En återkommande och brännande fråga i svensk damhockey handlar om varför det fortfarande finns ett motstånd mot att synas. Men letar man efter svaret ska vi genast sluta titta på tjejerna själva. Finns det en djupt rotad kultur här hemma där det anses fult eller obekvämt att ta plats, bygga profil och marknadsföra sig själv? Tittar man över Atlanten och på ligor som PWHL är dynamiken helt annan. Där har synliga spelare och förmågan att bygga personliga varumärken varit en av de absolut största framgångsfaktorerna för den enorma publiksuccén – dels för att få chanser och säkra stipendier i collegemiljön, dels för att klubbarna direkt ser det stora marknadsvärdet i att ha profiler som fansen kan relatera till från minut ett.
I Sverige har vi däremot länge dragits med jantelagar och en historisk struktur som byggts med mannen som norm. När killars kaxighet och självförtroende ofta viftas bort som en härlig ”vinnarskalle”, möts tjejer av helt andra måttstockar och förväntningar. Det skapar en inlärd försiktighet – inte för att tjejerna inte vill, utan för att idrottsrörelsens strukturer och omgivning sällan har bjudit in dem på lika villkor.
Klubbarnas fasader: Vilka är det som syns?
Det här märks inte minst i hur föreningarna agerar. Det är lätt att tala om jämställdhet i teorin, och glädjande nog finns det flera fina, goda exempel där klubbar tar ställning och visar upp sina tjejer på precis samma självklara sätt som sina killar.
Men så länge det finns föreningar som väljer en annan väg kommer jag att fortsätta vara en obekväm tjurskalle. När jag reser uppåt i landet och passerar en av de välkända hockeyhallarna längs vägen möts jag av just den synen: arenan stoltserar med två jättelika bilder på hockeyspelare på båda sidor om entrén – häftigt värre… eller? trots att föreningen driver ett damlag i landets näst högsta serie, NDHL, representerar ingen av de två spelarna damlaget. När klubbarna själva missar att spegla den verksamhet som faktiskt bedrivs på båda sidor av föreningen, sänder det en tyst men knivskarp signal om vilka som räknas som klubbens viktiga och riktiga ansikten utåt. Det är ett systemfel som vilar helt på klubbarna att rätta till.
Omgivningens ansvar: Att stänga dörren för nättrollen – överallt
Att uppmuntra till synlighet ställer också ett knivskarpt krav på omgivningen, och det handlar om mer än bara hårda policys. Här har vi ett gemensamt, civilkuragebaserat ansvar: vi kan aldrig acceptera eller tyst godkänna sexistiska kommentarer, förminskningar eller dåligt omdöme, oavsett om de fälls vid fikarasten på jobbet, i hockeyläktaren eller i ett anonymt kommentarsfält på nätet. När spelare tar plats och bygger sina varumärken öppnar de dörren för de nättroll som lurar i vassen.
Tyvärr är det ett sorgligt faktum att kvinnliga idrottare möts av en helt annan typ av näthat, olämpliga kontaktförsök och gränslösa kommentarer än sina manliga kollegor, något som har lyfts tidigare kring damidrottens utmaningar med näthat. När strålkastarljuset riktas mot damhockeyn drar den ibland till sig nätets tråkigaste element – personer som anser sig ha rätten att tycka till om kroppar, utseende eller privatliv snarare än prestation.
Här kan vi absolut inte lägga ansvaret på spelarna. Det ställs ett stenhårt krav på att förbund och klubbar tar sitt övergripande ansvar: att bygga en trygg sköld, arbeta förebyggande, utbilda och sätta hårt mot hårt mot alla former av trakasserier. Ingen spelare ska behöva tveka på att synas av rädsla för att stå ensam mot nätets baksidor. Tryggheten måste skapas uppifrån och ner, och vi i omgivningen måste sluta titta bort, innan vi kan kräva att spelarna kliver ut i rampljuset.
Det nya medielandskapet och äkta känslor
När det gäller att bryta tystnadskulturen har de digitala plattformarna och oberoende intervjuer spelat en enorm roll. Ett tydligt exempel från förra säsongen som fick stor och positiv spridning var när Luleås kapten Johanna Fällman lackade ur och helt öppet visade äkta frustration efter en tuff förlust i denna uppskattade intervju.
Den typen av inslag blottlägger en uppfriskande förändring där spelare tillåts vara hela människor – arga, besvikna, glada eller rent av förbannade – på ett sätt som traditionell, tillrättalagd sportmedia sällan ger utrymme för. Det är just den råa äktheten som bygger karaktärer, väcker genuint engagemang och skapar en helt annan närhet till publiken.
Lärdomar från PWHL och NDHL: Så växlar vi upp
Synlighet får inte vara en exklusiv lyxprodukt för toppen av tabellen. Utmaningen gäller i högsta grad även NDHL, som är den breda plantskolan där merparten av Sveriges hockeyspelare fostras i skuggan av rampljuset. Som lyfts fram i initiativet Your Voice Grows the Game bygger engagemang på enkelhet och äkthet:
- Autenticitet slår perfektion: Det behöver inte vara polerat eller producerat. Bakom kulisserna-moments – som utrustning, resor, en ofiltrerad historia från omklädningsrummet eller ett snabbt klipp med typsnitt och allt – presterar ofta bättre än stela uppställningar.
