Jag har följt VM i Danmark tätt – sett alla Sveriges matcher och dessutom ett flertal av de andra mötena i turneringen. Men matchen mellan Sverige och Schweiz blev en helt egen och väldigt annorlunda upplevelse. Den såg jag nämligen på O’Learys, omgiven av ett stort antal bosniska supportrar som laddade upp inför sin egen match dagen efter. Med sånger och rejäl stämning livade de upp hela stället och gav Tre Kronor Dams match en härlig extra dimension. Och mitt i den där pulsen blev det extra tydligt vilken resa svensk damhockey faktiskt har gjort – från en djup kris till det lagbygge som nu tar plats på isen.
För att förstå kraften i det som sker nu behöver vi minnas hur mörkt det faktiskt var våren 2019. Under VM i Esbo nådde svensk damhockey sin absoluta bottennotering. För första gången i historien åkte Sverige ur A-VM. Det var ett tungt sportsligt haveri, men framför allt ett kvitto på en struktur som hade stannat i utvecklingen medan omvärlden sprang ifrån oss..
Strejken #FörFramtiden – modet som mötte motstånd men vann till slut
Bara månader senare, i augusti 2019, kom den verkliga vändpunkten. Och det är en del av historien som vi aldrig får glömma eller ta för given.
Under uppropet #FörFramtiden satte 43 landslagsspelare ner foten och bojkottade samlingen i Esbo. Det krävdes ett enormt mod av de spelarna – inte minst eftersom de möttes av ett tydligt motstånd och oförståelse från delar av det gamla, manligt dominerade hockeystyret.
Från etablerat håll möttes kraven av invändningar om att damhockeyn inte bar sina egna kostnader, och att en landslagsbojkott bröt mot den traditionella hockeykulturen där man ställer upp oavsett villkor. Man såg helt enkelt damhockeyn som en isolerad utgift snarare än en långsiktig investering, och blundade för verkligheten där elitspelare tvingades ta obetald semester och saknade fullgott försäkringsskydd.
Men spelarna stod enade. Deras krav handlade inte om lyx, utan om grundläggande respekt och drägliga förutsättningar. När argumenten om ”ekonomisk bärkraft” ställdes mot spelarnas verklighet svängde opinionen snabbt. Pressen tvingade till slut förbundsledningen att släppa prestigen, sätta sig vid förhandlingsbordet och inse att damhockeyn måste byggas på professionalism – inte luft och goodwill. Dagens framgångar vilar direkt på det mod som de spelarna visade då.
Ett tålmodigt bygge som ger utdelning
Sedan dess har ett långsiktigt och målmedvetet arbete tagit vid i kulisserna. Vi ser idag en SDHL som håller en helt annan sportslig och organisatorisk klass, en tydligare röd tråd i talangutvecklingen och en satsning där namnbytet till Tre Kronor Dam symboliserar en självklar plats i den svenska hockeyfamiljen.
VM i Danmark: Från tuff start till övertygande kollektiv
I VM i Danmark i november 2026 ser vi det tydliga kvittot på vad allt det här arbetet har lett fram till. Inledningen mot Kanada var precis så tuff och prövande som ett möte med världsettan ska vara. Men i stället för att vika ner sig eller tappa tron på sitt eget spel, gjorde det här gänget precis det som kännetecknar ett lag med en stark grund: de reste sig, skruvade på detaljerna och växte för varje match som gick.
Det som värmer mest att se i Danmark är hur övertygande helheten har blivit:
En ny generation fantastiska spelare: Spetskompetensen, farten och pucktryggheten hos dagens spelare gör att Sverige kan utmana i varje byte, oavsett vilka som står på andra sidan blålinjen.
Ett lag där alla drar åt samma håll: Det här är inte ett bygge som hänger på en enskild stjärna eller en målvakt som måste stå på huvudet. Det är fyra femmor som jobbar stenhårt för varandra, litar på spelsystemet och tar kommandot på isen.
Identiteten i Tre Kronor: Man kliver inte längre ut för att bara försvara sig och hoppas på det bästa – man bär tröjan med stolthet, auktoritet och en självklar tro på sin egen förmåga.
Kanske det just nu är hög tid att släppa taget om det förflutna.
Under alldeles för många år har svensk damhockeys självbild varit fastlåst i Turin 2006. ”Bronsmiraklet” var magiskt när det hände, men med tiden har det nästan blivit en mental bromskloss – en ständigt återkommande påminnelse om hur länge sedan det var Sverige faktiskt utmanade i den absoluta toppen.
Dagens generation behöver inte bära på den ryggsäcken. De har inte vuxit upp i skuggan av gamla meriter, utan i en miljö där kravbilden och förutsättningarna har höjts steg för steg. Med de fantastiska spelare som nu kliver fram och det starka lagbygge vi ser i Tre Kronor Dam finns äntligen fundamentet för att utmana på riktigt.
Det är dags att stänga historieboken från 2006 med värme och stolthet. Nu väntar nästa steg: en ny medalj – och en ny generation som skriver svensk hockeyhistoria på helt egna villkor.