnivå, vilket ger de högre lagen ett exklusivt verktyg för att rekrytera importer utanför EU.
- Andra vägar (Damtvåan): Spelare utanför EU i regionala serier kan istället finnas på plats i Sverige via studievisum, ordinärt arbetstillstånd eller working holiday (där klubben slipper de tunga idrottsspecifika processerna, men spelaren själv måste uppfylla Migrationsverkets krav på t.ex. försörjning och ansökningsavgifter).
- EU/EES-medborgare: har fri rörlighet och kan spela i vilken serie som helst utan visumkrav.
Historiska misstag och nya tankar i ny NDHL-skrud
Vi har en förmåga att ibland blanda ihop de olika nivåerna, vilket jag tror har att göra med hur den gamla Damettan såg ut. Då var det en salig blandning av klubbar som ville uppåt, klubbar som tyckte att det var ganska bra att spela där, de som hade missat nivån helt och andra som använde serien som en ren juniorliga. Det skapade en otydlighet.
När NDHL nu ritas om i en ny skrud tvingas vi också tänka om och skilja på äpplen och päron – där utvecklingslag och felsatsningar sållas bort från toppen och hamnar där de hör hemma i Damtvåan och juniorserier. Det är här den röda tråden i seriepyramiden knyts ihop på ett helt logiskt sätt.
Damtvåans roll: Olika ambitioner under samma tak – en stolt språngbräda
Inom ramen för Damtvåan ryms nu en bredd av verksamheter där föreningarna har olika fokus:
- Lagen med siktet mot NDHL: De som bygger strukturellt för att nå den nationella nivån när tiden är mogen.
- Lagen som tävlar om en stark placering: De som presterar, utvecklas och trivs fantastiskt bra med att spela om topplaceringar i sin regionala serie.
- Lagen som testar sina vingar: de som låter unga spelare växa och pröva sina gränser för framtida utmaningar.
Det är oerhört viktigt att komma ihåg vilken enorm roll Damtvåan har för att skapa och bibehålla bredden i svensk damhockey. Den ska inte – och kommer inte heller att kunna – ha samma ekonomiska eller organisatoriska muskler som SDHL eller toppen av NDHL.
Samtidigt är Damtvåan en fantastisk språngbräda för utveckling, och det är en roll man ska vara stolt över att ha. Det är en miljö där spelare i lugn och ro kan växa in i seniorhockeyn, få värdefull speltid och bygga upp sitt självförtroende innan de eventuellt är redo att söka sig högre upp, eller varva ner och avsluta en karriär som en förebild för unga spelare.
Det innebär också att man i Damtvåan inte ska börja jobba med importer eller tynga truppen med dyra lösningar om det inte finns en trovärdig, hållbar plan för att faktiskt nå högre. Den typen av satsningar är mer naturlig för lag som har en utstakad elitsatsning i NDHL. För en klassisk förening i Damtvåan är det istället utveckling och egna spelare som är vägen framåt.
Det är faktiskt en av farorna med ett rörligt seriesystem som det vi har i Sverige – det riskerar att föda en osund hållning där alla känner att de måste jaga uppåt. I länder med stängda serier vet föreningarna exakt var de står och vad de har att röra sig med över tid.
Vi har sett för många exempel på lag som på pappret sätter upp målbilder om ”elitsatsningar” som inte alls matchar den faktiska organisationen eller verkligheten. Den typen av glapp skapar nästan alltid mer frustration än nytta, slitna eldsjälar och splittring. Inte minst har vi under några säsonger sett lag hamnat i serier de sportsligt och organisatoriskt inte var redo för och tvingats utstå matcher som slutat i tvåsiffriga förluster – vilket varken har gett något sportsligt mervärde eller glädje, utan enbart skapat olustiga situationer. Vi hoppas innerligt att det är just detta som nu har justerats i och med att NDHL renodlas.
