Det finns något alldeles unikt med att älska ishockey. Doften av kyla i hallen, skridskornas skär mot isen och det där oavkortade engagemanget som får en att stå kvar vid isen oavsett temperatur. Men det finns också en fascinerande mekanik inom idrotten: så fort man lyfter frågan om de strukturella förutsättningar som faktiskt krävs för att unga tjejer ska kunna satsa fullt ut, möts man ibland av mothugg – och förväntas plötsligt svara på sådant som ingen ens har ifrågasatt.
Låt oss därför börja med att göra det glasklart en gång för alla:
- Ingen har påstått att kunniga ledare är oviktiga.
- Ingen har påstått att träningen ute på isen är oviktig.
- Ingen har påstått att våra ledare är dåliga.
Tvärtom! Jag har själv varit med länge nog för att ha följt den otroligt positiva utvecklingen på isen – en resa vars grund lades redan under 90-talet av starka förebilder och eldsjälar som slet i båsen för att få spelarna att satsa på riktigt. Det engagemanget och den fysiska träningen är själva grunden för allt vi gör. Men ishockeyn har också rört sig framåt. Sportslig utveckling i dag är långt mer än bara en kamp om ispass. Även om ispasset är en självklar förutsättning är det bara en del av helheten. Kompetensen på isen finns det dessutom en stor trygghet i – de tidigare hockeykonsulternas arbete har i dag flyttats över till de regionala hockeykontoren och drivs vidare av lokala utvecklare och tränare som gör ett fantastiskt jobb. Det är helt enkelt inte där skon klämmer i dag när vi ser spelare lägga av. Enligt mig är sanningen bra mycket mer komplex än så.
När jag tittar närmare på förbundets styrdokument och den idrottsvetenskapliga forskningen – inte minst studier från Riksidrottsförbundet (RF) och Centrum för idrottsforskning (CIF) – landar jag i en slutsats som också bekräftas av alla givande dialoger jag har med spelare och ledare: när unga, och i synnerhet tjejer, väljer att lägga av i tonåren beror det nästan aldrig på att träningen på isen på något sätt inte håller måttet. Det handlar i stället om det organisatoriska vakuum som uppstår när träningsgrupper splittras, bristen på en hållbar infrastruktur runtomkring, samt att det spelas för få matcher för att bygga en stimulerande miljö över tid. Att avfärda de strukturella trösklarna som enbart ”politiska debatter” är att blunda för de faktiska hinder som möter dagens unga spelare.
Jämlikhet handlar om att få växa in i sporten på rätt sätt.
Någonstans möts man ibland av oron att jämställdhetsdebatten skulle handla om att tumma på kraven eller slippa ta i. Inget kan vara mer fel. Självklart ska man ställa exakt samma höga och roliga krav på hockeyspelaren, oavsett kön. För det behövs det bra strukturer för att utveckla och fortbilda duktiga tränare. Jag kan ha fel, för här har jag dålig koll, men jag får känslan av att det är något man jobbar bra med i distrikt och regioner.
Däremot är det dags att lägga bort föreställningen om att jämställdhet inom ishockeyn är någon form av abstrakt ”vuxenpolitik”. Jämställdhet handlar i sin greppbara enkelhet om hur unga tjejer ska få växa in i sporten på rätt sätt. Det handlar om konkreta, grundläggande saker: att juniorerna får samma typ av matchning och kontinuitet som killarna, och att seniorerna ges rimliga villkor för att faktiskt kunna leva på sitt jobb. Utan de bitarna spelar det ingen roll hur bra träning vi har på isen – vardagen går ändå inte ihop för den som vill satsa fullt ut.
Jämställdhet handlar om tillgång till likvärdiga resurser (Gender Sport Gap) – att tjejen faktiskt har samma möjlighet att delta, byta om och verka under likvärdiga yttre förutsättningar, utan att mötas av sämre primtider eller åsidosatta resurser.
Här dyker ibland frågan upp om vad symboler och namn har med sportslig utveckling att göra – hur ett namn på ett landslag kan påverka spelet på isen. Svaret är att namnvalet och kulturen hänger ihop med hur vi mentalt värderar verksamheten. Namnet i sig skjuter inga puckar i krysset, men det avgör vilket utrymme, vilken respekt och vilken status sporten ges i det offentliga rummet. Kultur äter struktur till frukost. När våra landslag bär ett likvärdigt och stolt namn, Tre Kronor, formar det bilden av att damverksamheten är en lika självklar del av landslagstraditionen, inte ett sidoprojekt. Det sätter tonen för hur unga spelare värderas i föreningar och samhälle. Med det sagt betyder det inte alls att det är fel att använda ett varmt smeknamn som ”Damkronorna” på läktaren eller av en spelare; det handlar om i vilket sammanhang det används.
Här finns en direkt och klockren röd tråd till Svenska Ishockeyförbundets Strategi 2030. Förbundets vision pekar ut vägen: hållbara strukturer, anläggningar, rätt förutsättningar och ett likvärdigt synsätt både på och runt isen är helt centrala för att knäcka kurvan över tonårsavhopp. Att ställa träningen på isen mot det strukturella arbetet är fel väg att gå. Det är summan av hur vi lyckas i alla delar som till slut bygger hockeyspelaren.
