Svensk damhockey tar jättekliv framåt, och glädjen över sportens utveckling går inte att ta miste på. Men när mycket händer på en gång gäller det att hålla blicken fäst på helheten så att vi inte tappar dem som hamnar i kläm i systemet. Häromdagen dök det upp ett inlägg på Facebook som satte just detta på sin spets och jag har reflekterat lite kring detta.
Inlägget berättade om två tjejer på 14 och 16 år som dök upp i ett rekreationslag för att de kände sig ”för stora för flicklaget”, samtidigt som damlaget i deras hemmaklubb hade lagts ner. Citatet från tråden fångar problematiken klockrent:
”Det är lite som någon annan nämnt i tråden att innan man har en fungerande verksamhet från Skridskokul till A-lag i sin förening kommer många tjejer att hamna i kläm. Bor man då utanför storstäderna blir det problematiskt.”
Det här handlar i synnerhet – men inte uteslutande – om de mindre föreningarna utanför storstäderna, och de verksamheter som i dag har tjejverksamhet på flicknivå men saknar ett naturligt nästa steg. Om vi vill att svensk damhockey ska fortsätta växa hållbart, behöver vi titta närmare på hur de här strukturerna faktiskt slår mot våra unga spelare.
Balansen med NIU, LIU och hockeygymnasier
Vi behöver också titta närmare på hur hockeygymnasierna och utbildningsvägarna fungerar i praktiken. Nationell idrottsutbildning (NIU) är i grunden en fantastisk chans att få spela hockey och samtidigt sköta sina studier på ett bra sätt. Men om NIU-platserna börjar låsa platserna i den befintliga juniorverksamheten, blir det en utmaning. Det borde knappast vara ett tvång att gå på NIU för att få plats i ett juniorlag – det ska istället styras av spelarens faktiska nivå och engagemang utanför skolan.
Det är också oerhört glädjande att se hur lokal idrottsutbildning (LIU) startas upp runt om i landet. Det ger ett bredare lyft och tillgängliggör hockeyträning på skoltid för fler. Men vi ska samtidigt vara realistiska: tro inte att man bygger och utvecklar ett komplett damlag enbart genom en LIU-satsning. Absolut kan det på sikt addera värdefulla spelare till verksamheten, men det ersätter inte det breda, grundläggande föreningsarbetet.
Bygga starka flickjuniorer och våga vara en stolt plantskola
Här finns en viktig nyckel: många föreningar skulle tjäna på att jobba ännu hårdare med att bygga upp starka verksamheter för sina flickjuniorer (upp till U19-nivå) i stället för att stressa fram ett damlag med en trupp som i praktiken bara består av spelare som är under gymnasieutbildning. Om vi i stället låter juniorlagen behålla sina spelare och bygga en sund bas, skapar vi rätt förutsättningar för att juniorlagen kan samla på sig både bredd och en bra utvecklingsmiljö.
När unga spelare flyttas upp i förtid enbart för att de är enkla för klubben att hantera (exempelvis via skolscheman), händer nämligen något olyckligt i andra änden: lite äldre seniorspelare puttas ut och ersätts av juniorspelare som kanske egentligen borde få mogna i sin egen årskull. Vi behöver i stället bli helt bekväma med att vara en förening som stolt fostrar unga spelare vidare in i seniorspel i andra klubbar. Släpp prestigen och hitta smarta vägar för samverkan istället!
Det här blir extra tydligt om vi tittar på verkligheten i delar av vår seniorserieverksamhet. När lag på seniornivå kallas ”damlag”, men trupperna har en snittålder som pendlar mellan 18 och 21 år – och seniormiljöerna därmed blir en renodlad förlängning av juniorlagen – tappar vi den naturliga trappan upp till äkta seniorspel. Vi förlorar de äldre spelarna som behövs som kulturbärare för att bygga den harmoni och erfarenhet som de yngre behöver för att luta sig mot. Inom idrottsforskningen kring junior-to-senior-övergången varnar man också för detta: att stressa upp unga i seniorspel i förtid, ofta för att de är praktiska att hantera genom skolscheman, leder alltför ofta till mental uttröttning och tidiga avhopp. Det blir lite som att rycka i äppelträdets grenar för att få frukten att mogna fortare – risken är att vi bara skakar av karten och skadar trädet innan det ens fått stadga.
Och vad beror då detta på? Självklart är jag fullt medveten om att det här inte är så enkelt som det kan låta på pappret. Det finns en hel djungel av ekonomiska, praktiska och organisatoriska faktorer bakom kulisserna som man kanske inte ser som utomstående betraktare. Men om det är kraven kring antalet importspelare som gör att de inhemska seniormiljöerna rubbas, då har förbundet en hel del att jobba på – och är det istället bristen på välfungerande juniorserier som ställer till det, ja då är det i grunden en regional fråga som förbundet måste ta på största allvar. Oavsett orsak måste vi våga diskutera rimligheten.
När spetsverksamheter och juniorlag knyts för hårt till stängda strukturer blir det svårt att bygga ett långsiktigt hållbart underlag underifrån. Och i det landskapet blir kontrasten tydlig.
Det finns nämligen en smärtsam ironi som sticker i ögonen: det är svårt att värja sig mot tanken när klubbar i den högsta seriestrukturen smidigt kan beviljas dispenser för till exempel arenakrav och andra tunga bitar för att få verksamheten att rulla – samtidigt som en 14–15-årig tjej i en mindre förening kan mötas av tuffa, stela regelverk som vägrar ge samma utrymme för flexibilitet. Vilka signaler sänder det om hur vi värnar hela kedjan?
