– Del 3 –
Det är lätt att applådera damhockeyns framsteg, men att jämföra dagens förutsättningar med hur dåligt det var förr är en farlig bekvämlighetsfälla. Om vi inte vågar professionalisera seriesystemet, juniorsidan och det regionala ansvaret nu, riskerar svensk ishockey att stagnera helt på damsidan.
Ett av de absolut vanligaste argumentet som dyker upp i hockeydebatten så fort kraven och framtiden kommer på tal är – ”Men kolla hur mycket som faktiskt har hänt! Det är ju en enorm skillnad mot för bara fem år sedan!”
Och visst, rent faktamässigt stämmer det. Det är bara att applådera framstegen. För fem år sedan var det mer regel än undantag att damlag ofta fick trolla med knäna för att få ihop till grundläggande material, åka bussar som sett sina bästa dagar och träna på tider då de flesta andra lag för längesedan gått och lagt sig. Idag har de flesta ”elitlag” fungerande förutsättningar och egna omklädningsrum. Det är fantastiska steg i rätt riktning.
Men det är just här den lilla tankevurpan sker. Att nöja sig och jämföra dagens hockey med hur det såg ut förr är som att en biltillverkare skulle fira att deras nya modell faktiskt har säkerhetsbälte, till skillnad från versionen från förr som helt saknade bromsar. Att slå sig till ro och tycka att det är ”bra nog” är det absolut säkraste sättet att stagnera. Det hjälper helt enkelt inte utvecklingen framåt i den fart som marknaden faktiskt kräver.
När organisationer gör en ”Kodak”
Historien är full av gigantiska, globala företag som satt i exakt samma bekväma båt. De tittade på sina historiska framgångar, konstaterade att dåtidens produkt drog in pengar och såg ingen anledning att springa benen av sig för att förändras. De tyckte helt enkelt att det var bra som det var.
- Kodak satt faktiskt på patentet för digitalkameran, men valde att lägga tekniken i en låda eftersom de tjänade så bra på att sälja traditionell fotofilm. Det kändes tryggast så. Idag är fotofilmen historia och Kodak likaså.
- Nokia ägde hela mobilmarknaden i början av 2000-talet. När smartphones och pekskärmar började dyka upp var den allmänna åsikten inom företaget att deras fysiska plastknappar var helt suveräna. De såg ingen anledning att ändra ett vinnande koncept – tills tåget redan hade gått.
- Blockbuster dominerade videouthyrningen globalt och tackade nej till att köpa upp en liten nystartad streamingtjänst vid namn Netflix. Man var övertygad om och visionär kring att kunderna även i framtiden ville åka och hyra fysiska plastfodral.
När klubbar i dag väljer att klamra sig fast vid invanda, traditionella mönster och behandlar den växande flick- och damhockeyn som en trevlig sidoverksamhet istället för en ren kärnverksamhet, riskerar de att göra exakt samma strategiska miss. Man missar helt enkelt att omvärlden och marknaden har förändrats.
Resan med NDHL: Från gräsrotsuppror till elitallsvenska
Det är omöjligt att prata om damhockey utan att lyfta fram den otroliga resa som NDHL (Nationella Damhockeyligan) har gjort. För några år sedan var andradivisionen på damsidan, dåvarande Damettan, en splittrad och bitvis bortglömd historia. Det var en serie som drevs helt regionalt, där kvaliteten på matcherna varierade kraftigt och där den kommersiella statusen var nästintill obefintlig.
Det nya seriesystemet: En hållbar pyramid under utveckling
Det nuvarande seriesystemet inom NDHL är byggt som en tvåstegsraket för att kombinera regional förankring med elitförberedande spets. Men för att pyramiden ska hålla hela vägen upp till SDHL krävs det att båda stegen professionaliseras:
- Damettan som den nödvändiga regionala basen (Höst): Säsongen inleds i september med de regionala grundserierna. Det är här, på regionkanslierna, som det dagliga arbetet med lokala resurser och återväxt måste varit drivet. Det räcker inte att förbundet centralt pekar med hela handen; regionerna måste ta fullt ansvar för att denna bas ska hålla hög kvalitet och fungera som en stabil grund.
