Jag förstår paniken – men var går gränsen efter 14-åringar i fängelse?

Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…

När man plockar upp morgontidningen händer det nämligen något med en gubbe. Man sätter kaffet i vrångstrupen, gnuggar ögonen och undrar om man råkat snubbla bakåt i en tidsmaskin. Men nej, kalendern visar envist 2026. Det vi läser om är det nyligen klubbade beslutet i samhället om att sänka straffmyndighetsåldern, vilket innebär att 14-åringar nu ska kunna dömas till fängelse för allvarliga brott.

Jag förstår paniken – men jag förstår faktiskt inte logiken. Låt oss vara helt ärliga här ute på stubben: spåren i samhället är smärtsamt tydliga. Det är ett hemskt faktum att det grova våldet och brottsligheten har krypit allt längre ner i åldrarna. Det är en fruktansvärd utveckling som vi absolut inte ska tolerera eller blunda för. Det är vi helt överens om.

Men om vi väl börjar glänta på den här dörren, och har kommit fram till att lösningen är att kasta barn i fängelse, vad blir då nästa steg? Var går gränsen nästa gång vuxenvärlden drabbas av kollektiv panik? Ska vi låsa in 12-åringar som pallar äpplen eller 10-åringar som vägrar äta upp spenaten? När man väl har börjat tumma på principerna är steget sällan långt till nästa sänkning.

För mig känns tanken på att sätta en 14-åring i fängelse djupt främmande. Kanske beror det på att jag i mina yngre år tillbringade mycket tid med att föreläsa, prata och utbilda om barns rättigheter genom mitt ideella engagemang i Svenska Röda Korset. Röda Korsets grundprinciper om humanitet och medmänsklighet sitter djupt rotade i den här gubben. Sverige var trots allt ett av de absolut första länderna i världen att skriva under och ratificera Barnkonventionen år 1990.

Låt mig därför vara extremt genomtydlig: Det här har absolut ingenting med politik att göra. Höger, vänster, partier eller ideologier – det struntar jag fullständigt i från min plats i skogen. Det här handlar om en ren, skär humanitär åsikt. Det handlar om hur vi ser på människor och framför allt på våra barn.

Det bjuds på en hel del historisk ironi här ute i mossan också. År 1979 blev Sverige det första landet i världen att helt förbjuda barnaga. Vi klappade oss stolta på bröstet och bestämde i lag att man inte löser problem genom att kränka barn. Men nu, nästan 50 år senare, verkar vuxenvärlden ha drabbats av total minnesförlust. Förr fick man stryk med mattpiskaren av arga vuxna, nu vill man låsa in dem bakom murar och galler istället. Samma grundtanke: om vuxna bara är tillräckligt elaka mot barnen så löser sig nog alla problem. Det är den klassiska, bekväma reaktionen – när vuxenvärlden misslyckas med att bygga skolor som fungerar, stötta socialtjänsten och finnas där i tid, då får barnen sota för det.

Det finns bara ett litet, obetydligt problem med den här idén. Det kallas FN:s konvention om barnets rättigheter och råkar faktiskt vara officiell svensk lag sedan den 1 januari 2020. FN:s barnrättskommitté är glasklar: barn ska inte sitta i fängelse, och frihetsberövande får bara användas som en absolut sista utväg under kortast möjliga tid. Att låsa in en 14-åring är ett direkt brott mot barnens rättigheter. Men vem har tid med mänskliga rättigheter när vuxenvärlden kräver snabba, enkla och populistiska svar?

Man kan faktiskt se en skrämmande tydlig linje i dagens Sverige. Det verkar som att det absolut bästa sättet vi kan komma på att hantera problem med unga är att förbjuda, dra in, strama åt och låsa in. När man sitter här ute i skogen och tänker på det låter det, ärligt talat, inte riktigt som det moderna och framtidsfokuserade år 2026. Det låter snarare som att vi har backat bandet hela vägen till år 1726, då skamstocken och fängelsehålan stod för hela den pedagogiska verktygslådan. Man undrar ju om nästa steg blir att återinföra skamvrån i klassrummen eller om vi ska sätta galler för fönstren på högstadieskolorna på en gång.

Det mest tragikomiska är ju att man på fullaste allvar tror att ett fängelse fungerar som en sorts magisk uppfostringsanstalt. Man skickar in en strulig 14-åring och förväntar sig att få ut en mönstermedborgare som bugar, bockar och omedelbart söker till Handelshögskolan. I verkligheten råkar vi nog bara skapa världens bäst övervakade nätverksträff för unga talanger inom helt fel bransch. Men visst, de slipper i alla fall läsa läxor under tiden.

Nej, nu har kaffet blivit kallt och ekorren bredvid stubben tittar dömande på mig. Det är dags att packa ihop innan jag blir alltför filosofisk.

”Det finns två sorters människor idag: de som tror att vi löser framtidens problem genom att bygga ungdomsfängelser med gallerfönster för åttondeklassare, och vi som inser att om vi ska börja låsa in folk för att de misskött sitt uppdrag – då kommer fängelserna ganska snabbt fyllas med betydligt äldre personer än 14-åringar.”