Det behöver inte alltid vara brant för att gå uppåt. Vår senaste utflykt tog oss till Dalarna för att vandra i Rättvik längs leden ”Tre toppar” – en tur som bjöd på behaglig puls, omväxlande natur och lunch på hög höjd, även om vyerna inte riktigt blev som vi hade hoppats på. Vädret var på vår sida: ett stabilt uppehåll och så där typiskt svenskt, lagom varmt vandringsväder.
Vår egen tur runt de tre topparna stannade strax efter milen, räknat från bilen och hela vägen runt inklusive avstickarna upp till samtliga toppar. Utan att räkna med de faktiska stoppen landade den effektiva gångtiden på lite drygt 2 timmar och 45 minuter. Vi rörde oss dock inte i något racerspår, utan tog oss medvetet tid för pauser längs vägen för att verkligen stanna upp och uppleva skogen och de mäktiga omgivningarna. Det är en del av att vandra enligt mig.
Lunch på första toppen och fika på sista
Vandringen uppför var förvånansvärt skön. 286 höjdmeter plockade vi enligt min app, men det kändes aldrig extremt brant eller slitigt, utan mer som en skön och jämn stigning. Det var överlag väldigt lite folk ute i spåren denna dag. Under hela den första halvan av turen mötte vi faktiskt inte en enda levande själ, vilket gav en fantastisk känsla av att ha hela skogen för sig själv.
När vi nådde den första toppen passade vi på att packa upp lunchsäcken. Det är något visst med att äta ute i naturen, särskilt när man har den tyngsta stigningen bakom sig. Vandringen fortsatte sedan genom en väldigt trevlig och skiftande skogsmiljö.
Hela turen avslutades på bästa sätt på den tredje och sista toppen. Som ni vet från mitt tidigare inlägg: Tips – Kaffe på topp – bokstavligen! Vi kompromissar aldrig med kaffet på tur. Så självklart åkte vår uppladdningsbara espressomaskin fram ur ryggsäcken även här. Att sitta där på Hökolsberget, pressa fram en rykande färsk espresso med perfekt crema och dricka ur de borstade aluminiummuggarna lyfte fikat till ren lyx mitt i ingenstans.
Naturen levererade – utsikten en besvikelse
Om själva skogsmiljön och stigen var en positiv överraskning, så var utsikten tyvärr lite av en besvikelse när man ville vandra i Rättvik för panoramavyernas skull. Vi hade nog hoppats på lite mer öppna vidder under den större delen av promenaden, men skogen höll sina hemligheter tätt för sig själv på både den första och sista anhalten. Vid lunchstoppet på Hedsåsberget och det avslutande espressofikat på Hökolsberget fick vi helt enkelt nöja oss med den täta, gröna skogsinramningen.
Dagens enda riktiga vy fick vi i stället på den mellersta toppen, Lerdalsberget. Det var precis där, strax ovanför skidbacken (eller rodelbanan som snurrar för fullt nu under sommaren), som landskapet äntligen öppnade upp sig ordentligt och vi fick se ut över de vackra omgivningarna och Siljan.
Mark med en dånande historia och naturens krafter
Även om tallarna skymde sikten på sina ställen, blev turen med Vandra i Rättvik mer fascinerande när vi påminde oss om vad det faktiskt är vi gick på. Den här bergskammen ovanför Rättvik är formad av dramatiska naturkrafter.
Hela landskapet är en del av Siljansringen – resultatet av Europas största meteoritnedslag för runt 370 miljoner år sedan. När man går där i den tysta barrskogen är det svårt att greppa att marken en gång skakade i ett kosmiskt kaos. Längs stigarna passerar man också spår av gammal finnskogskultur och den gamla toppstugan från 1930-talet som minner om Rättviks tidiga turisthistoria.
Naturens krafter påmindes vi om på ett betydligt mer påtagligt och modernt sätt alldeles innan vi nådde Hökolsberget. Där passerade vi ett område som blivit enormt påverkat av stormen Johannes framfart i slutet av december 2025. Att se de brutna stammarna och spåren efter vindbyarna ger sannerligen en stor respekt för elementen och ger ett extra djup till stegen.
Alldeles i slutet av leden, precis innan vi nådde bebyggelsen igen, bytte miljön plötsligt karaktär. Stigen ledde oss in i det lummiga naturreservatet Dalen, där vi vandrade fram i en helt ny, grönskande atmosfär längs botten av den djupa dalgången.
Alpstämning i falurött
När skogsstigarna så småningom planade ut och ledde oss in mot slutfasen av turen, skiftade landskapet karaktär igen. Här passerar man genom delar av Rättviks utkanter och det var svårt att inte stanna upp och dra på smilbanden.
Med husen som klättrar längs de branta sluttningarna och de små, öppna ängarna som breder ut sig mellan tomterna fick man nästan en känsla av att ha transporterats direkt till Österrikes alpbyar. Det var som att vandra i en tyrolsk sluttning – fast givetvis med en omisskännlig touch av klassiskt svenskt falurött på fasaderna. En otroligt charmig kontrast till den täta skogen.
Trots den uteblivna panoramautsikten under större delen av leden var det en otroligt fin och behaglig dag i Rättviks natur. Perfekt vardagsäventyr!
Rolig fakta: Siljan & Rättvik
- Båtbryggan som blev för lång: Rättviks långbrygga är hela 628 meter lång. Den byggdes så extremt lång 1895 bara för att Siljan är så långgrund att de gamla ångbåtarna annars hade gått på grund.
- Turismens födelseort: Rättvik var Sveriges allra första turistort. När tåget kom 1890 strömmade kungligheter och societeten hit för att bo på det lyxiga Turisthotellet.
- Fontänen i skogen: Berget vändes upp och ner av rymdsmällen. När man letade efter olja på 1800-talet hittade man istället Springkällan – en fontän som sprutar vatten än i dag.
- Dåtidens bussar på sjön: Innan bilarna fanns rodde upp till 70 personer tillsammans i enorma kyrkbåtar för att ta sig till kyrkan. Idag lever traditionen kvar genom sommarens spännande kyrkbåtsroddar.
Maten som höll energin uppe
Ingen riktig utflykt utan ordentlig mat. För toppmötena och de 286 höjdmeterna krävdes något både värmande och smakrikt i stormköket. Denna gång föll valet på en riktig uteklassiker med sting. Missa inte mitt recept på Outdoor-Pasta all’Arrabiata – det perfekta valet för nästa vandring!
Ett pampigt avslut i musikens tecken på Dalhalla
Efter att kängorna snörats av, disken packats ner och sista espresson avnjutits rullade vi vidare mot Dalhalla. Det är verkligen en spektakulär och vacker plats, helt unikt belägen i det gamla nedlagda kalkbrottet utanför Rättvik.
Där, djupt nere mellan de mäktiga och råa bergväggarna, bjöds vi på en storslagen och magisk konsertkväll under bar himmel. Det var föreställningen ”A Night in Hollywood” där filmhistoriens allra största och mest älskade mästerverk fick nytt liv. Att höra den episka filmmusiken eka mot kalkstensväggarna, fantastiskt framförd av Dalasinfoniettan , gav gåshud från första tonen. Det blev ett helt perfekt och pampigt avslut på en rakt igenom fin och magisk dag i Dalarna!
