En berättelse om hur en enkel espresso dränktes i amerikansk kolasås och övergavs för en sur fruktsallad i Peru.
Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Jag gillar det enkla i livet. En kopp kaffe ska smaka kaffe, inte efterrätt. Så när jag är på språng brukar jag beställa en klassisk espresso. Enkel, snabb, intensiv. Svart guld i en liten kopp. Det kan väl ändå inte gå att krångla till?
Jo, tjena. Välkommen till det nya amerikaniserade Kaffesverige.
Häromdagen klev jag in på ett sånt där nyöppnat, modernt kaffeställe. Det kändes mer som att kliva in på McDonald’s än på ett café. Ovanför disken hängde gigantiska, blinkande digitala skärmar med en meny så lång att man fick nackspärr av att läsa den. Det var Frappuccinos, Flat Whites, Macchiatos, Iced lattes och ”Cold Brew”. De hade storlekar som Small, Medium, Large och ”Grande” – där den största hinken rymmer tillräckligt med vätska för att släcka en mindre skogsbrand.
När det äntligen blev min tur kände jag pressen från kön bakom mig. Tjejen i kassan spottade ur sig frågor i maskingevärstempo:
”Vill du ha helmjölk, lättmjölk, havremjölk, mandelmjölk eller kokosmjölk? Vill du ha en shot vaniljsirap, karamell eller säsongens pumpakrydda? Och vill du ha vispgrädde och chokladsås på toppen?”
Jag kände hur svetten bröt ut. Jag vill inte ha en födelsedagstårta i flytande form, jag vill ha en espresso! En helt vanlig, enkel espresso. Svart.
När koppen väl landade på disken låg det en sån där slentrianmässig liten chokladbit på fatet. Du vet en sån där fyrkant i prassligt papper. Man undrar ju om de lagras i ett skyddsrum under tre decennier innan de serveras. Jag drog bort pappret och bet. Det sa bara kras. Chokladen var så torr och dammig att den kändes som en gammal skorpa från 90-talet. Den tillförde absolut ingenting till kaffet, förutom en akut rädsla för att tänderna skulle ryka.
Man kan ju undra var det vanliga mellantinget tog vägen? Måste det antingen vara ett hipsterställe där man får en sur fruktsallad på unika bönor, eller ett amerikanskt industrikomplex där kaffet dränks i kolasås och pumpakryddor? Finns det inget vanligt fik kvar där man bara kan få en rejäl, hederlig kopp espresso utan krångel?
Tanken flög direkt tillbaka till mina resor till Rom och Paris. Där slipper man det här hysteriska, industriella menykaoset. I Rom finns det dessutom lagar och ordning för sånt här, styrt av klockan. Beställer du en cappuccino efter klockan elva på förmiddagen blir du utskälld av gubben bakom disken. Mjölk i kaffet dricker man på morgonen, punkt slut! Efter lunch är det bara ”un caffè” som gäller. En mörk, krämig espresso som smakar choklad på riktigt, ger dig hjärtklappning och kostar en dryg euro. Man sveper den stående på tre sekunder, nickar mot bartendern och går vidare. Ingen diskussion, inga valmöjligheter, inga torra plikt-chokladbitar. Det är logiskt, det är enkelt.
Samma sak i Paris. Man sätter sig på en sliten bistro på eftermiddagen, beställer ”un café express”, tittar på folk och får en robust, bitter kopp utan att någon frågar om man vill ha kolasås eller gamla skorpor på toppen.
Men här hemma ska vi leka USA och välja bland sju sorters mjölkersättningar och femton sockerblandningar.
Å andra sidan… När jag tänker efter så är väl egentligen inte espresso särskilt mycket av ett gammalt och hederligt kaffe i vår svenska kultur det heller. Vart tog det riktiga kokkaffet vägen? En sotig panna över öppen eld, grovmalet kaffe och en klarskinnsbit för att få gruten att lägga sig.
Nästa gång skiter jag i både Italien och USA. Jag tar med mig kaffepannan och sätter mig på stubben istället. Där är menyn väldigt kort, och kaffet smakar precis som det ska.
Kaffe? ja tack, eftersom att göra dumma saker med mer energi
alltid är en bra idé