När spelare hamnar i kläm i stängda strukturer och andra klubbar tvingas lägga ner lag, skapar vi ett vakuum. De som älskar att spela hockey men inte passar in i rigida mallar riskerar att lämna sporten helt. Om alternativen blir att lägga av, spela i ett rek-lag utan matcher eller pendla mil efter mil, tappar vi dem på vägen.
Skarp elitsatsning kräver flera vägar upp
Serierna för den absoluta eliten måste vara helt professionella och kraven runt dem ska vara sådana att de driver den högsta eliten framåt och tänder viljan att spela där – även utanför landets gränser. En nationell juniorserie ska också vara fullt ut förberedande för de klubbar som har kraft och möjlighet att ta det klivet.
Men att bygga svensk damhockey kan inte liknas vid en rak enkelriktad motorväg där alla måste trängas i samma fil. Det är snarare som ett finmaskigt vägnät: vi behöver de breda, snabba stambanorna för att nå hela vägen till landslagsnivå och internationell toppklass, men vi är helt beroende av de mindre landsvägarna, genvägarna och lokala tillfartsvägarna för att få med oss alla som bor i andra delar av landet.
Sluta prata om att det bara finns en enda väg upp – det kommer alltid att behövas flera spår! Vi måste också skapa plats för dem som tycker att toppen är för hög, men som i stället brinner för att stötta bredden och hålla igång hockeyglädjen på hemmaplan.
Min fasta övertygelse är att SDHL och NDHL måste få vara förbundsserier över hela landet – precis som en nationell juniorserie. Det är extremt viktigt för damutvecklingens framtid som sport och helhet, och handlar om mycket mer än bara den enskilda spelarens utveckling. Men det lägger ett stort ansvar på både klubbar och regioner att bygga broar som håller, särskilt för föreningar som kämpar utanför de stora centralorterna.
De som bygger de lokala och regionala seriestrukturerna behöver vara vaksamma och glasklara i sitt arbete med att skapa plats åt alla. ”Collateral damage” (oavsiktliga förluster på vägen) hör inte hemma här – vi behöver värna varenda en!
Vi som verkar inom hockeysverige behöver förstå dessa utmaningar och aktivt hjälpa till genom att vara flexibla. Det är givetvis en balansgång – släpper man till för mycket kan det tilltänkta spåret och den långsiktiga utvecklingen störas. Men jag är övertygad om att vi är professionella nog för att kunna hantera den balansen, utan att lämna viktiga årgångar åt sitt öde.
Det finns hopp – och allt är fullt lösningsbart!
Missförstå mig rätt: jag har absolut inte alla svar eller sitter på 100 procent rätt fasit. Jag vet att det ligger ett enormt ideellt arbete bakom och att det finns massor av faktorer i föreningar och förbund som jag som utomstående inte ser. Men om man sätter örat mot rälsen, och samtidigt ser den fantastiska och glädjande utvecklingen som sker, så ser man också de små sakerna som skaver. Om vi bara rycker på axlarna åt dem, låter dem vara och intalar oss att allt är bra, riskerar vi att slå in på en väg som tar oss tio år tillbaka i utvecklingen – om vi tappar både de viktiga juniorlagen och bredden runt dem bakom stängda dörrar. Det har svensk damhockey alldeles för stor potential för att vi ska tillåta!
Det som värmer är att det i tråden på Facebook också vittnar om goda exempel på hur man vägrar ge upp:
- Lokala samarbeten: Det lyfts fram hur mindre föreningar (som i diskussionen exemplifieras med föreningar som Boro/Vetlanda HC och Tranås) krokar arm över kommungränserna, bygger verksamhet med F12, F14 och F16 och mixar åldrar.
- Individuella lösningar: Att hitta smarta vägar som tar tillvara på talanger och samtidigt stöttar juniorlagen genom smarta låne- och samverkanslösningar.
Vaksamhet och framåtblick
Tills kedjan från skridskokul till A-lag sitter i varje förening vill jag skicka med en påminnelse till oss alla:
- Tillåt flexibla dispenser: Släpp låsta regellåsningar så att tjejer i mindre klubbar kan spela och utvecklas på rätt nivå – och tillämpa samma rimlighet för bredden som för toppen.
- Samarbeta lokalt: Ingen förening – särskilt inte utanför storstäderna – klarar allt själv. Vi måste stötta varandra, värna om juniorlagen och våga vara en stolt plantskola.
- Värna bredden för helhetens skull: Om vi är vaksamma och fångar upp nu, säkrar vi underlaget som bär upp hela svensk damhockey i morgon.
Hur upplever du det där du verkar? Har ni bra strukturer för att få med de mindre klubbarna och juniorlagen? Lämna gärna en kommentar!
Väldigt kloka ord. De mindre lokala klubbarna har en utmaning med istider och att det fortfarande finns begränsningar i antal tjejer i varje åldersgrupp vilket gör att det är svårt med att få ihop ett lag. Men som nämnt ovan måste de olika föreningarna jobba tillsammans för att få ihop lag som har nåt annat lag att spela mot. Men jag ser en utveckling som jag tror och hoppas fortsätter att växa.