- HockeyAllsvenskan Dam som den spetsade elitmiljöen (Vinter): Runt november smalnas ligan av när de bästa lagen möts i HockeyAllsvenskan Dam Norra och Södra. Över 20 intensiva omgångar skapas den elitsprångbräda som krävs för att fostra hungriga utmanare till slutspelet och det efterföljande SDHL-kvalet.
Den stora framtidsfrågan för debatten är dock när svensk hockey är redo att ta nästa stora strukturella kliv: att göra HockeyAllsvenskan till en helt rikstäckande, rak serie redan från första nedsläpp i september, i stället för att behålla den regionala uppdelningen under hösten
Att sätta press på toppen: Det sportsliga behovet av konkurrens
Den allra viktigaste sportsliga anledningen till att HockeyAllsvenskan Dam behövs är att SDHL desperat behöver utmanas underifrån. Historiskt sett har glappet mellan högstaligan och andradivisionen varit alldeles för stort. Det har gjort dat klubbarna i botten av SDHL har kunnat sitta relativt säkra i båten, utan att känna den där riktiga, flåsande konkurrensen i nacken från hungriga utmanare. Trygghet bygger sällan extrem utveckling.
För att högstaligan ska fortsätta hålla absolut världsklass krävs det en underliggande serie som håller en så pass hög och jämn nivå att den fungerar som en regelrätt språngbräda. Lagen underifrån måste ha förutsättningar att utvecklas, värva smart och bygga en elitverksamhet som håller för ett kval.
Det är precis det här vi ser effekterna av redan nu. Det nya upplägget har skapat en sportslig skärpning där allsvenska klubbar kliver fram med helt ny pondus.
Ett kvitto på denna nya spets och nerv fick vi när Färjestad BK tog klivet upp i SDHL efter att ha besegrat Leksand i den avgörande kvalmatchen – en rysare som avgjordes först i den åttonde perioden och blev den längsta matchen i svensk ishockeys historia.
De är där och rycker i tårna på lagen i botten av SDHL, och den där forna tryggheten i finrummet har förbytts i en välkommen nervositet. Den sportsliga konkurrensen höjer hela Hockeysverige.
Damlag är inte lika med juniorlag: Dags att professionalisera trappan
Här kommer vi till en helt avgörande mental tröskel som klubbarna måste kliva över: Ett damlag är inte samma sak som ett juniorlag.
Alltför länge har det funnits en slapp inställning där man klumpat ihop hela damverksamheten i en enda stor säck. Spelare i vitt skilda åldrar och utvecklingsstadier har tvingats spela i samma lag eftersom klubben inte orkat eller velat bygga en ordentlig organisation. Det är dags att klubbarna börjar arbeta med sina damjuniorer på exakt samma strukturerade sätt som sina herrejuniorer.
På herrsidan är utvecklingstrappan helig. Där finns det tydliga J18- och J20-lag som fungerar som rena akademiutbildningar. Spelarna slussas genom systemet i en trygg, sportslig progression för att göras redo för seniorhockeyn. Exakt den strukturen måste upp på damsidan nu. Klubbarna måste separera juniorverksamheten från seniorlaget, tillsätta utbildade ledare och ge damjuniorerna egna, anpassade träningsförutsättningar.
På herrsidan är utvecklingstrappan helig. Där finns det tydliga J18- och J20-lag som fungerar som rena akademiutbildningar. Spelarna slussas genom systemet i en trygg, sportslig progression för att göras redo för seniorhockeyn. Exakt den strukturen måste upp på damsidan nu. Det finns redan goda exempel i Hockeysverige, som Skellefteå AIK, som idag jobbar snyggt och strukturerat med sin juniorhockey för både tjejer och killar. Fler klubbar måste följa efter, separera juniorverksamheten från seniorlaget, tillsätta utbildade ledare och ge damjuniorerna egna, anpassade träningsförutsättningar.
Det absolut viktigaste och mest välkomna steget i denna riktning är förbundets nya juniorsatsning: en helt ny riksserie för juniorer (U19 Nationell dam). Detta är precis det strukturella lyft som behövs. Fler klubbar måste följa efter, separera juniorverksamheten från seniorlaget, tillsätta utbildade ledare och ge damjuniorerna egna, anpassade träningsförutsättningar genom denna nya nationella serie.
