Om vardagsvandringar, hälsa, närvaro och att hitta guldkornen mitt i livet
I mitt senaste inlägg berättade jag om hur vandringen hade blivit en ny passion i mitt liv. Om skogsstigar, stormkök, espresso i små stålmuggar och glädjen i att upptäcka nya leder tillsammans med min fru.
Sedan dess har det faktiskt blivit fler vardagsvandringar än längre turer i skogen. Och kanske är det just där den största upptäckten finns. För man behöver inte alltid ge sig ut på ett äventyr för att må bra.
En vandring behöver inte gå genom djupa skogar eller över milslånga leder. För mig kan det lika gärna vara en runda genom stan, några kilometer efter jobbet eller en sväng tillsammans med någon man tycker om. Det är känslan av att ge sig iväg, att vara närvarande och att låta tankarna följa stegen som gör den till en vandring.
Det har fått mig att fundera över hälsa, välmående och hur enkelt det faktiskt kan vara att må lite bättre.
Vi lever i en tid där hälsa ofta mäts i siffror. Antal steg, kalorier, puls och träningspass. Det är inget fel i det, men ibland tror jag att vi glömmer bort det viktigaste – att röra på sig därför att det känns bra. En kort vandring är trots allt alltid bättre än ingen vandring alls.
Alla dagar bjuder inte på milslånga leder och heldagar i naturen. Ibland räcker det med att komma ut en stund, få frisk luft och låta tankarna sortera sig själva.
Ett bra exempel är våra egna vardagsrundor.
Nyligen kom vi på att en av våra vandringsslingor faktiskt förtjänade ett eget namn. Vi döpte den till Paketrundan. Den slingrar sig genom stan och passerar flera utlämningsställen där vi hämtar och lämnar paket. Rundan är ungefär 4,8 kilometer lång och tar mellan 45 och 95 minuter beroende på hur många stopp vi gör längs vägen. Det som en gång hade inneburit flera korta bilresor har blivit en uppskattad vardagsvandring med både rörelse, samtal och frisk luft på köpet.
Men Paketrundan är inte ensam. Vi har också det vi kallar Korta rundan. Den är ungefär lika lång men tar en annan väg genom bebygelsen. Vi passerar sjukhuset, korsar några större vägar, går genom en mindre skogsdunge, vidare genom villaområden och förbi flerfamiljshus innan gångvägarna leder oss hem igen. Det är kanske inte naturupplevelserna som står i centrum där, utan känslan av att komma ut och röra sig oavsett väder, årstid eller dagsform.
När vi har lite mer tid väljer vi istället Stora rundan. Då går vi ner mot vattnet och följer Mälaren en bit. Tempot förändras nästan automatiskt när vattnet kommer i sikte. Rundan närmar sig milen och bjuder på både vackra vyer och längre samtal. När vi kommer hem känns det ofta som att både kroppen och huvudet har fått precis det de behövde.
Vår absoluta favorit bland vardagsvandringarna är ändå Badelundarundan. Den ligger strax utanför Västerås och ger oss det bästa av två världar. På bara några minuter lämnar vi stadsmiljön bakom oss och får naturen, skogen och lugnet som så ofta lockar oss ut. När vardagen känns intensiv eller när behovet av natur är större än behovet av ärenden, då är det ofta Badelundarundan som vinner. Den har blivit vår mest använda vardagsrunda och påminner oss om att man inte behöver resa långt för att uppleva naturens skönhet.
Med tiden har jag också insett att jag sällan gör någon större skillnad mellan att promenera och att vandra. För mig handlar vandring inte om antalet kilometer, höjdmetrar eller hur långt från staden man befinner sig. Det handlar om känslan. Om att ge sig av med ett syfte, även om målet bara är en stunds rörelse, ett bra samtal eller lite frisk luft. Om att lämna vardagen för en stund och låta stegen bestämma tempot. Därför kan en vandring genom stadens kvarter vara lika värdefull som en heldag på en skogsled. Det är känslan, inte avståndet, som avgör.
Jag tror också att det finns en annan fördel med att ha sina egna namngivna rundor. Tröskeln blir lägre. Man behöver inte fundera på vart man ska gå eller hur långt det blir. Beslutet är redan taget. Det är bara att snöra på sig skorna och välja runda. Ofta är det just det som gör skillnaden mellan att stanna kvar i soffan och att faktiskt komma ut.
Det är kanske just det som gjort att vandringen blivit en så naturlig del av vår vardag. Alla vandringar behöver inte leda till en ny plats. Ibland räcker det att snöra på sig skorna och välja en av sina vanliga stigar. För varje steg räknas, oavsett om det tas på en skogsled, längs Mälarens strand, i Badelundaskogen eller mellan stadens kvarter.
Kanske är det där den största lärdomen finns. Man behöver inte alltid göra allt perfekt. Det viktigaste är att göra något.
Samma tankesätt gäller maten. Ju mer jag har kommit in i vandringslivet, desto mer har jag funderat över hur vi tar hand om våra kroppar. För mig handlar det inte om förbud eller dieter. Det handlar om balans. Att äta mat som ger energi samtidigt som man tillåter sig att njuta av livet.
På de längre vandringarna följer ofta både ryggsäck, fika och något enkelt att fylla på energin med. Men de flesta av våra vardagsvandringar ser annorlunda ut. Då får ryggsäcken ofta hänga kvar hemma och vi ger oss iväg precis som vi är. Det är en av sakerna jag uppskattar mest – att det inte behöver vara så komplicerat.
När vi sedan kommer hem igen väntar ofta dagens kanske mest välförtjänta paus. Kaffet smakar på något sätt alltid lite bättre efter några kilometer till fots. Det finns en särskild njutning i att slå sig ner hemma efter en vandring, känna att kroppen har fått röra på sig och låta doften av nybryggt kaffe sprida sig i köket.
Jag har slutat tänka att njutning är något man måste göra sig förtjänt av. Livet blir rikare när man tillåter sig att uppskatta de små sakerna medan de faktiskt händer. Ett gott samtal, en vandring tillsammans, frisk luft i lungorna eller en kopp riktigt gott kaffe när man kommer hem. Ibland är det faktiskt inte mer som behövs.
Det är kanske det viktigaste vandringen har lärt mig. Att vara närvarande. Inte i nästa möte, nästa projekt eller nästa semester. Utan här och nu. I stegen längs trottoaren eller stigen. I samtalet med någon man tycker om. I känslan av att kroppen fungerar och tar sig framåt, steg för steg.
När jag blickar framåt hoppas jag att vi fortsätter att upptäcka nya leder, nya fikaplatser och nya små äventyr. Men jag hoppas också att vi fortsätter att uppskatta de där helt vanliga rundorna. De som börjar hemma vid ytterdörren och slutar med några fler steg på kontot, lite frisk luft i lungorna och ett lättare sinne än när man startade.
För ibland finns de största upplevelserna inte längst bort.
Ibland börjar de redan när man snörar på sig skorna, öppnar ytterdörren och tar det första steget.
Livet händer inte när vi kommer fram. Det händer i stegen på vägen dit.
