Om hantverk, passion och känslan av att inte riktigt höra hemma
Av Cirtap tycker till
Det tog många år innan jag vågade säga orden högt:
Jag är fotograf.
Inte för att jag saknade erfarenhet. Inte för att jag saknade bilder. Och inte för att mina fotografier aldrig hade använts. Tvärtom har bilder som jag tagit publicerats och använts på olika platser runt om i världen. Ändå fanns känslan där, någonstans i bakhuvudet. Känslan av att jag kanske inte riktigt hade förtjänat titeln.
Vem var egentligen jag att kalla mig fotograf?
Det är en märklig tanke när jag ser tillbaka på den idag. Jag har aldrig haft några problem att kalla mig verksamhetschef eftersom det är mitt yrke. Jag tvekar inte heller att kalla mig kock. Jag är utbildad kock och har arbetat professionellt med matlagning. Där känns identiteten självklar.
Men fotografin blev annorlunda.
Kanske därför att fotografering är ett område där det alltid finns någon som är bättre. Någon som har fler publiceringar, dyrare utrustning, fler följare eller fler år i branschen. Det är lätt att jämföra sitt eget arbete med människor som ägnat ett helt liv åt att utveckla sitt hantverk.
Ett hantverk som aldrig blir färdigt
Med tiden har jag insett att fotografering och matlagning har mer gemensamt än man först kan tro.
Båda är hantverk.
Båda kräver tålamod.
Båda kräver kunskap.
Och båda tar många år att bemästra.
När man utbildar sig till kock är det ingen som tror att man är fullärd den dagen examensbeviset delas ut. Det verkliga lärandet börjar först då. Smaker ska utvecklas, tekniker ska nötas in och erfarenheter ska samlas. Samma rätt kan tillagas hundratals gånger och ändå bli lite bättre nästa gång.
Fotografering fungerar på precis samma sätt.
Man kan lära sig kamerans knappar på en eftermiddag. Man kan förstå exponering och teknik på några veckor. Men att verkligen se ljuset, förstå kompositionen, läsa en situation och känna igen ett ögonblick innan det händer är något som tar år att utveckla. Precis som en kock lär sig att känna när en råvara är perfekt tillagad börjar fotografen så småningom att känna när en bild håller på att uppstå.
Det är inget man läser sig till, det är erfarenhet.
Jag brukar ibland tänka på alla fantastiska hemmakockar som finns där ute. Människor som aldrig arbetat på restaurang men som lagar fantastisk mat hemma i sina egna kök. Människor som läser, provar, experimenterar, misslyckas, lär sig och fortsätter utvecklas för att de älskar det de gör.
Jag ser inte ner på dem för att de inte har matlagning som yrke. Tvärtom inspireras jag ofta av deras kreativitet.
Det är kanske därför jag med åren också har förändrat min syn på fotografering. Att vara fotograf handlar inte nödvändigtvis om hur man försörjer sig. Det handlar om förhållningssättet till hantverket. Om viljan att lära sig, utvecklas och ständigt bli lite bättre. Om att lägga tid på sitt skapande även när ingen betalar för det.
Min plats mellan sport och street
För mig har fotografin aldrig handlat om att trycka på en knapp.
Den har handlat om att lära sig se. Att förstå ljuset. Att läsa människor. Att förutse händelser. Att berätta historier.
Kanske är det också därför jag med tiden har accepterat att alla fotografer inte behöver vara bra på samma saker.
Jag beundrar naturfotografernas tålamod och porträttfotografernas förmåga att skapa närvaro och kontakt i en bild. Jag försöker själv ibland, men om jag ska vara ärlig är det inte där min största styrka finns.
Min styrka har alltid varit att se detaljerna.
Det där lilla som händer precis innan något större inträffar. Blicken mellan två spelare. Reaktionen på läktaren. Gesten som berättar mer än själva målet. Det korta ögonblicket mellan två människor på en gata där en historia plötsligt uppstår.
Det är därför jag trivs så bra inom både sport- och streetfotografering.
Inom sportfotografin handlar mycket om att förstå spelet, men minst lika mycket om att förstå människorna som spelar det. Målet är inte alltid den bästa bilden. Ibland är det jublet efteråt, besvikelsen efter ett misstag eller lagkamraten som kommer fram för att gratulera. Det är känslorna som intresserar mig.
Streetfotograferingen bygger på samma grund. Där finns inga resultattavlor och inga domarsignaler, men känslorna och berättelserna finns där ändå. Ett ansiktsuttryck, ett möte eller en rörelse som bara existerar under ett ögonblick innan den försvinner för alltid.
Det är där jag känner mig hemma som fotograf.
Att fortsätta vara elev
Jag har också haft turen att få vara en del av en fotogemenskap som är både skicklig och generös. Sportfotograferna jag mött genom åren tillhör några av de mest kunniga människor jag stött på inom fotografin. Trots den höga nivån finns ofta en vilja att hjälpa till. Tips om inställningar, råd om utrustning, erfarenheter från olika arenor eller information om var man bäst placerar sig för att få rätt vinkel när matchen börjar.
Den gemenskapen har lärt mig mycket och påmint mig om att fotografering egentligen inte handlar om att vara bäst. Det handlar om att fortsätta utvecklas.
Där är jag kanske också lite ovanlig.
Många sportfotografer har sin hemmaarena där de följer sitt lag och känner varje vrå av anläggningen. Själv har jag alltid trivts med att röra mig mellan olika arenor under en säsong. När hockeysäsongen är igång kan det bli många olika ishallar. Varje arena har sin egen karaktär, sina egna ljusförhållanden och sina egna utmaningar. Det tvingar mig att tänka nytt, anpassa mig och fortsätta lära mig.
Kanske är det också därför jag fortfarande tycker att fotografering är lika roligt som när jag började.
Jag känner mig fortfarande som en elev i hantverket.
Skillnaden är att jag idag har accepterat att man kan vara både elev och fotograf samtidigt.
Kanske var det just därför det tog så lång tid att kalla mig fotograf. Ju mer man lär sig om ett hantverk, desto mer inser man hur mycket man inte kan. Det gäller lika mycket bakom kameran som bakom spisen.
Än idag kan jag ibland känna att jag bara fuskar. Att jag bara leker fotograf. Att de riktiga fotograferna är någon annan. Men ju fler år som går, desto mer inser jag att många kreativa människor verkar bära på samma känsla. Kanske är det en del av att bry sig om sitt hantverk. Man ser sina egna brister tydligare än någon annan gör.
Samtidigt vet jag idag att fotograferingen är en del av vem jag är.
Jag vet att jag ser världen genom bilder.
Jag vet att jag funderar över ljus, vinklar och ögonblick utan att ens tänka på det.
Jag vet att kameran har följt mig genom stora delar av livet och att den fortfarande lär mig nya saker.
Och kanske är det just där svaret finns.
Man blir inte fotograf den dag någon annan ger sitt godkännande. Man blir fotograf genom åren man lägger på sitt hantverk, genom nyfikenheten att fortsätta utvecklas och genom viljan att hela tiden försöka se lite mer än man gjorde dagen innan.
Det tog mig många år att förstå det.
Men idag kan jag säga det utan att känna att jag måste be om ursäkt för det.
Jag är fotograf.
Att vara fotograf handlar inte om att kunna fotografera allt. Det handlar om att hitta de ögonblick, känslor och berättelser som just du ser – och aldrig sluta vara nyfiken nog att leta efter nästa.