Från nödlösning till en kommersiell elitmiljö
Det är just här det nya seriesystemet blir helt avgörande. Genom att dela upp säsongen och lyfta de bästa lagen till HockeyAllsvenskan Dam, skrotar vi det gamla systemets ojämna ”15–0-matcher” och ersätter dem med en elitsprångbräda fylld av sportslig nerv. Det ger spelarna det höga tempo de behöver för att utvecklas, samtidigt som det sätter en välkommen och välbehövlig press på bottenlagen i SDHL. Ingen kan längre sitta säker i båten.
Dessutom skapar en centralt administrerad allsvenska en helt annan kommersiell produkt. Det blir plötsligt möjligt att paketera ligan medialt, locka nationella sponsorer och bygga en trogen publik.
Men bäst av allt är att det skyddar sportens framtid. Genom att separera den kommersiella eliten från den regionala basen i Damettan, slipper vi se 13- och 14-åringar kastas in i hårda seniormatcher mot vuxna bara för att det saknas alternativ. Det tvingar istället klubbarna att bygga en hållbar juniorverksamhet.
Det regionala förbundsansvaret
När Svenska Ishockeyförbundet nu spetsar och centraliserar riksserierna på elit- och juniornivå, vilar ett blytungt ansvar på de lokala och regionala hockeyförbunden. De måste vakna och förstå sin roll i den nya strukturen. Deras absolut viktigaste uppgift är att säkra upp att det finns välfungerande, attraktiva och utvecklande regionala serier för alla de lag och spelare som inte tar plats i förbundets riksserier. Om inte regionerna kliver fram och tar detta ansvar riskerar vi att tappa den bredd som hela pyramiden faktiskt vilar på.
Man måste faktiskt ge Svenska Ishockeyförbundet cred för att de äntligen har vaknat lite och genomför förändringar som tar damhockeyn framåt. Men nu gäller det också att förbundet vågar vara riktigt tuffa. Det räcker inte att bara sätta upp hårda, professionella licenskrav på papperet – man måste se till att efterlevnaden faktiskt följs och att det slutas delas ut billiga dispenser till föreningar som inte gör läxan. Inom svensk ishockey har man av tradition varit alldeles för feg på den punkten. Det har funnits en skadlig, påhittad rädsla för att flick-, junior- och damhockeyn skulle vara mycket känsligare än herrsidan och därför behöva dallas med. Den tiden måste vara förbi nu. Ska verksamheten tas på allvar måste kraven gälla.
Så låt oss sluta titta i backspegeln. Det är dags att greppa klubban, kliva ut på isen och börja bygga den framtid som svensk ishockey både förtjänar och behöver.
Avslutningsvis vill jag också betona att jag medvetet har valt att inte lägga fokus på de akuta problem som uppstår just nu när vi i stunden rycker bort plåstret från ett gammalt sår. En sådan här serieomläggning skapar självklart en tillfällig oro, logistiska utmaningar och tyvärr också en del tappade spelare och stukade klubbar som hamnar i kläm i glappet mellan de nya strukturerna. Spelarna tappar vi tyvärr redan idag i junioråldern, så att något drastiskt måste göras är ingen underdrift.
Men sanningen är att om det gamla, infekterade systemet hade fått vara kvar, så hade det i längden varit betydligt mer skadligt än den turbulens vi upplever nu. Att hålla liv i en trasig struktur bara för att undvika tillfällig smärta är ett långsamt gift för sporten. Den oro och de spelartapp vi ser i övergångsfasen är baksidan av ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp – ett pris vi tyvärr måste betala för att sanera grunden och bygga en genuint stabil, jämställd och utvecklande hockeymiljö för framtiden.
Kom ihåg att detta är min alldeles egna tolkning. Jag är inte mer än en människa med ett extra stort intresse för damhockeyn och dess överlevnad.
Att våga förändra gör ont i stunden, men att hålla liv i en trasig struktur är ett långsamt gift för den sport vi älskar.
Har du missat någon del hittta dem här!
Vad tror eller känner du själv inför framtiden? Ser du också serieomläggningen som ett nödvändigt ont för att läka sporten, eller oroar du dig för spelartappen? Lämna gärna en kommentar här nedanför, dela inlägget vidare och glöm inte det absolut viktigaste: Ställ krav på klubbarna och de olika hockeyförbunden runt om i landet!