En spontan felnavigering gav oss den perfekta lunchpausen, ett obligatoriskt espressostopp på bergskanten och en tuff sista etapp i Astrid Lindgrens fotspår.
Det sägs att Tiveden är en av Sveriges vackraste och mest otillgängliga nationalparker, formad av dramatiska sprickdalar och gigantiska flyttblock som inlandsisen lämnade efter sig för över 10 000 år sedan. När man snörar på sig kängorna här förväntar man sig vildmark, tystnad och djupa skogar. Men ibland bjuder vandringen på en helt annan start än man tänkt sig – särskilt när ivern att bara få komma ut i leden gör att man väljer ”fel” håll direkt från start.
Vår planerade tur mätte 15,7 kilometer (i efterhand) och skulle ta oss runt några av parkens mest mytomspunna platser: Trollkyrkesjön, Junker Jägares sten och den berömda sandstranden Vitsand. I min iver att bara kasta mig ut på stigen började vi gå åt motsatt håll än vad som var tänkt. Men så här i efterhand visade det sig passa oss helt perfekt.
Från huvudentréns trängsel till tystnaden
Eftersom vi kom iväg lite senare på dagen insåg vi snabbt att Tiveden är ett otroligt populärt resmål. Det märks verkligen att parken har blivit ett internationellt toppresmål för friluftsälskare. Redan vid Huvudentrén, där vi klev ut på leden, möttes vi av en härlig blandning av massor av olika språk och nationaliteter. Det ger en väldigt rolig, levande och global atmosfär till vårt svenska skogslandskap!
Men den stora populariteten har också en baksida: det blir snabbt totalt parkeringskaos om man kommer mitt på dagen. Planerar du ett besök hit gör du helt klart bäst i att planera in att vara på plats rätt tidigt på morgonen för att säkra en plats utan stress.
En perfekt lunchpaus vid Vitsand
Vårt val att gå åt ”fel” håll gjorde att vi, efter ungefär 1,5 timmes teknisk och fantastisk vandring, landade vid Vitsand som vårt första stora delmål. Vitsand är känt för sin helt otroliga, finkorniga sandstrand som ligger inbäddad mitt i barrskogen.
Eftersom vi kom gående inifrån skogen via leden, och inte tog bilen direkt till Vitsand, slapp vi parkeringskaoset där nere. Väl framme visade det sig att vårt baklängesval var ett genidrag. Förutom den vackra badplatsen fanns det gott om plats och perfekta ytor för att plocka fram stormköket och laga lunch. Att sitta där, vila benen efter den första etappen och äta mat med utsikt över det klara vattnet gav precis den energi vi behövde för resten av turen.
I Ronja Rövardotters fotspår
Det är omöjligt att vandra här utan att drabbas av en stark känsla av Astrid Lindgrens sagovärld. Delar av filmatiseringen av Ronja Rövardotter spelades faktiskt in i Tivedens dramatiska natur. När man klättrar över de enorma, mossklädda stenhällarna och balanserar längs sprickdalarna är det lätt att förstå varför inspelningsteamet föll för platsen. Naturen känns urgammal, vild och nästan levande. Man kommer på sig själv med att snegla bakom de grova tallstammarna för att se om en grådvärg eller en vildvittra ska dyka upp ur skuggorna.
Sägner och mystik vid Junker Jägares sten
Efter matpausen fortsatte äventyret förbi Junker Jägares sten, ett av nationalparkens absolut mäktigaste flyttblock som mäter hisnande 15 meter i höjd. Stenen bär på en mörk och tragisk sägen från förr. Det berättas om en jungfru och en ung jägare som gömde sig här undan hennes stränga far. Det sägs att faderns krigare spårade upp dem och att jungfrun halshöggs på platsen. Än i dag bär området på en alldeles särskild mystik.
Obligatorisk espresso ovanför Trollkyrkesjön
Vandringen tog oss sedan vidare mot Trollkyrkesjön, en plats som andas minst lika mycket trolsk stämning. Det mörka, blanka vattnet ligger tyst mellan berghällarna. Ovanför sjön hittade vi en helt fantastisk bergskant. Här slog vi oss ner för vårt numera obligatoriska espressostopp. Att sitta där med benen dinglande över kanten, dricka en rykande varm espresso och blicka ut över det storslagna landskapet var helt magiskt. Det blev det perfekta stoppet för att samla krafter inför det som skulle komma.
Tuffa utmaningar förbi Stora och Lilla Trollkyrka
Den sista etappen tog oss nämligen förbi Stora och Lilla Trollkyrka, och här sattes vi på prov. Terrängen blev riktigt tuff med branta stigningar, djupa sprickor och tekniska passager över klippblocken. Men trots att det var krävande var det otroligt roligt att gå i. När vi balanserade fram här slog det oss att det nog var just på grund av den här dramatiska och branta terrängen som man egentligen har lagt rekommenderad ledriktning åt andra hållet. Att ta dessa partier som en sista utmaning med trötta ben krävde sin fokus!
När vi till slut kom tillbaka till huvudentrén kändes det i hela kroppen. Tiveden levererade verkligen en totalupplevelse över rötter, berg och stenar. Trots en lite sen start och en helt spontan rutt i ”fel” riktning blev det en helt fantastisk dag i vildmarken.
Har du råkat gå åt ”fel” håll på en vandring någon gång och upptäckt att det faktiskt blev bättre? Eller har du tagit dig an de tuffa passen vid Trollkyrkobergen? Lämna gärna en kommentar här under!
