Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Det här med att ge sig ut på järnvägen och pröva lyckan i det statliga nöjesfältet – det som så käckt kallas för SJ:s förseningsrättigheter – är ju en gren för sig. Det är uträknat in i minsta detalj för att låta precis hur bra som helst men ge så lite utdelning som möjligt. Det låter faktiskt som en gammal klassisk TV-shop där de säljer mirakelmaskiner som ska ge stenhårda magrutor på tre sekunder medan man sover.
När ersättning vid försening blir ett lotteri
Det låter så storstilat när man hör ordet ersättning vid försening. Det klingar av konsumentmakt, av kompensation, av att järnvägen tar ansvar för sina missade tider. Men när skrapet är klart sitter man där med en femtedel av pengarna och en känsla av att man blivit grundlurad på tivoli. Det som en gång var en tanke om plåster på såret har förvandlats till en plastpåse med luft.
Nytt moment i bokningen: Glöm inte tågets slutdestination
Det räcker ju liksom inte längre med att göra som man alltid har gjort när man ska ut och åka tåg. Förr i tiden räckte det med att man klickade i vart man skulle åka, vilken klass man ville sitta i, och om tågbiljetten skulle gå att boka av ifall mötet blev inställt. Men den tiden är ju för länge sedan förbi.
Nej, nu tillkommer det ju nya, spännande moment i bokningsprocessen. Innan man trycker på köpknappen måste man ju för sjutton sitta med tidtabellen i hand och kolla: Vart tar det här tåget vägen egentligen? Rullar det bara till Västerås, eller drar det hela vägen till Göteborg eller Norrland? För om tåget har en lång slutstation långt bort i periferin, så har det ju god tid på sig att hämta igen timmarna – och vips så har ens egen tågförsening förvandlats till en administrativ optisk villa där 240 surt förvärvade kronor bantas ned till mäktiga 60 spänn.
SJ-logiken i ett nötskal
Man skulle ju kunna tro – i sin enfaldiga mänskliga hjärna – att om man har köpt en tågbiljett från Stockholm till Västerås för just 240 kronor, och tåget blir stående så att man missar hela sin eftermiddag, ja, då är det ju den resan som prissätts. Men nene! Här har vi SJ-logiken i ett nötskal. Ersättningen baseras ju inte på hur långt du har åkt, utan på hur långt tåget i sin helhet rullar.
Hade man i stället varit så enfaldig att man bokat ett tåg där Västerås varit absolut sista stoppet – ja, då hade det inte funnits någon bortre ände att gömma sig bakom, och då hade skrapet gett full pott. Det är ju fullkomligt genialt. Nästa gång får man väl be maskinisten att ta ett par extra ärevarv runt bangården bara för att hålla nere ersättningsnivåerna för bolagets räknemästare.
Nåväl. Nu har jag landat här igen och pustar ut med 60 kronor tillbaka på kontot, medan SJ:s logikavdelning firar med en kaffe i pappmugg.
