Det sägs att hockey är världens roligaste sport. Och det är det. Men det ingen talar om på föräldramötena när de allra första skridskorna knyts i Tre Kronors Hockeyskola, är vad den där resan faktiskt kräver och prövar längs vägen från TKH till eliten i NDHL & SDHL.
Genom åren har jag stått bredvid på nära håll. Jag har fått förhårdnader i händerna efter alla de där tusentals skridskorna som knutits i kalla omklädningsrum, slipat mig ett par varv runt jorden vid slipmaskinen och funnits där som ledare. Idag står jag bakom kameralinsen vid isen, med sökaren riktad mot skridskoskären på högsta nivå. Det ger en utblick som känns ända in i märgen.
Jag minns en historia om den unga spelaren som stolt kom av isen efter ett träningspass och berättade för sin tränare: ”Idag har jag inte ramlat en enda gång!” Tränaren tittade lugnt på spelaren och svarade: ”Då har du inte utmanat dig tillräckligt. För varje gång du ramlar har du tryckt din gräns lite längre.”
Bakom den där utvecklingen ligger en enorm logistik och ett tyst pussel hemifrån. Milen i bilen, de tidiga mornarna, utrustningen som växts ur och sökandet efter samma självklara förutsättningar på isen. Men den viktigaste pusselbiten handlar varken om bensin eller pengar – den handlar om stöd som aldrig får förväxlas med krav. Att få ha hemmet som en frizon där kärleken och stoltheten är exakt densamma oavsett om du gör tre mål eller råkar sätta pucken i eget nät. Det är den tryggheten som gör att en spelare vågar misslyckas, vågar utmana sina gränser och i slutändan vågar växa.
Längs vägen blir det också tydligt vilka egenskaper som faktiskt bär hela vägen. Det är skillnad på att vara en dålig förlorare och att äga en riktig vinnarskalle. Den dåliga förloraren fastnar i sin egen frustration, hänger med huvudet eller söker ursäkter när spelet låser sig. Vinnarskallen bryter inte ihop över sina misslyckanden – när skäret skär snett eller pucken går utanför tänds istället en inre glöd. Hon tar i lite hårdare, åker den där extra metern och omvandlar besvikelsen till ren handlingskraft på nästa byte.
När stegen blir större och vägen smalnar av
För vägen uppåt är sällan spikrak, och den handlar ytterst lite om glamorösa höjdpunkter. Den handlar om obekväma val. Att välja bort fredagskvällar för att kliva upp klockan sju på lördagsmorgonen. Att köra ett pass i en frysbox liknande ishall i smällkalla november när kompisarna sitter hemma i värmen.
Ofta är det under junioråren som de tuffaste besluten ställs på sin spets. När hemmaklubben inte längre räcker till ställs 16-åringen inför val som kräver att man mognar i förtid. Det kan handla om att pendla flera mil om dagen bara för att få träna i rätt miljö, eller att packa väskan och flytta till en ny stad för hockeygymnasiet. Att som tonåring plötsligt rodda egen matlagning, tvätt och elitträning, samtidigt som man pluggar på spelarbussen, i omklädningsrummet och mellan matcherna.
Det handlar också om att möta tvivlet. När folk runt omkring skakar på huvudet och antyder att det kanske är dags att trappa ner, eller när en tränare inte ser potentialen och bänkar en i avgörande lägen. Då krävs det en särskild inre styrka att stänga ute bruset och stå kvar i vetskapen om vad man har i sig.
Foppa vände alltid sin matchtröja i omklädningsrummet med klubbmärket framåt – för att visa att namnet på ryggen var underordnat och att märket på bröstet var allt. Lika mycket handlar den här resan om just den förståelsen. Att känna en djup stolthet för föreningen och inse att man är en omistlig del och kuggfråga i laget, oavsett om man spelar i förstafemman eller startar matchen från bänken.
Inom damhockeyn växer dessutom något ännu större fram: ett starkt systerskap över klubbgränserna. Man kan gå hårt åt varandra i sargerna under match, men i grunden delar alla samma resa, samma slit och samma passion.
Och hindren fortsätter att pröva karaktären. Skadorna som släcker ner vardagen och tvingar en till veckor i mörka rum eller oändliga timmar i gymmet. De strukturella smällarna när satsningar läggs ner, pengarna tar slut och omklädningsrum plötsligt låses för gott, så att man tvingas börja om på nytt i en ny miljö.
Att kliva ut på den stora scenen och sluta cirkeln
När klivet in i SDHL slutligen tas upptäcker man att toppen är sin egen obarmhärtiga värld. Där handlar det om resultat, prestationskrav och knivskarp konkurrens om istid mot värvade importspelare. Samtidigt ska vardagen bredvid isen gå ihop med jobb eller studier, där man kliver av spelarbussen vid 24-tiden efter en lång bortamatch och ska upp tidigt på morgonen därpå.
Det är inte alltid roligt. Det finns dagar då utrustningen väger ett ton och man undrar varför man lägger så mycket av sitt liv på en sport som kräver allt.
Men drivkraften finns där ändå, i botten av alltihop: den där orubbliga, genuina glädjen i att spela hockey. Känslan när skridskon skär mot isen, garvet i omklädningsrummet och kicken när ett hårt arbete ger utdelning. Det är den glädjen som gör att man knyter skridskorna en gång till, oavsett hur tungt det var igår.
När jag idag fångar blicken i kamerasökaren precis innan pucken släpps i SDHL, ser jag inte bara en elitidrottare. Jag ser tusentals timmar av hårt slit, tidiga mornar, läkta skador och beslut som krävt mer än vad som någonsin kan krävas av en tonåring.
Borta vid sargkanten står unga tjejer med stora ögon. De ser inte bara hockey – de ser sina förebilder.
Till alla tjejer som ger allt på isen, som bryter mark och aldrig ger upp: Hatten av. Ni formar framtiden, ett skär i taget.