Just därför är det så befriande och sunt att acceptera att vissa lag ”nöjer sig” med att kämpa för en stark placering och utveckling i Damtvåan, medan andra har den struktur som faktiskt krävs för att satsa uppåt.
Samtidigt kommer det alltid att finnas naturlig rörelse i systemet; det kommer att finnas lag som har det tufft i botten och som utmanas av serien under. Därför är tålamod själva nyckeln. Problemet uppstår först den dagen ambitionen finns, men dörren uppåt i praktiken stängs på grund av alltför ojämlika förutsättningar.
Regionernas ansvar: Rätt stöd och struktur i fokus
Damhockeyn på breddnivå har ofta en helt annan och friskare själ, där kulturen vilar på gemenskap, utveckling och ren spelglädje. Det är en styrka vi måste värna, så att vi slipper den osunda ekonomiska hetsen som präglar herrsidans lägre serier – där klubbar har missat sin roll och skapat en osund ekonomisk framtid som har förstört otaliga kassörers nattsömn.
Vi vill inte att en spetsad serie eller förändrade kvalformat skapar en onödig press som gör att föreningar känner sig tvingade att jaga kortsiktiga, onaturliga lösningar för att hänga med. Drömmen om att spela i NDHL ska istället fortsätta drivas av glädje och sunda organisationer.
Det är just här som regionerna måste kliva fram och ta sitt fulla ansvar. Det räcker inte med att bara ha ett regionalt spel i Damtvåan – det krävs både kreativitet, långsiktigt tålamod och ett strategiskt arbete. Regionerna behöver axla en typ av ”ligaroll” för att utveckla serien. Om föreningarna ges rätt stöd och en tydlig struktur tidigt i processen, minskar risken drastiskt för att de hamnar i kläm mellan ambition och verklighet.
Lösningen finns kanske redan på bordet: Play-out / Play-in!
Hur säkerställer vi då att det går att nå högre om man vill, utan att det stängs in? Svaret stavas rörlighet och dynamik.
Visst finns det klubbar som känner en rädsla inför den typen av öppenhet och rörlighet. Men ärligt talat – om man är rädd för att mäta sig, är det oftast för att man innerst inne inte tror på det man gör eller den verksamhet man har byggt upp. Annars kan jag faktiskt inte se något annat skäl till att värja sig mot utveckling.
Jag tror att den här typen av lösningar redan är uppe på ritbordet, och jag hoppas innerligt att de blir verklighet. Att införa minst en fast plats med play-out/play-in mellan serierna skulle skapa en sportslig och tydlig brygga. När ett kvalificerat lag från Damtvåan ställs i ett direkt avgörande möte om en uppflyttningsplats mot ett lag från NDHL, skapar vi inte bara en enorm publikspänning – vi säkrar också att dörren alltid står på glänt för de föreningar som har gjort jobbet och byggt en sund organisation.
En fantastisk förändring som förtjänar en tydligare kommunikation
När allt har fått sätta sig är jag helt övertygad om att den här strukturförändringen kommer att bli kanonbra. Ska jag rikta någon kritik så skulle det vara att Svenska Ishockeyförbundet har varit lite väl passivt i sin information utåt kring en så stor grundförändring.
Den oro som har skapats – inte minst kring Damtvåan – beror sannolikt på att förbund och regioner har samverkat för dåligt. Det är den klassiska fällan: man berättar vad man gör och hur, men missar att förklara varför. När man ritar om kartan så här krävs en pedagogisk dialog som når ända ut till gräsrötterna.
Genom att kommunicera syftet tydligt kan vi bygga bort oron och tillsammans göra Hockeysverige delaktigt i den här fina utvecklingen på riktigt!
Hur ser du på saken? Är det inte skönt att vi med det nya NDHL-upplägget nu kan skilja på äpplen och päron, och låta Damtvåan rymma allt från språngbrädor till utmanare på ett sunt sätt? Kommentera gärna nedan!