Jaha. Då har man varit ute i det så kallade moderna samhället och vänt igen…
Man hade ju gått och sett fram emot en skön stunds avkoppling, en enkel liten massage för att mjuka upp ett trött och gnisslande ryggslut efter all skogsvandring. Man har gladeligen betalat genom den där digitala friskvårdsappen, fått sin verifikationskod och känt sig som en synkroniserad och harmonisk medborgare. Men så står man där på plats, redo att lägga sig på britsen, och möts av en gråtrist skylt på låst dörr. Stängt.
Man trodde ju i sin enfald att när man klickar i en app, drar pengar från sin digitala plånbok och får ett mail där det står ”Tack för ditt köp”, så har man ingått ett avtal. Med motparten. Med den som faktiskt sträckte ut handen, tog emot slanten och tackade så mycket.
Det finstiltets guldålder och den geniala affärsmodellen
Men det är ju då man glömmer bort att vi lever i finstiltets guldålder. Teknologin för att ta betalt är ju blixtsnabb och fantastisk, men varför används den inte för att ta ansvar?
För när man sitter där på stubben och läser symaskinsstygnen i det här digitala vävverket lite noggrannare, upptäcker man ju den verkliga humorn. Långt där borta i det finstilta, dränkt i grå text som kräver både förstoringsglas och god vilja, står det ju inpräntat: ”Epassi Sweden AB fungerar inte som återförsäljare. Tjänsten säljs och levereras av Epassis tjänsteleverantör.”
Man måste ju samtidigt beundra affärsmodellen. Den tycks ju vara fullkomligt laglig och i princip riskfri – åtminstone när den väl rullar. Bakom kulisserna är det ju inga glada glada kvartersbolag, utan jättelika internationella riskkapitalbolag som TA Associates och Warburg Pincus som drar i trådarna och håvar in ägarkaosets frukter. Vilken investerare som helst skulle ju satsa pengar på en idé som är så vattentät! Man bygger en plattform, slipper all operativ risk, tar noll ansvar för om produkten faktiskt levereras, men håvar in kosingen på förskott.
Tittar man på deras egen hemsida för att locka till sig blivande förmånspartners låter det dessutom som ljuv musik: ”Stabil intäkt – Du får betalt direkt från oss, inte från kund.” Det är ju fantastiskt formulerat. När de vill ha anslutna företag som fyller på deras ekosystem lovar de guld och gröna skogar om att det är de som sköter pengarna direkt. Men så fort kunden står där med skägget i brevlådan och vill ha sina slantar återbetalda för en inställd tjänst, då rimmar plötsligt inte alls den där ”stabila intäkten” med verkligheten. Då ska man helt apropå jaga den försvunna leverantören själv.
Det där lilla kryphålet är ju en mästarprestation i sig. För hur hamnar leverantörerna där från början? Jo, de mindre friskvårdsutövarna – massörer, tränare och friskvårdare – blir ju i praktiken tvingade att ansluta sig till systemet. Om de vill ha en chans att nå kunder och ta del av de livsviktiga friskvårdsbidragen som plötsligt är låsta i digitala monopolappar, så måste de acceptera villkoren. Det är rena rama maffiametoderna: vill du ha tillgång till marknaden får du snällt finna dig i att spela efter våra regler, där vi håvar in provisionen men lämnar all risk och allt ansvar vid dörren hos dig.
Och inte nog med det! När man väl sätter hårt mot hårt och vill ha sina slantar tillbaka för en massage som gick upp i rök, då upptäcker de plötsligt själva att det har hänt något med tjänsteleverantören – för de har ju skyndsamt uppdaterat sin digitala kuliss och tagit bort hela leverantören från systemet. Puts väck! Men tror man att det innebär att de tar sitt eget ansvar för de pengar de håvade in – pengar som de säkerligen har tagit en liten nätt provision på för att hålla maskineriet i rullning? Icke. Istället står de där med mössan i handen och förväntar sig att man som kund först ska ge sig ut på egen hand och kräva tillbaka stålarna från den avvekna eller stängda leverantören. Det är ju fullkomligt genialt i sin ansvarslöshet!
Restaurangbesöket som spårade ur
Det är ju precis som att gå in på en restaurang, beställa en oxfilé, lägga pengarna på disken till kyparen – och när kyparen kommer ut med en tom tallrik och muttrar att köket brunnit ner för tre veckor sedan, lutar sig ägaren över disken och säger med ett leende:
”Nej du kära gäst, vi säljer ingen mat här. Vi är bara en förmedlande en tjänst, men jag tror att kocken har gått hem och ugnen har gått sönder. Du får nog vackert gå hem hungrig och ligga ute med dina slantar medan vi räknar vår administrationsavgift.”
Arbetsmarknaden, friskolorna och miljarderna under radarn
Det mest underhållande – eller tja, tragikomiska om man ska vara noga – är ju att se hur i stort sett hela arbetsmarknaden har anslutit sig. Det är inte bara kommuner och offentliga verksamheter som i all god tro sluter upp; privata storföretag, koncerner och arbetsgivare i alla branscher hakar på tåget. Det är ju smidigt med en app, det kan jag vara den förste att skriva under på. Men samtidigt förstår de uppenbarligen varken affärsmodellen eller de enorma summor som håvas in. Det påminner ju kusligt mycket om friskolorna och de privata vårdbolagen: verksamheter som snällt rullar på i bakgrunden medan pengar och förmåner kanaliseras rakt in i system som bygger på att man slipper ta det faktiska ansvaret när det väl bränns. Man bara köper in tjänsten, glad i hågen, helt utan att ana vilka pengar som flyttas under radarn.
För affären rullar ju på, det kan man lita på. Om man kikar på de senaste papperen för Epassi Sweden AB ser man ju att plattformen knappast lider av någon nöd. Omsättningen landade på drygt 207 miljoner kronor. Av det blev rörelseresultatet stadiga 56,5 miljoner, och när skattefarbrorn fått sitt låg det närmare 39,7 miljoner kronor i ren vinst på sista raden och skvalpade.
Sedelpressarna snurrar med andra ord i ett rasande tempo. Och det är ju milt uttryckt en smula fascinerande att de sitter på sådana summor, men ändå kallt räknar med att jag som kund ska ligga ute med mina pengar och bråka om stackars hundralappar framför en låst dörr. Provisionerna tickar in lika säkert som tåget går… nåja, nästan i alla fall.
Nej, hör ni. Har man satt sitt namn på kvittot och skickat ut sin ”verifikationskod”, får man banne mig lov att äga hela kalaset också. Annars kan ni väl lika gärna byta namn på appen till ”Hoppas det löser sig AB”.
Själv sätter jag mig på stubben igen och dricker mitt kaffe. Där vet man åtminstone var man har termosen.