Kampen förs där man gör mest nytta – för en sport vi älskar
Själv har jag inte fört kampen som en skicklig tränare ute på isen. Min plats har i stället varit i båset, vid slipen och i omklädningsrummet som materialare – där man är först på plats och sist därifrån, har slagits för att tjejerna ska ha samma tillgång till material och resurser som killarna, och funnits där för att stötta i alla lägen. Det är där jag har kunnat göra mest nytta, för att ge tjejer, oavsett ålder och kompetens på isen, rätt grundförutsättningar.
Glädjande nog har det också hänt enormt mycket positivt, och förbundets arbete med visionen visar verkligen vägen framåt. Det ena utesluter inte det andra; det är värme och engagemang mött med strukturell respekt, där vårt Tre Kronor Dam visar hela världen vad svensk damhockey kan åstadkomma på internationell nivå.
Inte minst Region Öst visar på det starka, målmedvetna arbete som faktiskt gör skillnad i praktiken. Att sedan lyfta blicken och se att vi kan göra ännu mera är inte att gnälla – det är att agera som den lojala supportern på hemma-ståplats som älskar sin sport oresonligt mycket, just för att man vill att den ska nå sin fulla potential.
Vändpunkten som lärde oss att ha respekt för historien
Vill man förstå vart vi är på väg måste man också ha respekt för historien – för var hade svensk damhockey varit i dag om inte tjejerna i landslaget hade sagt ifrån under den tuffa landslagskonflikten 2019? Om inte spelare som Emma Nordin hade ställt sig på barrikaderna för att kräva förändring? Utan det modet hade vi med stor sannolikhet stått kvar och trampat i samma gamla spår, där landslaget behandlades styvmoderligt och klubbarna saknade det tryck uppifrån som krävdes för att vakna.
Det historiska beslutet att sätta ner foten blev den nödvändiga vändpunkten som förändrade allt. Det tvingade fram en ny insikt i hockeysverige: för att nå internationell framgång och verklig förändring krävdes det att Tre Kronor Dam jämställdes med herrarna – med ekonomisk trygghet, trygghet runt om laget, professionella träningsförutsättningar och en stark stab.
Ett annat exempel ser vi på klubbsidan här hemma i Sverige, där samma utveckling har börjat ta fart. Titta på Luleås resa när man tidigt satsade brett och gav spelarna helt andra förutsättningar. Frölunda och Brynäs gjorde samma resa med tydliga satsningar. Och nu senast Färjestad, som under många år kämpade för att nå hela vägen upp till SDHL trots ambitioner på damsidan – men som först när man byggde ett riktigt omklädningsrum för damerna, började erbjuda fler spelare lön och tillsatte en dedikerad och uttalad sportchef fick pusselbitarna på plats. Självklart leds lagen av absolut bästa tänkbara coacher som sätter fart på träningar och matcher, men det är i kombinationen med de professionella ramarna och strukturerna som den verkliga, sportsliga framgången blir ett faktum. När förutsättningarna är på plats flyttar också sporten fram sina positioner på riktigt.
Samma viktiga rörelse ser vi i NDHL, där klubbar som Rögle BK går i bräschen och visar att man behöver ge tjejerna mer än bara isträning för att lyckas. Det krävs modiga beslut i jämställdhetens tecken för att driva damhockeyn i rätt riktning även på den nivån. Självklart leds lagen av absolut bästa tänkbara coacher som sätter fart på träningar och matcher, men det är i kombinationen med de professionella ramarna och strukturerna som den verkliga, sportsliga framgången blir ett faktum. När förutsättningarna är på plats flyttar också sporten fram sina positioner på riktigt.
Min fasta övertygelse är att det här exakt på samma sätt gäller juniorerna och åldrarna närmast under. Om vi ser till att vi har de absolut bästa förutsättningarna på isen, kombinerat med samma helhetsfokus och struktur utanför, då kommer vi att skapa en hållbar och djupt tilltalande arena för verklig sportslig utveckling för nästa generation.
Diskussioner som bevisar att vi behövs
När tidigare inlägg har väckt både kritik från vissa och hyllningar från andra, så blir det ett kvitto i sig. Det skaver när man rubbar på invanda mönster – men det visar också att de här samtalen är helt nödvändiga.
Att viftas bort med att det jag skriver är ”politiska debatter” bara för att man lyfter fram grundläggande förutsättningar är inte bara tröttsamt – det är i grunden extremt nedvärderande mot alla dem som faktiskt sliter varje dag för att utveckla sporten. Det handlar inte om politik. Det handlar om att göra sin röst hörd för dem som vill framåt och kanske inte alltid orkar stå emot den storm som oundvikligen kommer med dialoget kring lika rättigheter.
Jag har en fast övertygelse om att jämställdhet inte är politik, utan själva motorn för damhockeyns utveckling – tills den dagen vi med gott samvete kan säga att vi har en helt jämställd hockey i Sverige.
Titta bara på vårt Tre Kronor Dam som visar hela världen under VM i Danmark, vad svensk damhockey faktiskt kan åstadkomma. Det är bara att älska det, njuta av det och använda den energin till att fortsätta bygga de strukturer som bär hela vägen.
Tjejerna förtjänar inget mindre.