- Använd en meny, inte ett mandat: Spelarna behöver inte göra allt. Med enkla grepp som tvåminutersregeln (en story i veckan räcker för att starta en vana) kan man dela en matchdagsrutin, ge en lagkamrat en shoutout, eller svara på fanfrågor.
- Sponsorer följer engagemang: Fler inlägg och högre engagemang gör det lättare att motivera sponsorer, vilket i sin tur ger bättre resurser till ligan och spelarna.
Starka förebilder som banar väg – redan på isen
Att ta plats och bygga ett eget varumärke är fullt möjligt, och det börjar i allra högsta grad redan under den aktiva spelarkarriären. Pionjärer som Maria Rooth har banat väg genom att bygga upp egna verksamheter med klädkollektioner, skräddarsydda hockeyutrustningar och uppskattade hockeycamps för unga tjejer – ett arbete som fortsätter att ge frukt långt efter att skridskorna lagts på hyllan.
Men utvecklingen rör sig framåt, och samma positiva mod syns i dag hos profiler som Erika Holst och Pernilla Winberg, som konsekvent har axlat rollen som tydliga röster i media och samhällsdebatt. Och ännu viktigare för dagens unga: aktiva stjärnor som Frölundas lagkapten Hanna Olsson och landslagsmeriterade Michelle Löwenhielm har visat prov på just detta. Genom att medverka i poddar, ta ton i sportsändningar och fronta klubbarnas egna satsningar visar de att det går att vara personlig och ta plats under tiden man spelar på högsta nivå. De bevisar att spelarna själva kan äga sin berättelse här och nu – och att de som vågar synas som aktiva inte bara bygger sitt eget värde, utan också slår dörrarna på vid gavel för hela damhockeyns framtid.
Idoler och förebilder – en guldgruva för tillväxten (och vad forskningen säger)
När spelare kliver fram och blir synliga, förvandlas de från att bara vara ishockeyspelare till att bli levande förebilder som unga tjejer kan följa. Det här är en helt central motor för att få hockeyn att växa på tjejsidan, och forskningen ger tydligt stöd för varför detta är så kraftfullt:
- ”You can’t be what you can’t see”: Forskning kring barns idrottsdeltagande visar att representation spelar en absolut huvudroll för återväxten. Tillgången till synliga förebilder är en av de starkaste friskfaktorerna för att få unga tjejer att stanna kvar inom idrotten upp i tonåren. Varje inlägg och varje gång en spelare kliver fram är någons anledning att snöra på sig skridskorna för första gången.
- Starkare supporterkultur: Inom idrottsforskning vet man att fansen i grunden dras till människorna bakom klubbmärket. När spelarna visar sina personligheter och sanna känslor skapas ett djupt emotionellt band som fyller läktarna med engagerade supportrar.
- En ren vinn-situation för klubbarna: Att stötta spelarna i synlighet är ingen uppoffring – det är en investering. Fler engagerade fans och synliga profiler gör det avsevärt mycket enklare för klubbarna att attrahera sponsorer och bygga långsiktiga ekonomiska muskler.
Måste alla synas?
Svaret är ett tydligt nej. Det handlar inte om ett krav på att varje individ ska blotta sitt privatliv eller ägna timmar åt sociala medier. Det handlar om en kulturförändring där de som vill och kan ges utrymme, och där laget och klubben stöttar upp. Det finns inga tvång – det är en meny, inte ett mandat.
En uppmaning till spelare och klubbar: Förstå ert värde
Förändringen kräver att vi slutar gömma oss och börjar se kraften i det personliga varumärket:
- Till spelarna: Våga ta plats, kliv fram och var en förebild! Förstå ditt enorma kommersiella värde. Att synas handlar inte bara om här och nu för att dra publik till rinken, utan är en investering för din framtida karriär, dina möjligheter och för nästa generation hockeyspelare. Du är mer intressant än du tror.
- Till klubbarna och förbunden: Sätt upp damspelarna på fasaden! Det räcker inte med att bocka av en stel fotografering på en ensam Media Day en gång om året. Klubbmiljöerna och förbunden måste aktivt hjälpa till att lyfta fram både laget och de individuella spelarna kontinuerligt – på arenans väggar, i marknadsföringen och i det löpande flödet. Samtidigt måste man ta ett järngrepp om tryggheten och sätta stopp för nätets baksidor. Allas synlighet bygger i slutändan klubbens gemensamma affär och dragningskraft.
Hur bygger vi vidare och bryter mönstret?
Tjejerna lägger ner otaliga timmar på sin sport och är värda all uppmärksamhet för det fantastiska jobb de utför. Förändringen börjar med att utmana strukturerna, stötta varandra och skapa en kultur där det är helt självklart att tjejer tar plats, vågar vara förebilder, visar känslor och glänser.
Förebilder skapas inte i det tysta. Synlighet är inte fåfänga – det är bränsle för hela sportens överlevnad. När tjejerna tar plats och vi krokar armar mellan förbund, klubbar och individer kan vi med tillförsikt blicka framåt och ställa de avgörande frågorna: Kan vi nå 10 000 följare, fylla läktarna, öka tittarsiffrorna på YouTube, Svenskhockey.tv och växa med damhockeyn tillsammans?