Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Den här gången tog vi en sväng med kollektivtrafiken. Det där rullande ekosystemet där mänsklig samvaro ställs på sin spets, och där man förväntas dela på både utrymme och syre. Det här med att använda en mobil i kollektivtrafiken har sannerligen tagit nya, kreativa vägar. Tekniken har ju tagit oss till en punkt där vi bär ett helt bibliotek och en fullt fungerande kommunikationscentral i fickan – helt fantastiskt!
Smörgåsstilen och den flexibla integriteten
Men så slår det mig. Vad hände egentligen med hörlurarna? Och hur bar det sig åt att vi började använda telefoner som om de vore en halvt uppäten smörgås eller en walkie-talkie från storfräsartiden?
Det har nämligen etablerats en ny gren inom den mobila konsten: att hålla luren vågrätt framför munnen på högtalarläge, med en intensitet som för tankarna till en hemlig agent som försöker ropa upp basen under ett pågående rån. Plötsligt sitter man där och får en fullständig, oredigerad lägesrapport om lönen, relationerna och gårdagens magsjuka. Ljudet skär genom vagnen med samma självklara pondus som en kringresande dammsugarförsäljare på städimpulser.
Det mest underhållande i kråksången är ju annars detta med den så kallade personliga integriteten. Vi fyller i samtyckesblanketter, skyddar våra lösenord med dubbla lås och tittar misstänksamt på minsta lilla kak-ruta på nätet. Men när det kommer till att sända ut sitt eget privatliv i stereohögtalare på morgonbussen – som om man direktsände sin egen sommarpratsserie – nä, där är plötsligt alla spärrar borta.
Ingenjörens våta dröm som hamnade i väskan
Man sitter på sin plats, tittar ut på höstregnet och funderar lite. Jag är ju den förste att hylla modern teknik – jag älskar när grejer funkar och när utvecklingen går framåt. Det är bara det att man ibland undrar hur det var tänkt.
Ingenjören som satt uppe på kammaren och uppfann Bluetooth, trådlösa hörlurar och finurliga mikrofoner gjorde ju ett hästjobb för att ge oss frihet och ett kristallklart, privat ljud. Tanken var ju knappast att de där små tekniska underverken skulle ligga och trygga i botten på ryggsäcken medan hela spårvagnen bjuds på en liveversion av livets baksidor. Tvärtom! Tekniken finns ju där för att underlätta och skärma av, inte för att fungera som en ambulerande megafon för allmänheten.
Nåväl. Jag klev av vid min hållplats, drog ett djupt andetag frisk luft och konstaterade att prylarna det är det bannemig inget fel på. Det är bara handhavandet som ibland kan behöva en liten uppdatering.
Tills nästa gång vi hörs (på behörigt avstånd): vrid ner, eller slå på plupparna. Tack på förhand.
