Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Den här gången handlar det om omsorgen. Den digitala, överskuggande omsorgen som våra hushållsapparater och moderna prylar plötsligt har börjat visa oss.
För förr i tiden fanns det en tyst överenskommelse mellan människa och maskin: man tryckte på en knapp, maskinen gjorde sitt jobb och sedan stod den där och väntade troget tills man var klar. Men i det moderna samhället har alla apparater utrustats med eget omdöme och den fantastiska funktionen Auto-Off.
Tanken är ju ädel. Spara energi, minska elförbrukningen och se till att glömska människor inte bränner ner kåken. Jag är helt för det! Men någonstans på vägen verkar utvecklarna ha fått för sig att vi lever våra liv i rent sprinttempo, helt utan paus för att andas.
Espressomaskinen som tog eget beslut
Ta bara när man ska göra sig en kopp kaffe. Nu pratar vi inte ens om en enkel gammal bryggare, utan om en riktig espressomaskin. Man pysslar lite i köket, väger kaffebönorna, maler, fördelar kaffet i portafiltret och stampar till med exakt rätt tryck. Man vänder sig om ett kort ögonblick för att pilla med något annat på bänken eller hämta mjölken – och vips, när man vänder sig om för att faktiskt trycka på bryggknappen… då har maskinen slocknat. Tyst. Död. Espressomaskinens Eco-mode har slagit till.
De fyrtiofem sekunder man ägnade åt kaffehantverket var alltså enligt tekniken ett grovt slöseri med jordens resurser. Maskinen tog ett eget verkställande beslut, stängde av värmeblocket och gick i dvala. Där står man med ett perfekt packat kaffe som nu måste bryggas med en kalldusch, eller så får man starta om och vänta på att hela systemet ska värma upp igen.
När hela tillvaron går i energisparläge
Och det stannar ju inte där. Hela tillvaron har blivit full av prylar som ”sparar ström” genom att somna mitt i steget.
Kliver du in på en modern, klimatsmart offentlig toalett? Sensorerna och rörelsevakterna i taket upptäcker dig direkt och tänds med ett varmt och välkomnande sken. Men om du sitter stilla i mer än fyrtiofem sekunder – kanske för att läsa en viktig nyhet i telefonen eller bara fundera på livet – då drar toalettens energisparläge slutsatsen att rummet är tomt. Ljuset slocknar. Däri sitter man i ett becksvart rum och måste börja vinka panikartat med armarna ovanför toalettstolen för att övertyga rörelsedetektorn om att man fortfarande är i livet.
Detsamma gäller de där moderna rörelsesensorerna i kontorskorridorer och trapphus. Stannar man upp för att knyta skon eller läsa ett mejl i mobilen blir det kolmörkt på två sekunder, och man får ställa sig och göra sprattelgubben mitt i korridoren för att få tillbaka lyset.
Elbilar, TV-apparater och garagereglage
Och sätter du dig i din moderna elbil för att vänta medan någon snabbspringer in på affären? Bilen har ett batteri på närmare åttio kilowattimmar i bottenplattan. Det innehåller tillräckligt med energi för att köra fyrtio mil eller driva en hel villa i ett par dygn. Men tror du att du får sitta i lugn och ro och lyssna på radio med kupévärmen igång, som drar några hundra watt? Icke. Efter några minuter tänds en liten förmanande text på skärmen: ”Systemet stängs av för att spara energi.” Och så blir det mörkt. Tyst. Och kallt. Man sitter där mitt i en energireserv på två ton och måste fysiskt trampa på bromsen för att bevisa för bilen att man inte har avlidit.
Sätter du dig i soffan för att titta på en lite längre dokumentär på TV:n? Då kan du ge dig fan på att den efter två timmar visar en hotfull ruta: ”Ingen aktivitet upptäckt. TV:n stängs av om 30 sekunder.” Man måste kasta sig efter fjärrkontrollen och trycka på en godtycklig knapp bara för att legitimera sin existens.
Till och med verktygen i garaget har drabbats. Det digitala skjutmåttet stänger av displayen precis när man ska läsa av den sista tiondels millimetern, och den moderna ficklampan går ner i något sorts energisparande sparlågeläge så fort man klivit in i det mörkaste hörnet av förrådet.
Vad står näst på tur att släckas ner?
Man börjar ju undra vad nästa briljanta utvecklingssteg blir. Hur länge dröjer det innan dammsugaren känner att golvet är ”tillräckligt rent” och helt enkelt stänger av sig mitt i steget med hänvisning till miljökonventionen? Eller att kylskåpet aktiverar sitt Eco-mode och slutar kyla smöret mellan klockan 13 och 15 eftersom ”analyser visar låg måltidsfrekvens under tidig eftermiddag”?
Det mest skrämmande är ändå tanken på de moderna elglasögonen eller hörapparaterna. Man står där i en konversation med en bekant, nickar lite för länge utan att säga något, och vips tonar ljuset och ljudet ner med ett mjukt litet plimm: ”Ingen aktivitet detekterad. Synfältet går i dvala för att spara litium. Blinka tre gånger snabbt för att återaktivera.”
Gränsen för det moderna samhället
Tekniken är ju fantastisk, det tycker jag verkligen. Vi har artificiell intelligens som kan förutse börskurser och köra bilar själv. Men att räkna ut att en människa som står direkt framför sin espressomaskin tänker brygga kaffe, att någon som sitter på toaletten fortfarande är kvar i rummet, eller att någon som sitter i en elbil faktiskt vill ha värmen igång – där går gränsen för vad det moderna samhället klarar av.
Nu sitter jag här på min stubbe igen. Ingen mjukvara, inga snåla timrar och inga batterihanteringssystem som lägger sig i mina livsval. Faktum är att skogen är så tyst och luften så klar att jag känner hur min egen puls går ner, tankarna saktar in och blicken fastnar i tomma intet. Det är nästan så että jag går in i mitt eget lilla ”Eco-mode” här på stubben… fast helt utan att stänga av värmen eller be om ursäkt för det. Och tur är väl det.
